Månskugga – 6

12 september 2005

Radon beger sig mot skogsbrynet, mot platsen där de svarta ryttarnas kroppar vilar, dagen är inte långt gången men Radon kan redan känna stanken av förruttnelse från högen av lik.
Han tar av sig Heruces hatt och hänger den på en lämplig gren precis vid utkanten av skogen och kliver in i den skuggade och svala skogen, han har dock ingen tid till att njuta av svalkan utan sätter fart igenom skogen direkt.
Med ett vakande öga på vägen framför sig och alltid på utkik efter naturliga sänkor i marken nästan flyger den bleka alven fram genom skogen, om någon skulle få syn på honom skulle de närmare tro att han var en skugga eller ett spöke snarare än en levande varelse.
Mitt i ett språng får han syn på något, han tar tag om ett träd för att stanna så fort som möjligt och vänder sig sedan mot vad han sett.
En omkullfallen ek, rötterna har dragit upp ett rejält hål i marken, hålet skulle utan problem kunna hysa de döda kropparna och mer därtill, och ändå vara lätt att täcka för.
Radon ser efter närliggande vägar och stigar men hittar inga som är på farligt avstånd, nästa sak han tittar efter är avståndet till huset, han kan ännu se det, det är en bit att bära kropparna men det är minst sagt värt det.
Radon slår sig ner med ryggen lutad mot ekstammen, han hade aldrig trott att han skulle hitta ett så bra ställe så tidigt så han har gott om tid på sig att vila och ta det lugnt i den svalkande skuggan.
Med en lättad suck låter Radon blicken söka igenom skogen, gott om smådjur finns det, fåglar och gnagare, till och med spår efter större djur hittar han, men flera veckor gamla, tyvärr.
Ett lågt prasslande bakom honom får den lätt avkopplade alven att hoppa till så rejält att han finner sig själv på en trädgren medan han med tunga andetag och spända sinnen studerar mannen som nu uppenbarat sig för honom.
En reslig man, vältränad och smidig står ovanpå ekstammen och betraktar den skrämda alven med hård blick.
En svag vindpust får det korta, nästan helt svarta håret att röra sig lite, kläderna sitter för snävt för att kunna röra sig på något sätt om inte kroppen följer med.
”Du har varit besvärlig Radon” Rösten låter som om den kom direkt från bukhålan, djup och ekande, men ändå tyst.
”Hur vet du vem jag är?” Radon är förvånad, närmast lamslagen.
”Hur tror du…? Förrädare från svartskogen!” Från ingenstans plockar den okände mannen fram en kniv och kastar iväg den mot Radon som visserligen lätt undviker den, men som samtidigt upptäcker att han är på väg att dras in i en kamp på liv och död, totalt obeväpnad.
Radon kastar sig ner från trädgrenen och landar graciöst på marken, blicken höjer han för att betrakta sin motståndare men finner endast att mannen förflyttat sig utan att Radon märkt det.
”Bra.. Men inte bra nog” Rösten kommer bakifrån och Radon slår hastigt runt för att möta sin motståndare, i sista sekunden hinner Radon se ett för honom okänt vapen vara på väg mot hans huvud.
Vapnet liknar två korta trädstavar, sammankopplade med en liten kedja.
Radon gör ett snabbt hopp bakåt för att undvika attacken men måste direkt efter det ducka för nästa attack som kom oväntat snabbt efteråt.
En lång serie attacker lyckas alven undvika innan vapnet träffar Radon med förbluffande styrka rakt över bröstet.
Radon faller till knäna och tar sig för bröstet av smärtan, inget brutet, men det kunde lika gärna vara det.
”Du är snabb, förrädare från svartskogen, men inte tillräckligt” Den mörka rösten kommer långt bortifrån, ett par hopp bakåt för att ge Radon tid att återhämta sig har fört främlingen en bra bit bort.
Radon tittar upp med frågande blick men får den kalla, hårda blick han fått tidigare som svar.
Alven rätar på sig och sträcker ut sig i sin fulla längd, han är säkert ett huvud längre än främlingen, säkert mer än så, dock ser han inte ut att vara lika stark.
Främlingen sträcker sig efter något bakom ett träd och plockar fram två bostavar, den ena kastar ha till Radon som fångar den och ser på sin motståndare.
”Se den som en gåva.. För tillfället” Främlingen går sakta närmare.
När han är nära nog anfaller Radon ovanifrån, främlingen höjer staven för att parera, men mitt i slaget byter Radon attack och för stavens nedre ände innanför sin motståndares, han drar till sig främlingen och ställer sig med ryggen mot hans bröst, samtidigt som han snabbt trycker staven ur sin motståndares händer.
Främlingen hoppar bakåt igen och den här gången tillhör den studerande blicken honom.
”Starkare än du verkar” Säger han och nickar lätt.
”Vilken dåre som helst kan beräkna styrka” Svarar Radon kvickt
”Sant, förrädare”
”Kalla mig inte förrädare!” Radon börjar snurra sin stav i ena handen i en fruktansvärd hastighet, sedan kastar han iväg den mot sin fiende i hopp om att attacken inte ska undvikas.
Attacken undviks inte heller, lugnt och samlat sträcker främlingen ut sin hand och fångar staven när den kommer farande.
”Men en förrädare är du, mot dig själv, ditt folk, dina vänner..” Åter igen tar främlingen fram en kniv ur ingenting och kastar den mot Radon.
Men den attacken har prövats en gång, Radon kunde förutse den, han höjer handen, tar ett halvt steg åt sidan och fångar kniven när den passerar förbi honom.
Men när han vänder sig tillbaka för att återgällda tjänsten finner han sin motståndare försvunnen igen, han vänder sig snabbt om men inte ens där finns fienden.
Snabbt springer, snarare än klättar, Radon uppför det närmaste trädet för att spana efter främlingen där, men ingenstans finns han.
Radon återvänder till marken, och till det ställe där främlingen stått, men inte ens där finner han spår som berättar vart den okände tagit vägen.
”Det var som..” Radon kliar sig på huvudet och ser sig om, inte för att han förväntar sig att finna mannen, utan mest av vana.
Efter att ha sett sig om en stund, fått begrepp om tiden och bestämt sig för att han nog borde hålla tyst om vad som nyss hände börjar alven bege sig mot huset där Heruce och Lucinda bor med sin lilla dotter Erusa.
Han går, utan att hasta, mot högen av döda ryttare, över stock och sten utan besvär, utan ljud.
Väl framme börjar han fundera, han drar ner den översta kroppen från högen och tar av dennes rustning, kastar delarna i en hög, likadant med nästa, och nästa igen tills alla ryttare ligger i en hög och rustningarna i en.
Efter det arbetet är klart ser Radon äcklat på högen av ryttare, inte för blodets skull, och inte heller för dödens, det är han van vid sedan många år av träning, men förruttnelsen och tvånget att hålla liken kvar istället för att bränna eller begrava dem äcklar alvens sinne.
”Tvi” Radon spottar på högen av döda, ruttnande kroppar och vänder sig sedan ifrån dem.
Alven får syn på trädet där han hängt Heruces hatt och går dit för att hämta den.
Mycket riktigt hänger hatten kvar på samma gren som den hängts på, Radon tar hatten och sätter den på huvudet, sedan går han ut ur skogen.
Solen skiner inte fullt så intensivt längre och ett par moln kan ses på himlen, om man nu kan titta uppåt det vill säga.
Av ren vana blundar nästan Radon så fort han kommer i kontakt med solljuset, men han märker fort hur lite ljus han får i ögonen, och att ljuset inte är så särskilt starkt.
I hastig gång tar sig Radon till huset och avlägger sin rapport till Heruce
”Rötterna har dragit upp ett stort hål, stort nog för våra vänner och några till” avslutar han
”Bättre kan vi nog inte hoppas på att hitta.. Men att forsla dem dit i mörkret är svårt, och särskilt när de har sina rustningar på sig” Heruce kliar sig i sitt skägg.
”Rustningarna har jag redan tagit hand om, dem kan vi bära dit en annan gång” Radon får en äcklad min av minnet att han tagit i de ruttnande kropparna.
”Gott.. Vi säger inget av detta till någon annan, ikväll, efter att kvinnorna somnat går vi och flyttar på kropparna” Hecuce nickar och tittar ut i intet när han pratat klart.
Kvällen kom långsamt, allt till Radons gillande, han ville inte vara bland de döda mer än nödvändigt, och ju mer tid ifrån dem desto bättre.
Dock kom till slut den mörka timman, då kvinnorna somnat, Heruce smyger klumpigt ut ur sängen, klär sig så gott han kan i mörkret och smyger ut, när han öppnar sovrumsdörren ger han nästan upp ett tjut av rädsla, tjutet hejdas av Radons snabba reflexer.
”Du tog god tid på dig” viskar Radon med handen fortfarande om Heruces mun.
Heruce nickar och tar bort Radons hand ”Jag var tvungen att vara säker”
Radon nickar till svar och beger sig till ytterdörren, de båda går till stället där de dumpat de svarta ryttarna med vägen upplyst av månljuset.
Heruce plockar vant upp två av de döda, en på var axel, Radon har inte fullt så stora problem med att bära ett lik, nu när den tunga rustningen är av.
Vägen fram till den omkullfallna eken är rak och lätt, dock måste Radon varna Heruce för stora stenar eller nedfallna grenar emellanåt.
Efter ett par minuters gång kommer de fram till det omkullfallna trädet och liken dumpas i hålet, de ska precis gå tillbaka för att hämta nästa lass när Radon hör en välbekant röst.
”Tillbaka igen, förrädare av svartskogen?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *