Månskugga – 8

14 november 2005

”Var du tvungen..?” Frågar Radon som sitter böjd över Heruces kropp.
”Jag trodde att han samarbetade med den andre, och att du slagit honom medvetslös för framtida bruk” Eleus ler vid tanken på vad man skulle kunna göra för att plåga livsanden ur Heruce.
”Tyvärr Eleus, han är med mig, en vän..” Radon suckar och lyfter på Heruces ena arm för att försöka uppskatta människans vikt.
”Vän? Du har inte ens varit hemifrån en månad och de har redan hjärntvättat dig” Eleus har aldrig riktigt förstått vad Radon menat när han funderat på om människorna verkligen är så illa som de lärt sig.
”De har inte hjärntvättat mig, och de är verkligen inte som vi fått höra, vissa.. Som den här och hans familj, går faktiskt att leva hos” Radon sänker blicken och släpper Heruces arm, alldeles för tung.
Eleus suckar tungt, ”Radon har tappat förståndet” tänker han,
”Nåja, hjärtlös barbar eller vän, hur som helst så lär han inte vakna än på ett bra tag” Eleus är säker på sig själv och sin förmåga att få andra att falla för honom.
”Så sant.. Under tiden kan du få roa oss med din berättelse, hur kom du ut egentligen?” Radon sätter sig på Heruces bröstkorg och ser upp mot sin vän.
”Hur jag kom ut? Är inte det uppenbart?” Eleus höjer sitt ena ögonbryn och slår sig ner på en lämpligt belägen sten.
”Inte direkt.. Jag fick ju söka efter en lucka i vaktskiftet i nästan 50 år innan jag hittade ett sätt att komma ut, du gjorde väl inte likadant som jag?” Det sista säger Radon mycket snabbt, som om det var det sista han kunde tänka om sin vän.
Eleus ler ”Nej, nej.. Inget sånt..” Sedan försvinner leendet ”Nazre är död” Säger han och ser rakt in i Radons röda ögon, med ens tycks skogen tystna, vinden som får löven att prassla verkar avta och alla möss och sorkar stannar upp.
”Död..? Hur?” Får Radon fram efter en stund, chockad av att det som främlingen berättat för honom bara ett par minuter tidigare kanske ändå var sant, men om det var sant, hur kan då Eleus sitta framför honom nu? Om han inte är ett spöke.. Nej, ett spöke kan han inte vara.
”En lång historia faktiskt, du ska få den korta versionen..” Börjar Eleus och repeterar orden som främlingen använt, exakt samma ord, med öronen fullt koncentrerade på Eleus ord väntar Radon på stället där han så bryskt avbröt den förra berättaren.
”..För uppjagad av sin konungs död sattes det fart i bödelns yxa..” Mer hinner inte Eleus säga innan han avbryts av ett högljutt stönande som verkar komma från under Radon.
Radon kommer med ens på var han sitter och hoppar upp från Heruces kropp som har börjat röra på sig igen.
Med en hand för nacken kravlar sig Heruce upp på knä och ser sig om, dock är han mer eller mindre totalt förblindad i mörkret och får känna sig fram till Radons ben som står precis bredvid honom.
”Du vet att jag är beväpnad Heruce, du behöver inte visitera mig” skämtar Radon medan han hjälper sin människovän upp.
Eleus försvinner snabbt och ljudlöst ut i skogen och kommer tillbaka med en fackla, redan tänd och med gott om brinntid kvar.
”Jag hittade den på vägen hit, antar att någon tappat den i en hast, antagligen för att komma undan den där andra..” Förklarar Eleus och räcker över facklan till Heruce som höjer den över sitt eget huvud för att får så bra syn som möjligt över omgivningen, men hur mycket han än låter bli så fastnar hans blick ändå om och om igen på Eleus ansikte.
Radon märker av Heruces nyfikenhet och går in emellan dem.
”Heruce, jag har berättat om min vän Eleus som hjälpte mig ut, ja.. Här är han” Säger Radon och flyttar sig ur Heruce synfält.
Heruce gör som han alltid gör när han möter en ny person, sträcker fram handen och ser denne i ögonen, en gest som Eleus varken förstår eller väntar sig.
Eleus hoppar bakåt av gesten och hade halvvägs förberett ett anfall innan han förstod att Heruce inte menat att anfalla honom, han rätar på sig och stirrar förvånat på Heruces utsträckta hand.
Radon får en känsla av att han behöver rycka in om inte det ska bli bråk, med ett par snabba steg är han framme hos sin vän och viskar i dennes öra att man hos dessa varelser skakar varandras händer för att hälsa och visa vänskap, en sak som åter igen höjer Eleus ena ögonbryn.
Eleus lägger sin högerarm över bröstet, med knytnäven precis över hjärtat, därefter bugar han sig djupt för människan.
Heruce anpassar sig snabbt och lägger sin hand öppen mot sin mage och bugar sig minst lika djupt.
De rätar på sig igen och båda ser lite vilsna ut, tills Heruce kommer på att fråga: ”Om ni nu varit här hela tiden.. Vart tog den jubelåsnan vägen som sparkade mig i nacken?”
Både Eleus och Radon skruvar på sig lite innan Radon snabbt berättar att de jagat bort honom men att han kom undan ”Troligen en medhjälpare till den andra..” avslutar han och ser sanningsenlig ut.
Heruce gnider sig i nacken igen och ser ut att fundera på något innan han nickar och vrider huvudet hemåt. ”Det är sent, vi borde bege oss tillbaka, vi får fortsätta någon annan gång, och om vi har tur slipper vi det också.. Den där budbäraren borde ha hunnit hit för länge sen” Heruce skakar på huvudet och vänder sig mot Eleus ”Du är välkommen in i mitt hus som gäst, en vän till Radon är en vän till mig” Heruce ler.
De tre vandrar tillbaka till Heruces hem, Radon och Eleus samtalar hela vägen på alviska, för att inte människan ska förstå enligt Eleus, och för att det äntligen finns någon som förstår, enligt Radon.
De smyger in i huset och Eleus följer med Radon in till det rum de kommer å dela under sin vistelse där, en extra madrass kommer Heruce med efter bara en minut ”sängen får vänta, om det inte gör något” vilket Eleus försäkrar är helt i sin ordning. De tre lägger sig utan att ens ha lyckats väcka någon av kvinnorna, deras överraskning får vänta tills morgonen.
Resten av natten förflyter utan händelser, förutom det att både Radon och Eleus sitter uppe och samtalar med varandra, Radon vill att Eleus ska berätta vidare på historien, men varje gång han lyckas få samtalsämnet någorlunda nära lyckas Eleus styra ut det på något annat.
De märker knappt att morgonen kommer och inte förrän Heruce knackar på dörren till deras rum kommer de ikapp resten av världen.
Eftersom ingen av dem sovit eller ens gjort sig i ordning för att lägga sig bara reser de sig upp och går ut ur rummet.
I umgängesrummet sitter Heruce med en yxa som Radon känner igen som en av ryttarnas, den vässas för tillfället av Heruces vana händer, Lucinda sitter och reparerar ett klädesplagg, en skjorta ser det ut som, på golvet framför dem leker Erusa med något som liknar en docka, sydd i tyg, knappar av trä till ögon och garn som hår.
Radon stänger dörren efter sig och sin vän och när den med ett dovt ljud slår i dörrkarmen tittar alla tre upp.
Heruce tittar upp hastigt, lägger märke till att de båda alverna är i rummet och vänder sedan tillbaka sin uppmärksamhet mot yxan.
Lucinda och Erusa däremot får en rejäl överraskning och Lucinda tappar sin nål till golvet och sätter ena handen för munnen.
”Men Radon.. Förökar du dig?” får hon fram efter en stund och lägger ifrån sig plagget hon just sytt på och reser sig upp.
Med försiktiga steg går Lucinda fram till Eleus, niger och presenterar sig, Eleus bugar sig som han gjort mot Heruce och presenterar sig även han.
Erusa smyger in bakom sin fars ben och försöker gömma sig så gott det går, även om det är totalt lönlöst med tanke på att hon tittar fram var och varannan sekund.
Lucinda och alverna sätter sig ner och en lång diskussion dras igång, om Eleus, om hans vänskap med Radon, och till slut verkade det som om Radon skulle få höra slutet på Eleus historia.
”.. uppjagad av sin konungs död sattes det fart i bödelns yxa, bödeln svingade snabbt och kraftfullt vapnet mot sitt offer men precis innan huvud skulle skiljas från kropp kom ett mystiskt ljussken från yxskaftet innan det försvann helt, yxhuvudet flög ut i folkmassan och klöv en man mitt itu. Fången frigjordes och sattes på flykt medan drottningen stannade hos sitt folk. Hon var ju trots allt drottning, och ingen vågade säga emot hennes order. Så ut ur svartskog och ut i ljus sprang jag, för att hitta min försvunna vän, och efter tre dagars vandring fann jag dig” Eleus vänder sig mot Radon ”Du kan komma tillbaka till svartskogen nu, Fira har antagligen hunnit lugna ner allt och din efterlysning är säkert borttagen”
Radon, som hittills trott att slutet på berättelsen ännu inte kommit vaknar till och ser förvirrat på sin vän.
”Tillbaka? Jag kan inte återvända nu”
”Klart du kan, det är just därför jag är här, för att hämta hem dig igen. Du är känd hemma numera, inte bara på grund av din efterlysning, har du insett att du är den enda som lyckats rymma från svartskogen utan att jagas ner och dödas som en hund?”
”Men..” Suckar Radon ”Jag måste få tid att tänka igenom det här”
Och tid behövdes, innan Eleus sagt att det gick bra att komma hem så hade Radon inte haft en tanke på att återvända, när han lämnade svartskogen vände han ryggen åt hela sitt släkte för in frihets skull.. Och nu ville de ha honom tillbaka.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *