Månskugga – 9

28 november 2005

Dagen flöt på långsamt, molnen tycktes nästan stå stilla på himlen över Radons huvud där han åter igen satt på husets tak och såg ser på världen.
Vad skulle hända om han kom tillbaka? Skulle han verkligen kunna lämna sina nya vänner och återgå till hur han levde förr? Nej.. Det var ju därför han rymde, för att komma bort från allt.. För att slippa ifrån allt.
”Har du tänkt klart än?” Heruce tittar upp på taket från den stege han står på.
”Inte än..” Svarar Radon som från ingenstans och tittar tomt ut över allt han nu kan se.
Radon har äntligen vant sig vid dagsljuset, visserligen klarar han inte av skarpt ljus från en klar himmel, men det duger för tillfället.
Heruce klättrar upp på taket och sätter sig bredvid Radon.
”Det kom bud idag.. Vi ska bege oss till huvudstaden för att redogöra för anfallet, men om du återvänder..”
”Jag kommer inte återvända dit..” avbryter Radon ”Jag rymde inte för att testa om det gick, jag ville bort, aldrig att jag åker ’hem’ igen” alven suckar tungt.
”Så du stannar här?” Heruce låter mycket nöjd, men Radon bara skakar på huvudet.
”Jag kan inte.. Om de får reda på att jag är här så kommer de hämta mig, det är jag säker på..”
Radon vänder sig mot Heruce och viskar tyst ”Jag litar inte riktigt på Eleus”
Heruce ryggar förvånat tillbaka ”Varför inte? Du har ju själv sagt att ni är vänner”
”Vi var vänner då, men jag har aldrig hört talas om att någon av vår sort utfört ett återhämtnings-uppdrag..” Radon suckar igen
”Du kanske inte har haft tillräckligt hög rang för det?” Försöker Heruce och får ett mystiskt leende till svar.
Om bara Heruce visste vem han sitter och småpratar med.
Framåt eftermiddagen går solen i moln och det blir mulet och mörkt ute, även Eleus klarar av att vistas ute.
På en redan nerslagen stolpe placerar Eleus ett äpple, tar tjugo steg bakåt och drar en dolk ur sitt bälte.
”Är han knivkastare?” undrar Heruce där han sitter på en bänk medan han lutar ryggen mot husväggen.
”Värre” ler Radon och vänder Heruces blick mot Eleus med en enkel gest.
Eleus vänder ryggen åt äpplet och andas lugnt, sedan vrider han överkroppen ett halvt varv och slår ut med knivarmen mot äpplet.
Med ett svagt vinande ljud far knivbladet iväg mot äpplet och skär det i två delar med ett snitt parallellt med marken.
Heruce överraskas av Eleus teknik och håller nästan på att falla av bänken med ögonen vitt uppspärrade för att inte missa något.
Med en liten snärt med handleden återvänder bladet till Eleus hand och dolken förs ner i sin slida.
Med lugna, långa steg går Eleus fram till stolpen och synar det halva äpplet.
Radon och Heruce reser sig också upp och går fram.
”Du har övat” konstaterar Radon när de är halvvägs framme.
”Självklart, måste man ju om man ska bli en Morielen” svarar Eleus utan att tänka sig för
”Morielen?” upprepar Heruce, han hade hört det förr, men riktigt när kunde han inte minnas.. Eller jo, kvällen när de svarta ryttarna kom.
Eleus upptäcker sitt misstag och stänger snabbt munnen.
Radon, som inte lagt så mycket vikt på Eleus felsägning går snabbt vidare ”Tror du att du kan klara en duell?”
”Vi får väl se” ler Eleus och drar sina dolkar.
Radon tar några steg bakåt och drar fram sin halvmåne ”gå och sätt dig igen Heruce, nu ska du få se på strid”
Heruce småspringer tillbaka till bänken och sätter sig ner, med ryggen bekvämt mot husväggen, men med en hand på sätet bredvid ifall han skulle få för sig att falla igen.
Eleus och Radon bugar sig mot varandra, båda med högerhanden knuten över hjärtat.
Radon hoppar bakåt ytterligare ett par meter för att ge sin vän tid att sätta igång, Eleus höjer båda sina armar högt över sitt huvud och börjar snurra på dem, efter ett par varv far knivbladen ut och stannar ungefär fem meter ifrån handtaget, fortfarande snurrande.
”Klar?” frågar Radon där han halvt gömmer sig bakom sin halvmånes klingor
”Klar!” utropar Eleus och hoppar upp i luften med dolkarna vilt flygande om sig.
Radon gör ett likadant hopp och börjar strax efter avsparken drilla sin halvmåne snabbare än Heruce någonsin sett, ett antal klinganden hörs när de två möts i luften och de båda landar oskadda med ryggarna mot varandra.
Eleus ger sin ena dolk lite mer lina och skickar iväg den mot Radons oskyddade rygg men den stöter bara i halvmånen som snabbt satts i vägen.
Radon spurtar emot Eleus, fortfarande drillande med halvmånen, parerande anfall efter anfall från sin vän.
Väl framme sätter han klingan mot Eleus hals men får ett knä under hakan som belöning.
Eleus hoppar bakåt en bit till och har återtagit sin fördel, avståndet.
Utan att tveka rusar Radon in i knivregnet igen, parerar och undviker ett otal attacker och tacklar omkull sin motståndare men kastar sig snabbt bort efter det, ”underligt” tänker Heruce, men det får snart sin förklaring.
De båda knivbladen faller ner från ovan och sätter sig i marken precis där Radon stått för mindre än en sekund sen. Radon backar tillbaka och låter Eleus komma upp igen, när han fått igång spinnet på sina blad fortsätter duellen.
Eleus anfaller, springer mot sin motståndare och skickar sina dolkar i förväg.
Attackerna pareras lätt men det är inte bara attackerna han har att oroa sig för, Eleus kommer närmare för varje attack.
Snart är Eleus framme och han drar till sig båda bladen, dolkarna verkar nu vara lika ’ofarliga’ som vilka dolkar som helst, men inget är ofarligt i rätt händer.
Ett anfall från varje håll är mer än en halvmåne klarar av på samma gång så Radon hoppar snabbt bakåt och med en rörelse liknande den man använder för en piska från Eleus har Radon snart de båda bladen efter sig igen.
Han undviker dem genom att ta ett steg åt sidan och passar på att göra ett motanfall.
Med en snabb spurt kommer Radon in på en halvmånes räckvidd men istället för att hugga Eleus i två delar sätter han tillbaka vapnet i sin skida på ryggen, ett ögonblick senare klingar de två knivbladen in i Radons ryggtavla som skyddats av halvmånens båda klingor.
”Ska vi säga oavgjort?” frågar Radon som fortfarande har handen på sin halvmåne.
”Låter som en bra idé.. Tar vi det en nivå högre blir det nog för farligt” svarar Eleus och drar till sig knivbladen.
”Farligt för dig ja” hugger Radon till och ler mot sin vän, sedan vänder han sig mot Heruce
”Vad tycktes om det? Inte riktigt samma tekniker som du är van vid, va?”
”Inte riktigt” Svarar Heruce och sväljer hårt ”Kan alla av.. Er sort slåss så?”
”Nej, nej, bara vi Morielen” Avbryter Eleus och gör om sitt misstag.
Heruce känner en muskel i nacken rycka till när Eleus nämner ordet ”Morielen”, men han skakar bara lite på huvudet och låter det passera.
”De där dolkarna..” Heruce bryr sig inte om att dölja sin nyfikenhet.
”Javisst” svarar Eleus snabbt och drar upp en av sina dolkar och räcker fram den till Heruce.
Det är ett imponerande vapen Heruce tar emot, bara bladet är 15 cm långt och svart som natten, handtaget är virat svart läder, skuret med skalpell för att likna ormskinn efter att handtaget färdigställts, parerstången är liten, nästan obefintlig.
”Den är vacker..” mumlar Heruce och höjer kniven för att få bättre ljus på den.
Heruce upptäcker då ett löst fragment av handtaget, precis intill ena parerstången, han kan inte låta bli att trycka på den.
Ljudlöst lossnar bladet från handtaget och rör sig likt en långsamt fallande regndroppe mot marken.
Heruce kan inte göra annat än titta på bladet som sakta rör sig neråt.
Bladet når marken och lägger sig ner över ett löv och fortfarande står Heruce och ser häpet på knivens märkliga uppförande.
Både Radon och Eleus kväver små skratt åt Heruces förvånade ansiktsutryck.
”Släpp efter och tryck igen” instruerar Eleus efter ett par sekunder, och Heruce gör som han blir tillsagd.
Han släpper det lösa fragmentet helt och trycker sedan lätt på det igen, och knivbladet dras upp mot Heruces hand igen.
Med ett lågt klick sätter sig bladet på plats och nu klarar inte de båda alverna av att hålla masken längre.
Heruce kliar sig i skägget och undersöker dolkens alla sidor efter en förklaring, allt medan både Radon och Eleus skrattar så högt de kan.
”Du kanske borde lämna den där åt någon som kan hantera den, innan du skadar dig själv” klämmer Radon fram efter ett tag, och Heruce lämnar skamset tillbaka dolken till Eleus.
”Kanske är bäst” muttrar han och tittar undrande på alverna, men kommer sedan på hur dum han måste ha sett ut och gör dem sällskap i skrattet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *