Månskugga – 7

4 oktober 2005

En becksvart skugga faller ner från ett av träden, den landar graciöst och ljudlöst ovanpå den omkullfallna eken.
”Du borde lära dig att hålla dig undan, förrädare av svartskogen” Även om det är för mörkt för att med mänskliga ögon se, så har främlingen låst blicken på Radon, och Radon ser det.
Främlingens blick rör sig och på något sätt hittar han Heruce i mörkret.
”Jag har inget otalt med er, men om ni inte lämnar oss nu så blir jag tvungen att skada er också” Rösten låter som om den tillhörde en lärare, bekräftande och befallande samtidigt.
Heruce ser åt Radons håll men ser inte mycket mer än alvens siluett.
”Heruce, den här striden kan du inte vinna, låt mig sköta det här, bara gå..” Radon vet vad han talar om, för att vara en människa är främlingen ovanligt snabb.
Heruce ser sig förvirrat omkring, tar ut en riktning och beger sig ditåt.
När han tar första steget ut ur den lilla gläntan som den gamla eken ofrivilligt rev upp när den föll försvinner plötsligt främlingen från trädstammen.
Han dyker upp bakom Heruce och ger den store mannen ett hårt slag i nacken, med en duns slår den till synes livlösa kroppen i den lövtäckta marken.
”Han hade inte kunnat hålla sig borta..” Radon möter främlingens kalla blick och nickar, Heruce är inte den som bara går iväg och låter sina vänner strida ensamma.
”Så.. Radon, av klanen Månskugga.. Förrymd och jagad.. Med en anseendeväckande summa på ditt huvud” Främlingen tar ett par långsamma steg åt sidan, men släpper inte Radon med blicken.
”Så det är så det ligger till.. Du är inte mer än en simpel prisjägare? Ett simpelt svärd till låns.. Skulle inte lyfta ett finger om du inte fick pengar för det” Radon börjar le, nu vet han vad han ställts emot, och hur han ska vinna.
Främlingen skrattar till ”En prisjägare va?” ett långt, rakt svärd dras långsamt upp från främlingens rygg, svärdet är exakt så långt att han kan dra det utan problem.
”Hur skulle du annars känna till min historia? Och prissumman?” Radon hade förberett sig väl, med en enkel rörelse lossar han sin halvmåne från sin rygg och håller den i en hand mellan sig och sin motståndare.
”Jag vet mycket mer än så..” Främlingen börjar springa mot Radon i en hiskelig fart, på mindre än två sekunder är han framme ”.. Jag känner till din vän Eleus, och hans öde”
Radon slår bort ett slag från främlingen och hoppar upp på en trädgren belägen ett per meter upp.
”Vad menar du med ’hans öde?’” Radon sätter sig på knä och använder halvmånen som en sköld mot eventuella attacker.
Främlingen ler brett ”De kom på honom vet du, er konung gick in i rummet när de var som frodigast”
Radon får en chock, aldrig att Eleus skulle göra bort sig så.
”Bara det räckte för dödsdom eller förvisning, det lutade åt förvisning ett tag tills de fick reda på att ni var vänner, och att han hjälpt dig fly”
Radon håller på att falla av grenen, han kan helt enkelt inte hålla kvar längre.
Främlingen ser sin chans, tar fram en av sina knivar och skickar iväg den mot Radon.
Radon ser kniven komma, men han kan inte förmå sig att göra något åt det.
Med förvånansvärd kraft slår kniven i halvmånens ena klinga och alven faller till marken, landar klumpigt på rygg och blir liggande.
Främlingen lyfter på sitt högra ögonbryn och tar korta, långsamma steg fram till Radon som ligger med uppspärrade ögon och stirrar in i det täta lövverket ovanför honom.
Främlingen ställer sig vid Radons fötter och ser ner på sin besegrade motståndare.
”De mötte båda döden den natten”
Radons blick vänds från trädkronorna till främlingen.
”Eleus skulle avrättas, halshuggas och ges som offer till någon demon.. Men hon kastade sig emellan, lade sitt huvud ovanpå Eleus hals och begärde hans liv skonat eller hennes taget med hans”
Radons underläpp börjar darra.
”’Fira’ skrek man, ’Fira, vad gör du?’ ’Fira, gå bort från honom’”
Främlingen vände sin blick ner mot Radon och försökte ge honom en något tröstande blick.
”Men hon begav sig inte, storkonung Nazre av Månland reste sig upp och röt åt sin hustru att genast få bort sitt huvud från Eleus hals eller dela hans öde, men hon låg kvar.
Folkmassan som ropat åt sin drottning att ta sitt förnuft och gå tystnade när Nazre med bestämda steg gick fram till sin kvinna och slet henne bort från sin älskade, något han inte skulle ha gjort.
I ett kort raserianfall sträckte sig drottning Fira efter kraften och den sträckte sig mot henne, ett klot av hat och ilska var vad Nazre den blodige fick i famnen och endast ben och aska finns nu av honom.
Men ännu slutar inte historien, för uppjagad av sin konungs död sattes det fart i bödelns yxa..”
”Nej!” En spark gav Radons rop eftertryck och främlingen kröp ihop av rädsla och förvåning när alvens säkra fot träffade människans känsligare delar.
Radon såg ut att rycka till och ännu liggande hoppar han upp en armlängd i luften, där vrider han sig ett halvt varv, sätter bägge händerna i marken och bägge fötterna i bröstet på sin fiende som en ilsken häst sparkar den som piskat för hårt.
Främlingen faller bakåt och Radon följer med medan han i luften vrider sig ytterligare ett halvt varv, i en bågformad bana flyger de innan människan landar med en hård duns, och innan han hunnit ens blinka kommer Radon efter och sätter sina båda fötter i människans bröst åter en gång.
Ett flertal ben hörs knaka när Radon tar kraft från sin fiende och hoppar ifrån honom, en volt och en halv skruv så alven landar med säkert underlag vänd mot sin fiende som numera inte förmår mer än att ligga och gny av sin smärta och sina brutna revben.
Ur skuggorna kommer två saker flygande, lika svarta som natten runt dem, utan det vinande ljudet de medförde skulle man aldrig upptäcka dem innan det är för sent.
För sin egen säkerhet kastar sig Radon undan, ner bland de döda ryttarna under ekens rötter,
Han behövde ändå inte se vad som hände där ovanför marken, ljudet avslöjade allt.
De två sakerna som kom vinande var knivar, eller i alla fall knivblad, båda träffade den svartklädda människan i bröstet och främlingen kved till och tystnade.
Vad som sen hände fick Radon att inte längre vilja lämna sitt hål, han hör hur knivarna lossas från kroppen och dras tillbaka in i skuggorna.
Sedan blir det tyst, Radon blundar och koncentrerar sig på att lyssna, men inget mer än en lätt vind hörs när den får trädens blad att röra sig.
Eller förresten, något hörs, ett ljudligt stön och tjocka fingrar som dras över hårig hud, och något stort och klumpigt som rör sig på marken, Heruce har vaknat igen.
Heruce kryper upp på alla fyra och sätter sig sen på knä medan han tar sig om nacken.
Han är fortfarande vinglig sedan smällen men han klarar av att dra sig upp på fötter med hjälp av en låg trädgren.
Väl stående försöker han se sig om, det går rätt bra med tanke på att hans mörkerseende var uppvärmt redan innan han däckade, men trots det ser han ingen.
Ett par vingliga steg framåt så kan han se hålet där Radon gömmer sig, men han kan ändå inte se sin bleka vän.
Heruce vinglar runt lite till innan han får syn på främlingen som ligger livlös på marken, sanningen att säga så höll Heruce på att trampa på kroppen innan han märkte att den fanns där.
Försiktigt böjer sig den storvuxne människan ner och känner efter främlingens puls, de båda öppna såren i bröstet har han ännu inte märkt något av.
När ingen puls kan hittas skakar Heruce bara på huvudet, tar tag om främlingens kropp och kastar den mot hålet där de döda ryttarna ligger.
Knappt har Heruces grepp lossats från främlingens kropp innan den börjar lösas upp i mindre delar, vad delarna är ser Heruce inte förrän en av den far förbi hans ansikte, ett löv.
Förvirrad av vad han just sett står Heruce bara och tittar in i mörkret en lång stund.
Efter gott och väl en minut prasslar ett par löv till bakom Heruce som knappt hinner vända sig om helt innan han knockas igen, den här gången genom att förövaren hoppar över Heruces huvud, voltar och ger människan en precis men endast sövande spark.
Heruce faller än en gång till marken med en ljudlig duns och Radon kan nu höra de lätta och bestämda stegen närma sig hålet där alven gömmer sig och han försöker krypa ihop så gott han kan.
Stegen stannar bara några centimeter från hålets kant och Radon hör hur vem som än står där uppe böjer sig fram och tittar ner i hålet, sedan sätter den sig ner med ena knäet i marken.
Ett par slanka, bleka fingrar gräver i marken och hittar en sten, inte mycket större än en nagel och kastar ner den i hålet.
Stenen träffar Radon mitt på huvudet och får honom att öppna ögonen och vända blicken uppåt.
”skrämde jag dig?” hörs en välbekant röst samtidigt som skuggan ovanför hålet avlägsnar sig i snabb takt.
”Det kan inte vara..?” mumlar Radon halvt för sig själv, tar sats och hoppar graciöst upp ur hålet och landar framför en välkänd gestalt.
”Jag tyckte väl att det var du” ett välkänt ansikte ler mot Radon medan han reser sig upp.
”Välkommen ut Eleus”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *