Månskugga – 4

6 juni 2005

”Få bort de döda, du vill väl inte att din dotter ska vakna upp till det här?” Heruce öppnar ögonen och ser ut som om han inte märkt de döda eller ännu döende kropparna förrän nu, i ett språng tar han tag om kragen på den ännu döende ledaren och även bågskytten, hivar upp dem på en axel var och rusar ut till närmaste skogsparti, där de kan gömmas för stunden.
När Radon vänder sig mot ryttaren har han lyckats kravla sig upp på sina armbågar, Radon går lugnt fram till honom, sätter en fot på den pansarklädda bröstkorgen och trycker ner ryttaren i jorden igen.
”Ska vi börja?” Frågar Radon medan han sätter sig ner på ryttarens bröst för att hålla honom nere.
”Varför ni kom hit kan jag lista ut, Heruce är kapten i härskarens militärmakt och tystar man alla officerare så kan man säkert tysta hela hären.. Frågan är bara varför..” Radon lägger ena benet över det andra och ser ut att fundera på frågan med får inget svar.
”Aah, du är den tysta sorten, inte sant? ”Inget du gör får mig att tala” eller hur? Låt oss utforska den biten” Radon snurrar ett kvarts varv och ger ryttaren en hård spark med hälen först rakt i skrevet där han vet att rustningar inte brukar ha så mycket till skydd.
Ryttaren kvider och gnyr av smärtan, men hur mycket han än försöker så lyckas han inte krypa ihop eftersom Radon fortfarande inte flyttat sig.
”Känner du för att lätta ditt hjärta nu?” Frågar Radon och känner hur vågen av fruktan nästan gör Radon hög av välbehag.
Inget svar från ryttaren, Radon sätter ett par fingrar i vecket där axel möter hals och trycker, ryttaren vrider sig av smärtan men fortsätter vara tyst.
Heruce kommer tillbaka för att hämta fler kroppar, han säger inget han heller, bara andas tungt av språngmarshen, plockar upp de två som Radon slogs mot och sätter av mot skogen igen.
”Du borde verkligen berätta nu, bara ett råd” Men ryttaren håller sin mun stängd
Radon slår då ett hårt slag mot ryttarens överläpp med lillfingersidan av handen, läppen spricker och enorma mängder blod letar sig ut genom hålet, mindre än en minut senare slutar ryttaren röra sig, medvetslös av blodförlusten.
Radon hämtar ett av kortsvärden som en av de andra ryttarna använt och stöter det med mycket kraft igenom bröstet på den medvetslösa, svärdsspetsen skär igenom rustningen som en kniv genom varmt smör och går utan problem rakt igenom ryttarens kropp, ett par dödsryck och sen är allt över.
När luften går ur ryttaren tycker Radon att han hör något konstigt, han drar ut svärdet och kastar det över axeln, därefter slänger han sig över ryttaren för att tvinga ut den sista luftbubblan som ligger kvar djupt ner i lungorna, samma ljud hörs och Radon öppnar munnen på ryttaren, ingen tunga.
”Typiskt, den vi spar för att pressa på information kan inte prata..” suckar Radon och sätter sig åter på sitt offers bröstkorg för att invänta Heruce.
Det tar inte lång tid, inte ens en minut innan Heruces välbekanta, tunga andetag hörs tydligt, inte långt efter det dyker den bastanta kroppen upp från andra sidan huset.
”Tungan var utskuren” Säger han just som Heruce lyfter upp det näst sista liket och lägger det över sina axlar.
Heruce suckar och vänder sig mot Radon som än sitter kvar ”Troligen ljög han för härskaren.. Ett grymt straff må jag säga..” Han suckar ”hjälper du till med den sista?”
Radon hoppar upp från den dödes bröst och lyfter snabbt upp liket på sina axlar, han trycks ner lite av tyngden men lyckas sen långsamt räta på sig igen.
Heruce ler lite åt alvens uppenbara underlägsenhet i fysisk styrka, men minns ändå hur snabbt och smidigt han rört sig under striden och släpper leendet.
De börjar gå mot skogsdungen där de andra kropparna ligger, de går i tystnad, ingen av dem säger något, Heruce ser nästan ut som en jätte där han går med en man på var axel bredvid den lilla alven som kämpar under ett lik.
”Är det din svett som rinner eller flyter det en bäck här i närheten?” frågar Radon när de kommit halvvägs till dungen.
”Bäcken är nästan en kilometer härifrån, hur kan du..?” Ungefär så långt hinner Heruce innan han hejdar sig och tänker på vad Radon egentligen är, i all hast hade han glömt vad alven vid hans sida egentligen är och tänkt på Radon som en vanlig människa.
”Vi behöver tvätta av oss och våra vapen innan vi återvänder, kvinnor märker detaljer nästan snabbare än man kan tro” Säger Radon och ler mot Heruce och de båda börjar skratta högt.
”Förresten, vad var det för ramsa du drog innan du dödade bågskytten? Något du kom på själv?” Undrar Heruce med ett tydligt frågande ansiktsuttryck.
”Jag önskar jag var en sån diktare” erkänner Radon ”Nej, det är en av mina vänner som skrivit den, han skrev ihop den när vi hade vakttjänst tillsammans och några svarta ryttare letade sig in i svartskogen, troligen efter mat eller ved” alven sänker sin blick.
”Vad hände?” Frågar Heruce.
”Inte mycket, jag tror inte ens de hann förstå vad som hände, min vän var som en gud med sin båge, han avfyrade pilarna så snabbt så han kunde få var och en av dem full av pilar innan de hunnit nå marken.. Om han hade haft tillräckligt med pilar förstås… Jag anföll, bara sprang igenom deras grupp och högg allt som kom nära.. De hade inte en chans..”
De går tysta en stund, tiden går långsamt.
”Kom din vän med dig när du.. rymde?” Frågar Heruce sedan
”Nej, han kunde inte, om han kommit med hade vi fått hela svartskogen efter oss, han stannade för att köpa tid åt mig” svarar Radon
”Vem var han egentligen? Någon högadel? Baron kanske? Greve?” Frågar Heruce förvånat
”Nästan, han är drottningens älskare, alla vet om det förutom härskaren, och han lär inte få veta än på många år”
”Hur kan du vara så säker?”
”Min vän kan prata sig ur vad som helst, även om min härskare ertappar dem så har han en bra ursäkt”
”Intressant man.. Har han något namn?”
”Eleus… Eleus Lóme”
När Radon sagt sin väns namn märker han plötsligt att de är framme vid en hög av människokroppar, de ligger staplade på varandra i en kaotisk hög, de båda lämpar av sina laster och ska precis ge sig av mot bäcken där de ska tvätta av sig när Radon får en idé.
”Heruce, har du en kniv med dig?”
”Självklart, vad ska du ha den till” Svarar Heruce och drar upp sin dolk ur dess skida och räcker över den till Radons väntande hand
”Bevis” Säger Radon och lutar sig över ledarens huvud, han skär snabbt loss en bit av hans kind och visar sen upp stycket för Heruce.
”Dolken är ett sätt att visa rang i gillet, om du sänder meddelande till din härskade och skickar med tatueringen så ska du nog få se på effekt”
”Varför? Gillet är vida känt för att anfalla utan anledning, och vi kom ju undan utan en skråma” Heruce ser förvirrad ut och tar emot sin dolk igen.
”De sa att ’Turen har kommit till din familj’, de har planerat det här, kanske har fler officerare blivit anfallna” Radon skakar på kinden för att få ut vad blod som kan finnas kvar i den, sedan rullar han ihop den och petar ner den i en läderpåse som hänger vid hans höft.
Heruce bara nickar och kliar sig lite i sitt skägg, därefter går de utan ord till bäcken, det tar inte många minuter, de tvättar varsamt bort ryttarnas blod från sina armar och vapen, sedan beger de sig tillbaka.
Tyst smyger de in genom dörren och de hinner inte många steg förrän Radon hör ett sving och hoppar bakåt, i mörkret ser han ett svärd fara förbi stället där han just stod, svärdet svingas åter en gång, nu mot Heruce som precis märkt att Radon försvunnit från hans sida.
Radon hoppar fram och lyckas sparka till svärdets bredsida bara sekunden innan det träffar Heruces oskyddade buk, svärdet faller till golvet och gestalten tar ett skrämt steg tillbaka och flämtar.
Radon hör att det är en kvinna som flämtar och räknar ut att det måste vara Lucinda, han hade tagit för givet att hon fortfarande låg och sov, så han hade inte brytt sig om att titta i skuggan.
Heruce plockar upp svärdet och räcker över det till sin hustru ”nästa gång, titta efter ordentligt.. Ok?” Heruce stryker med handen över Lucindas tårfyllda kind och hon bara nickar och snyftar.
Alla går åter till sängs, alla utom Radon som sätter sig uppe på taket igen.
Ungefär en halvtimme tidigare satt han på samma plats och såg ett rökmoln närma sig på landsvägen, nu är allt tyst, han tittar mot skogsbrynet där de döda ligger i väntan på begravning eller bål.
Han lutar huvudet bakåt och tittar rakt upp i mörkret, några moln syns där uppe men de flesta stjärnorna är synliga, han förundras lite över att alla stjärnor sitter på samma ställen nu som när han såg dem hemma i svartskogen, trots att han är så långt hemifrån.. Världen är kanske större än han trott…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *