Månskugga – 5

2 augusti 2005

När gryningen kommer har Radon nästan lyckats somna, men hans ögon har ännu inte vant sig vid direkt, skarpt solljus så när skuggan som skyddar honom försvinner bländas Radon hänsynslöst av solens strålar.
Han rullar runt på taket av smärtan och närmar sig kanten mer och mer för varje varv.
Till slut håller inte turen längre, Radon känner att underlaget försvinner och istället finns bara luft.
Det är inget långt fall, knappt dödligt ens för en människa, men Radon ser inte ens vilket håll som är upp.
Med en hård duns slår Radon i marken och han reser sig inte upp på ett bra tag utan ligger bara och gnyr, en liten sten ligger precis mellan skulderbladet och ryggraden, den känns sylvass när den skaver emot den ömma ryggtavlan.
Lucinda kommer utspringande och ser sig förvirrat omkring, hon hörde dunsen men ser först inte Radon där han ligger, först när hon nästan var på väg att vända och gå in igen får hon syn på den sårade.
”Det där ser inte vidare skönt ut” påpekar hon samtidigt som hon vinkar till sig sin make för bärhjälp.
Om inte Radon legat som han nu gör så skulle han ha ett och annat att bita tillbaka med, men för tillfället känns det inte vidare aktuellt.
Heruce kommer lunkande med sömntrötta steg, när han får syn på Radon ler han lite men förstår snabbt vad han ska göra.
Med vana armar lyfter han varsamt upp Radon på sina axlar och bär in honom, på samma sätt som med de döda några timmar tidigare, fast mycket försiktigare, i huset.
Heruce bär in den skadade i ett välbekant rum och lägger ner honom på den nybäddade, fina sängen, när Radons rygg får känna de mjuka lakanen under sig blir han påmind om att den lilla stenen satt sig fast i kläderna och hängt med under flytten.
Radon försöker kravla sig upp och stödja sig på en armbåge för att försöka få bort den lilla plågoanden med den fria armen.
Tyvärr kommer han inte så långt innan Lucinda trycker ner honom i sängen igen.
”Om du ska fortsätta skada dig här så får du i alla fall ligga stilla medan jag tar hand om dina sår” säger hon nästan som om det vore inövat, antagligen har hon fått ta hand om en del skador, med en officer och ett litet barn i familjen så blir det ju en del små blessyrer.
Radon sväljer irritationen och lägger sig lydigt ner medan Lucinda knäpper upp hans tunika.
”Hur landade du?” Undrar Lucinda när hon inte hittar några nyare sår på Radons bröst och mage.
”Illa..” Svarar Radon och klämmer fram ett leende ”..På rygg”
Radon vänder sig om med Lucindas hjälp, när han väl ligger på mage andas Radon lättat ut, stenjäkeln är äntligen borta, han hör den falla i golvet när Lucinda tar av den svarta tunikan från Radons överkropp.
”Ser inte så illa ut” Säger Lucinda när hon ser den slitna ryggtavlan, både på tunikan och alven.
”Vad ska det betyda?” Frågar Radon som med stängda ögon njuter av att känna sval luft på såren.
”Jag tror nog att du ska överleva” Retas Lucinda samtidigt som hon med en fuktad tygbit börjar rengöra de små sår som slagits upp vid fallet.
Ett par minuter senare är tvätten klar, Lucinda lägger ett lätt bandage om de största såren så kläderna inte ska skava emot dem, sen är Radon klar.
Han sätter sig upp i sängen och drar på sig sin tunika igen ”Det här hade aldrig hänt om jag hade varit hemma..” Muttrar han och lägger med ens märke till Lucindas frågande ansiktsuttryck.
”Hemma har vi en speciell sorts rustning som är lätt som en fjäder med hårdare än något annat vi ännu kunnat hitta” Förklarar Radon och inväntar reaktion från Lucinda, men reaktionen han får är inte den väntade.
Hon fnissar till och frågar ”Mithril har vi faktiskt här också, det är inget hemligt”
Radon bara skakar på huvudet och suckar ”Det är inte Mithril jag talar om, rustningen är gjord i en metall som kallas Galvorn, den är näst intill oförstörbar och mycket praktisk.. Vi använder den faktiskt ganska friskt där hemma..”
Lucinda ser ut att fundera på en sak, i ett par sekunder står hon bara och stirrar blint in i intet innan hon klämmer fram sin fråga ”Om nu metallen är så oförstörbar, hur lyckas ni smida den då?”
Radon ler spefullt och svarar gåtfullt ”Vi har våra tricks”
”Ni verkar ha många tricks, ni alver”
”En del..” Radon reser sig upp och går ut ur det lilla rummet och ut i det större umgängesrummet, där ställer han sig framför ett av de fönster som finns i rummet och tittar försiktigt ut i solskenet.
”Jag hoppas mina ögon vänjer sig snart.. Jag kan inte stanna här för evigt, jag måste längre bort” Muttrar han halvt för sig själv
”Varför kan du inte stanna? Vi bor så avsides så knappt någon kommer här förbi, och gör de det så är de antingen vilsna eller på genomresa..” Lucindas varma stämma hörs klart och tydligt där hon står bara en halvmeter bakom Radon.
”Genomresa var det ja” Tänker Radon och flinar
”Jag är inte tillräckligt långt hemifrån, de kan komma och leta efter mig här, men jag kan inte ge mig av förrän mina ögon vant sig vid solljuset, då kan jag vandra under dagarna och nätterna lika bra..” han vänder sig om ”Det är ungefär som att vandra hela nätterna för er, fast i totalt mörker, utan stjärnor och månljus som lyser upp vägen, fast allt är ljust istället, för ljust för att man ska kunna se vad man gör”
Lucinda vänder ner blicken och säger inte mer.
”Jag måste ut..” Suckar Radon och går mot dörren som leder ut i solljuset.
”Vänta” Lucinda vänder sig mot hennes och Heruces sovrum, går in där, rotar runt lite och kommer sedan ut med en hatt i händerna, en hatt med ett rejält brätte.
”Heruces officers-hatt, han har nog inget emot att du lånar den, för den goda sakens skull, han använder den ändå aldrig” Hon går fram till Radon som böjer sig ner så Lucinda kan nå upp och sätta hatten på hans huvud, när han rätar på sin rygg igen glider hatten ner en bit och skymmer mer av sikten än vad den egentligen hjälper.
”Oj, den är kanske lite för stor, jag borde ha förstått..” Säger Lucinda, halvt förvånat
”Nej, den är perfekt, helt perfekt” Radon ler och går ut i solen, med hattens hjälp tränger så lite sol in i hans ögon så att han utan problem kan vistas ute.
När Radon tar sina första steg ut i den stekande varma solen är hans blick helt fäst på de smidiga fötter han själv äger, med tiden höjs blicken och efter bara ett par steg bär han huvudet lika högt som sin härskare hemma i svartskogen.
Med en hastig titt över åkern får Radon syn på Heruce som står dubbelvikt och svettig över ett redskap Radon inte känner igen,
Alven halvspringer ut till den väldiga människan och ger honom en klapp på den svettdrypande ryggen ”Dålig dag för jordbruk verkar det som” säger Radon och torkar av sin blöta hand på sina hosor.
”Ännu sämre dag för känsliga ögon verkar det som” svarar Heruce kvickt och ser upp på den spetsörade retstickan, hela ansiktet rynkat som ett russin eftersom Radon ställt sig med ryggen mot solen.
Heruce har på grund av värmen tagit av sig så mycket han kan undvara utan att se för vulgär ut, bar överkropp, bara fötter, ett par korta byxor i ljus färg, samt ett bälte med vissa verktyg i, men trots detta svettas han som en gris på grund av värme och arbete.
Radon har också sparat in på sitt klädval, hans överkropp är även den bar, även om den muskulöst sett inte är lika imponerande som Heruces, De svarta hosorna hänger fortfarande med och de kraftiga men lätta läderstövlarna har han på sig, och självklart, den flera nummer för stora hatten.
”Jag ser att Lucinda rotat igenom mina lådor igen, visserligen gillar jag inte hatten men ändå” Heruce suckar tungt och blinkar ett par gånger, tar tag om Radon och flyttar honom en liten bit åt vänster så Radon med sin längd skuggar Heruces ansikte.
”Vi måste ut i skogen innan kvällen, i den här värmen kommer de döda börja stinka och locka till sig besökare de inte behöver” säger Radon och låter som om han har mer erfarenhet av strid än Heruce.
”Jo, jag vet det.. Jag vet bara inte var vi ska göra av dem, jag måste hålla dem i närheten tills jag fått närmare besked, men jag vill inte att Lucinda och Erusa ska hitta dem, jag skickade en kurir i morse medan Lucinda tog hand om dig..” Heruce kliar sig i skägget och ser ut att tänka efter väldigt noga.
”Vill du att jag ska se mig om efter ett ställe? I skog och snår tar jag mig fram mycket snabbare än du kan tro, jag hittar nog något skyddat ställe, alla skogar har något. Det är på tiden att jag gör något för att återbetala gästfriheten ni visar mig”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *