Med rymden i blodet. Kapitel 1

14 juli 2017

SIMON PETTERSON

Klockan på nattduksbordet lyste med sina gula siffror: 22:30. Jag hade återigen hamnat på fotänden av min säng med benen uppdragna mot bröstkorgen och armarna i ett hårt grepp runt smalbenen. Det här var nog det värsta jag varit med om.

Jag kunde inte fatta att hon gjort slut; eller fatta kunde jag, men jag kunde inte fatta det. I två långa veckor hade jag försökt gå och lägga mig i frid i min gamla säng, i mitt gamla rum, i mina gamla föräldrars hus, utkastad som jag var ur vår lägenhet (som egentligen var hennes lägenhet), en liten tvåa i centrum i Borås, och nästan varje kväll hade slutat med att jag krupit upp i hörnet av sängen, krampaktigt kramande mina smalben. I ångest. Eller åtminstone så nära det som jag någonsin hade varit.

Jag hade varit ihop med henne i mer än ett år. Det var på festen på min tjugoförsta födelsedag som vi hade suttit kvar i soffan i min gamla etta efter att alla andra hade gått hem. Klockan hade varit närmare fyra när vi somnat fullt påklädda bredvid varandra i den korta soffan, ljuvligt ihopkrupna och varma. Två veckor senare hade jag bott mer i hennes lägenhet än i min egen, två månader senare hade jag sagt upp kontraktet på min etta.

Men nu hade hon sagt att det var över. Jag kunde inte fatta det. Eller jag kunde fatta det – hon älskade mig helt enkelt inte längre och det är sådant som händer. Sedan var det också så att jag egentligen inte gillade henne längre. Hur skulle man kunna gilla någon som sårat en så mycket? Det hade inte varit några stora gräl, inga förbannelser, inga förebråelser. Inga djupare förklaringar. Bara ett tydligt konstaterande. Ett konstaterande som var helt förbryllande och oförståeligt, men också helt slutgiltigt: ”Jag älskar dig inte längre.” Ett konstaterande som det inte går att argumentera mot. Ett konstaterande som helt enkelt måste respekteras. Och accepteras. Hon hade lite andra saker att gnälla på, som exempelvis naturligtvis mitt dataspelande. Om sanningen ska fram spelade jag bara en bråkdel av vad jag gjort innan jag träffade henne. Men ändå, när jag åkt på Dreamhack med Johan och Gustaf var hon sur i flera dagar. Hon sa givetvis ingenting rätt ut, men man kunde alltid märka när hon var sur, det var som om surhet sipprade ur porerna i hennes hud. Varför vara en hel helg tillsammans med Johan och Gustaf? tänkte hon egentligen. Hon sa aldrig någonting illa om dem, men inte heller någonting positivt. Nej, hon tyckte att jag istället borde vara med hennes kompisar. Och det hade blivit en del lite större sammankomster och fester under dessa månader, befolkade av hennes gamla vänner och bekanta. Rätt så tråkiga sådana – alltså festerna. Ja, och kompisarna också, om jag ska vara helt ärlig. Jag hade inte jättemycket gemensamt med manliga sjuksköterskor eller kvinnliga florister. Men jag hade gjort mitt bästa och det hade fungerat någorlunda.

Och jag trodde att jag och hon hade haft det okej. Jag tror fortfarande att det kunde ha fungerat. Jag förändrade mig en hel del, och bevarade ändå en del av mitt gamla jag. Så jag tyckte det fungerade. Men vem kan argumentera mot att någon säger att hon inte älskar en längre? Så när bomben en dag briserade och orden uttalades så försvarade jag mig inte, jag argumenterade inte, jag vädjade inte, jag tog bara mitt pick och pack (allt fick plats i min lilla VW Golf) och åkte hem till mina föräldrar. Jag försökte vara trevlig och lagom accepterande så länge hon var i närheten, uppförde mig ’resonabelt’ (jag har kommit att hata det ordet, hennes favoritord i våra argument, ’du måste uppföra dig resonabelt’. Men nu var det slut med det!). Det sista jag såg av henne var när hon drog igen lägenhetsdörren och jag vände mig om i trappuppgången med min otympliga sportväska och tyst gick nerför trapporna. Jag tyckte eventuellt jag hörde henne mumla ”tönt” precis när dörren gick igen. Men jag var inte säker. Så jag höll tyst.

Men inom mig skrek det samtidigt högt. Jag borde acceptera faktum, men jag kunde inte. Det fortsatte och fortsatte skrika inom mig, hela bilfärden hem, fem mils av bred landsväg till Tranemo. Kanske ångest över att bli övergiven? Kanske över att bli ratad? Kanske av ren och skär rädsla över att vara ensam? Jag kanske var beroende av att ha någon att älska? Eller så var det kanske en berättigad ångest för den som blir sviken? Eller helt enkelt hat och vrede dold i ångest. Dold naturligtvis – för vem kan hata någon bara för att denne inte älskar längre?

Min sänglampa var det enda som lyste upp rummet, den kastade ett svagt sken på affischerna på väggarna: Luke Skywalker höll upp sitt lysande lasersvärd på filmaffischen till Star Wars VI; en cylon från serien Battlestar Galactica stirrade på mig från en annan affisch; en filmaffisch från Star Trek – rebooten från 2009. Det var den sista affischen jag satte upp innan jag flyttade hemifrån.

Det var från den lyckliga tiden. Den lyckliga tonårstiden. Kompisar, film, dataspel, D&D, ­Warhammer. Lunchraster och håltimmar. Spelkonvent och stjärnskådningsexkursioner. Trots allt var jag glad att jag hade fått komma hem till mitt gamla rum. Mitt gamla i stort sett orörda tonårsrum; bara några packlådor i hörnet visade att det använts till någonting annat efter jag flyttat. Rebecka, min numera nioåriga lillasyster och mitt stjärnljus och mitt solsken, sov tvärs över hallen. Mamma och pappa sov på nedervåningen, precis under mitt rum.

På snedväggen precis sängen satt min favoritaffisch som föreställde Alex Rogan i kultfilmen

The Last Starfighter – He didn´t find his dreams … his dreams found him.

De orden fick mig att ta mig samman och med ett ryck ställde jag mig upp ur sängen på den mjuka röda mattan; känslan av de långa mattrådarna mot fötterna var nästan tröstande.

För att inte mina föräldrar skulle höra mig – även om jag tyckte att jag redan hade hört en snarkning från pappa – tassade jag över golvet fram till teleskopet som stod vid det lutande takfönstret, ett åtta tums GSO RC-teleskop. Flera års sparande i tonåren, och farmor och farfar, och att Hasse på TeleskopService i Sätila sänkte priset till tjugosextusen kronor, hade gjort att jag blivit en lycklig ägare till teleskopet. Det var fortfarande i topptrim. Jag hade varit ute regelbundet även det senaste året. Stjärnskådning var på något sätt någorlunda okej i Maries ögon. Jag hade stått på myrarna här utanför Tranemo, miltals från stadsljusen i Borås, frusit om fötterna men njutit av livet.

Undrar om Marie hade tyckt det varit skönt att jag sov borta hos föräldrarna de helgerna …

”Sluta!” förbannade jag mig själv tyst.

”… kanske syns någonting roligt däruppe ikväll”, mumlade jag sedan.

”… och sluta mumla för dig själv!” fortsatte jag ändå mumla.

Det hade blivit en ovana de senaste dagarna. Kanske ett undermedvetet försök att bringa ordning i mitt kaotiska inre. Men lyckades gjorde det inte …

Jag lutade mig fram och kollade ut genom fönstret. Mitt sovrum låg mot den mörka baksidan och utanför var det stjärnklart. De höga granarnas mörka silhuetter syntes mot den helt klara natthimlen och månen var bara en svag skärva nere i sydöst. En perfekt kväll för stjärnskådning. Jag böjde mig ner under skrivbordet och tryckte in på-knappen på min gamla dator, den var kopplad till teleskopet och kunde spela in det som syntes i linserna.

Jag plockade upp termobyxorna från garderobsgolvet och tog ner den tjocka, mörkröda jackan från hängaren. Jag drog på mig de varma kläderna över jeansen och t-shirten. Under termobyxorna stod mina blå moonboots (sådana där extremtjocka, extremfula stövlar som var inne när min mormor var typ tolv år gammal), de var fruktansvärt varma och sköna, särskilt när jag var barfota i dem.

Jag släckte sänglampan och öppnade högra fönsterdelen. Decembernatten utanför var runt noll grader kall och kylan drog snabbt in utmed golvet. Jag lyfte fram teleskopet och stack ut det genom öppningen. Kanske skulle jag orka vara uppe tills det utlovade meteoritregnet skulle synas på norra hemisfären.

”Nu ska vi se …” mumlade jag. Igen.

Jag tog av mig mina glasögon, där den ena linsen var tjockare än en flaskbotten, keratokonus hette den degenerativa ögonsjukdomen, och böjde mig ner och tryckte det friska ögat mot teleskopets lins. Jag riktade in det mot Messier 92, stjärnhopen.

Det blev en befrielse för min sargade själ att se ut i världsrymden. Precis som jag hade hoppats att det skulle bli. I fantasin svävade jag omedelbart iväg till de klara stjärnorna i stjärnhopen. Jag tyckte mig nästan kunna uppleva hettan från dessa enorma infernon av fusionskrafter; jag såg för mitt inre stora gasjättar och iskalla dvärgplaneter som låg så pass långt ut från solarna att om man hade stått på deras yta skulle man knappt kunnat urskilja stjärnan de snurrade kring från de tusentals andra stjärnorna runt omkring.

Jag visste att det fanns miljardtals och åter miljardtals planeter där ute. Flera av dem var med största sannolikhet lika jorden; med atmosfär, med vatten, snurrande med en jämn rotation. Kanske var de till och med beboeliga för människor – om människan bara kunde komma dit …

Men människan skulle aldrig komma dit, i alla fall inte under min egen livstid. Mänskligheten satt fast på sin egen lilla planet, vi kunde bara med stor möda ge oss av till vår närmaste granne, månen. Om vi knappt ens kunde landstiga där, hur skulle vi då klara av att resa de hissnande avstånden som var mellan stjärnorna? Även om man lyckades komma upp i en sådan fantasifart som ljusets hastighet skulle det ändå ta hundratals år att nå en stjärna med förmodat beboeliga planeter.

Ända sedan jag var liten pojke har jag älskat rymden. Mitt första riktigt tydliga minne var från en vinterkväll när jag stod ensam ute på garageinfarten och väntade på att mamma och pappa skulle komma ut och låsa upp bilen, jag hade lutat huvudet bakåt och betraktat den gnistrande stjärnhimlen, fler stjärnor än det gick att räkna, och varje prick var en egen sol, många av dem med planeter svävande i omloppsbana. Där och då föddes min kärlek till stjärnorna och för allting däruppe. Några år senare såg jag Star Wars Episod 1 på bio. Det stora äventyret från en galax långt, långt borta grep mig djupt när jag fick se hur Qui-gon och Obi-Wan fann pojken Anakin på ökenplaneten Tatooine. Jag dagdrömde vareviga dag om att besöka främmande planeter, om att kämpa med lasersvärd mot Sith-lorder. Efter att ha sett de andra filmerna (de första som är de sista) tillsammans med pappa fantiserade jag om att flyga Kesselrutten i ett fraktskepp, snabbare än Han Solo i sin Millennium Falcon, eller att spränga Dödstjärnan i min X-wing. Efter att jag lagt mig på kvällarna brukade jag försöka förflytta saker med hjälp av Kraften – men jag lyckades inte ens flytta ett gem, så högre än så var inte min midiklorinhalt.

Jag vet inte hur länge förhoppningar fanns att få bli en riktig rymdfarare men någon gång kom naturligtvis verkligheten ikapp mig, det skulle aldrig bli någon astronaut av mig. I högstadiet funderade jag på pilotyrket för att i framtiden kanske kunna göra ett försök att komma in vid Nasa, precis som Fuglesang. Men när jag fick min ögonsjukdom gav jag upp de tankarna.

Plötsligt hade två timmar gått och det var dags för meteoritregnet. Jag drog in teleskopet; stjärnfallet skulle bli dramatiskt även för blotta ögat. Men just då började ett tunt molntäcke krypa in över trädtopparna och jag hann bara ser några få av de lysande meteroitstrecken blixtra över himlen innan det blev för disigt för att vara värt mödan att stanna uppe.

Jag drog igen fönstret, stängde av datorn, tog av allt utom i långkalsonger och t-shirt och kröp ner under det iskalla täcket. Jag drog upp täcket ända till den kalla nästippen.

Trots att jag var rejält trött kunde jag inte somna. Men jag låg avslappnat på rygg, glad över att ångesten försvunnit men utan att vilja inrikta min tanke på henne igen i rädsla för att sjunka ner i mörkret igen. Istället tänkte jag på sannolikheter. Om det i det observerbara universum uppskattas finnas 80 miljarder galaxer, och då det i dessa beräknas finnas sammanlagt minst en kvadriljon stjärnor (100 gånger 10 upphöjt i 22), så säger sannolikhetslära att det var högst rimligt att tänka sig intelligent liv på många, många planeter där ute. Men jag skulle aldrig få veta.

När jag till slut vred huvudet åt sidan och såg på klockan visade den 01:31. Men imorgon var jag ledig. Jag skulle inte väckas exakt klockan 6:51 av väckarklockan, kliva upp, äta frukost, ta bussen in till Borås, kliva av vid Södra Torget, gå femhundra meter, knappa in koden i portlåset och tio minuter senare ringa dagens första försäljningssamtal. Imorgon var det lördag.

Rummet blev sakta varmare och jag drog upp armarna ur täcket och stoppade in dem under huvudet, under huvudkudden, och somnade.

Jag väcktes alldeles för tidigt av att Rebecka störtade in i rummet, upp i min säng. Hon frågade någonting som inte trängde igenom min morgondimma.

”Pex, jag har inte vaknat än”, mumlade jag och drog upp täcket till hakan. Pex. Jag mindes inte längre hur det kunde ha blivit det smeknamnet. Enkelt och kort, kanske.

Jag lät butter fastän jag egentligen tyckte att detta var det bästa sättet att vakna på – med Rebeckas knän rakt i magen. Bra mycket bättre än att vakna klockan tolv en lördag bredvid en morgonsur Marie. Rebeckas närvaro förlängde detta korta ögonblick, de få sekunder innan jag hade öppnat ögonen och fortfarande inte var helt och hållet vaken, när allting i livet kändes helt bra och helt okej. För det var dit det hade kommit. Sexton månader som löneslav och en jobbig separation så hade livet blivit förstört. Förutom under detta korta ögonblick på morgonen.

Rebecka ställde frågan igen. ”Kan jag få låna din Joda-figur. Snälla Simon.”

Hennes bedjande, stora ögon och hennes ’jag vet att jag kan få min storebror att göra vad jag vill’-blick dök upp i mitt synfält över täcket. Efter tre veckor tillbaka i föräldrahemmet var allting som vanligt igen.

”Jag leker barnsjukhus med rymdmänniskor och jag behöver din Joda!”

Jag lyfte huvudet några centimeter från kudden och kisade upp mot hennes stora ögon.

”Okej”, gav jag med mig och släppte ner huvudet igen. ”Men var försiktigt med den!”

Hon studsade av glädje och jag stönade av smärta.

”Tack, Simon!” sa hon och gav mig en puss på kinden och hoppade ner.

Jag vände mig på sidan och såg på Star Wars-figuren som stod på hörnhyllan ovanför skrivbordet. Där tronade Joda tillsammans med Darth Vader, Darth Maul och Luke Skywalker.

”Men du får inte röra Han Solo!” förmanade jag samtidigt som hon klättrade upp på skrivbordet för att kunna nå hyllan. Han Solo var min favorit bland de gamla plastleksaksfigurerna – en laser­pistolskjutande rymdhjälte. Plastgubben hade faktiskt också ett samlarvärde, särskilt när den var i så fint skick som min var. Jag älskade den charmige smugglaren. Jag hade på Tradera till och med ropat in en äkta autograf av Harrison Ford, skriven på ett foto där han står på djungelplaneten Endor, redo att förstöra energiskölden som skyddar Dödsstjärnan, leende sitt charmiga leende.

Jag kunde höra Rebecka småprata på väg till sitt rum. Jag vände mig in mot väggen och drog upp täcket till hakan för att försöka få en stunds sömn till. Men jag ångrade mig, la mig på rygg och trevade med handen över huvudet och försökte hitta på-knappen till stereon som stod ovanpå hyllan vid huvudändan. Mix Megapol gick igång. Avicii med Hey Brother. Som alltid. Egentligen ofattbart att en svensk kunde bli så stor – och vara så fantastiskt bra musiker!

Hey, brother. Do you still believe in one another? Hey, sister. Do you still believe in love, I wonder?

Det var min egen del en högst aktuell fråga. Men jag skulle nog ändå svara ja på den, i alla fall just idag. Det förvånade mig själv lite. Jag vågade mig på att försöka känna efter om det under all den här harmonin fanns någon begynnande ångest någonstans i mina magtrakter. Men jag kunde faktiskt inte hitta någonting. Kanske, kanske kunde jag ana en vag oroskänsla, men den var ingenting i jämförelse med hur det hade varit. Men jag vågade inte pressa min lycka utan försökte stilla mina tankar och lyssna på låten, njuta av denna paus i lidandet. Den bleka vintersolen sken rakt in på väggen vid min säng. Kanske att den så sakta började skina i mitt eget liv igen. Men när Happy med Pharrell Williams började på radion kände jag att jag inte skulle pressa känslan av harmoni vidare – den kunde snabbt övergå i ångest om jag tänkte för mycket. Jag kastade ett öga på väckarklockan. 10:22. Lite i senaste laget. I alla fall här hos mamma och pappa.

”Morgon, loppa – upp och hoppa”, muttrade jag till mig själv.

Jeansen låg i en hög på golvet. Jag luktade på gårdagens t-shirt. Det var dags att byta. Jag drog på mig jeansen och klev fram till klädskåpet. Min favvo t-shirt låg där nytvättad – en fördel med att bo hemma hos mamsen. På tröjans bröst stod det: ’Saker att göra idag 1) Gå upp 2) Överleva 3) Gå och lägga sig.’ Budskapet passade bra, även om just denna dag börjat bra.

Jag mötte mamma i trappan ner och fick den obligatoriska morgonpussen på kinden, med den inte helt ovanliga följden att hennes näsa gjorde ett fettavtryck på mina glasögon.

”God morgon, solstråle”, sa pappa när jag släntrade in i köket.

”Morr’n”, sa jag och rengjorde glasögonen med en bit hushållspapper samtidigt som jag sjönk ihop på köksstolen vid den höga köksbänken.

Jag betraktade röran i köket. Pappa höll på att laga diskmaskinen, den var utdragen till mitt på köksgolvet, sidoplåten var bortplockad och det låg verktyg och skruvar på diskbänken. Han reste sig från knästående med ett stön.

”Vill du ha gröt?” frågade han.

Han la ifrån sig verktygen och tvättade händerna i diskhon med diskmedel som tvål.

”Ja, tack”, svarade jag. Men sedan kom jag på andra tankar. Jag hade redan som lärt mig älska gröt till frukost igen, den gav en känsla av mättnad som höll i sig länge, men när jag ville ha en god skräpfrukost blev det O’boy med knäckemacka. Marie hade tyvärr ansett att det var omoget och onyttigt med O’boy, så det hade för min del inte blivit mycket sådant senaste tiden. Jag hade inte ens kunnat med att köpa hem det. Hon hade tusen åsikter om mig och hur jag skulle vara. Oftast var det korrigerande åsikter, att jag inte dög som jag var. Hon kunde vara en riktig tråkmåns. Nästan aldrig nöjd. Men när jag tänkte på nu i efterhand slog det mig att jag kanske var lika gnällig när det gällde hennes gnällande … även om jag sällan sagt någonting … men hade hon inte gnällt hela tiden så hade jag inte blivit gnällig …

”Nej, förresten, jag tar en macka”, ändrade jag mig. Nu skulle det bli O’boy för hela slanten. En ljuv hämnd. Helt meningslös, men ljuv.

”Och jag kan behöva mitt halvelva-kaffe”, sa pappa. ”Om det är okej att jag äter tillsammans med dig?”

”Helt okej”, svarade jag. Läsa PC-Gamer kunde jag göra senare.

Pappa vände huvudet in mot vardagsrummet.

”Mirjam, vill du ha lite kaffe?” ropade han. ”Och eftersom det är lördag kanske vi ska ta lite glass och chokladsås”, sa han konspiratoriskt till mig. ”Jag kan behöva en belöning efter att ha räknat momsredovisningar hela veckan.” Han klappade sig på sin något för kraftiga mage och började kaffekokningsproceduren med att plocka fram filter och sätta det i hållaren. När han satt igång kaffebryggaren plockade han fram den hemmagjorda chokladsåsen ur kylskåpet, skopade upp två matskedar i en liten blå porslinsskål som han ställde i mikron, sedan la han fram ett litet korkunderläggbredvid mig på bordet.

”Glass!” flinade han.

Han ruskade om mitt hår och fick det obligatoriska ”ickeokej”-rycket på huvudet som svar från mig. I tio år hade han gjort det och lika länge hade jag ogillat det. Men nu kändes det skönt innerst inne.

På bordet låg en av Rebeckas Fridatidningar, uppslagen på ett reportage om Justin Bieber. Det stod ett citat från honom: ’Om du tror tillräckligt mycket på dig själv och på vad du kan uppnå så är allting möjligt’.

För ett ögonblick funderade jag på att knöla ihop tidningssidan. Men han hade rätt – i ett fall på miljarden! Det fanns ju tiomiljontals förhoppningsfulla människor som lagt upp sånger på Youtube, sånger som folk bara skrattade åt i stället för att tillbe! Anonyma människor som aldrig skulle bli ­någonting, aldrig skulle kunna uppnå sina drömmar. Jag tillhörde definitivt den kategorin av misslyckade människor. Hur mycket jag än hade trott på mig själv hade chansen varit minimal att jag skulle komma dit jag ville. Särskilt om ens dröm var att åka till rymden.

”Så, vad tror du om din gamla pappa?” sa han och klappade diskmaskinens plåtsida med ljudlig smäll. ”Jag har lyckats plocka loss vattenpumpen och ska ersätta den med en ny som jag köpte igår.” Han pekade på en plats bakom en kåpa. ”Här satt den inklämd, väldigt svår att få loss. Skruvarna satt omöjligt svårt. Men din gamla pappa kan sina saker!”

Det kunde han verkligen. Det hade visat sig på tekniklektionerna att även jag hade fått del av pappas förmåga. Att bygga saker, koppla, löda, konstruera var jag riktigt duktig på. Det var nog det enda ämnet jag verkligen gillade i skolan. Men den sista tekniklektionen hade jag haft i åttonde klass.

”Du äger, pappa”, sa jag.

Jag tittade på pappa när han stolt visade upp sin reparation. När han stod där och log, skruvmejseln i handen, tänkte jag att jag ändå kanske skulle berätta för honom om hur kasst jag egentligen mådde. Liksom bara prata med honom för att se vad han tyckte och om han hade någon universalmedicin mot krossade hjärtan. Man vet aldrig med den gubben …

”Du, pappa …” började jag.

Men jag avbröt mig. Vad skulle han kunna säga som förändrade någonting? I värsta fall skulle jag börja lipa. Jag kände ett tryck bakom ögonen bara jag ens funderade på att prata om hur jag kände det. Jag hällde istället i O’boy i mjölkglaset. Tre teskedar. Den var helt färsk och sjönk direkt till botten.

”Japp, what’s up, man?” sa pappa med sitt hopplösa engelska uttal.

Jag ryckte på axlarna, det skulle inte bli att jag berättade.

”Inget”, sa jag. Jag sträckte mig efter smöret och koncentrerade mig på att bre knäckemackan.

Pappa såg på mig en stund.

”Säkert?” undrade han.

”Det var inget”, försäkrade jag. Dags att byta ämne. ”Pappa, ska vi inte ta och gå på och se Iron Man på bio? Du och jag, en far-son-grej? Som förr i tiden. Kanske denna vecka.”

Pappa betraktade mig en stund till, men beslöt sig till slut för att inte pressa mig. Han vände sig om och plockade ur ett tvåliterspaket med vaniljglass ur frysen.

”Sure”, sa han samtidigt. ”Det vore fantastiskt skoj. Jag har tänkt att jag skulle vilja se den. Det var ju länge sedan vi var på bio tillsammans. Sista filmen vi såg var väl den där ’Transformers’ – med den där snygga bruden, ehh.” Han vände sig om och blinkade med ena ögat mot mig. ”Är det Iron man 3 nu?”

”Japp.”

Han vände sig mot köksdörren.

”Gumman! Nu fikar vi!” ropade han högt.

Jag bläddrade i Fridatidningen – och aktade mig noggrant för uppslaget med Justin Bieber – när mamma gled förbi mig bort mot diskbänken. En doft av växtjord följde henne och hon tvättade av händerna som var smutsiga av krukväxterna.

Sedan dröjde det inte många sekunder innan även Rebecka kom inspringande i köket. Jag svär, den tösen har någon form av inbyggd sötsaksdetektor – så fort det vankas godis eller glass är hon där på två röda sekunder. Hon formligen kastade sig över pappa som höll på att plocka fram muggar och assietter. Han nästan snubblade bakåt av kraften i attacken.

”Glass!” vrålade hon samtidigt.

”Du måste äta lite frukt innan glassen”, manade mamma.

Jag smålog. Jag kände så väl igen alltihop. Ordning och reda, nyttigt och ordentligt, men ändå glass och chokladsås på lördagsmorgonen. Rebecka satte sig motsatta sidan av köksbänken och sträckte sig mot fatet med äppleskivor som pappa ställde fram. Hon tog ett par med fingrarna utan att använda den lilla gaffeln som låg i fatet.

”Use the fork, Rebecka. Use the fork”, sa jag med min mörkaste röst.

Hon tittade på mig med huvudet lutat lite snett.

”Simon, det var roligt typ de första hundra gångerna!” suckade hon och himlade även med ögonen. Jag var medveten om att jag ibland kunde säga töntiga saker, kommer från min pappa – men den här tyckte jag ändå var rätt så rolig.

Min lillasyster var som sagt nio år, en välsignad liten sladdis. Hon var ljushårig och riktigt söt. Och högt älskad av sin storebror.

”Vi ska till staden och handla”, sa mamma, ”jag antar att du inte vill följa med?”

Hon tittade frågande på mig och satte sig med en kopp kaffe i handen ner bredvid Rebecka.

”Vad ska ni handla?” frågade jag.

”Mat, lite julklappar till dina kusiner, och lite annat. Rebecka ska till Elin och sova över där.”

Det hade varit lite roligt att följa med. Men om jag stannade hemma skulle det också innebära att jag skulle få huset helt för mig själv hela eftermiddagen. Och då kunde jag ostört spela dataspel! Något jag sällan kunnat göra när jag bodde hos Henne.

Jag skulle i teorin också kunna städa föräldrarnas garage som mamma bett mig om tidigare – men troligtvis skulle jag inte det. Jag tyckte jag förtjänade lite kul. Jag behövde rensa skallen med en ordentlig dos dataspel. Något jag i och för sig nästan alltid behövde göra. Som mormor alltid sa: ’Synden har många ursäkter.’

”Vi ska också till Ekelunds på kvällsmat”, fortsatte mamma, ”men det måste du inte följa med på.”

Det blev bara bättre och bättre!

”Men om du inte åker med får du följa Rebecka till Elin innan lunch.”

”Will do”, svarade jag.

Jag bar Rebeckas ryggsäck när vi gick på gatan ut från vårt villaområde, ut på den större vägen som ledde in mot centrum. Eller vad man nu kallar centrala Tranemo, centrum lät lite väl pretentiöst för en liten håla. Jag fick dra igen dragkedjan på min svarta höstjacka. Det var nästan nollgradigt i luften och solen syntes överhuvudtaget inte bakom de helgrå molnen. Svenskt decemberväder. Kul jul. Med största sannolikhet utan minsta lilla snöflinga.

Ett par hundra meter längre fram, vid rondellen, kunde man se skyltarna på Willys. Rebecka tog min hand utan att skämmas det minsta inför tanken att någon kunde se oss och medan vi gick berättade hon allting om sin planerade filmkväll.

”Det blir jag och Elin och Manda och Emmy. Vi ska se Titanic …”

”Du är för liten för att få se den!” invände jag.

”Mamma har sagt att vi kan det!” Hon tittade upp på mig och ryckte upprört i min hand.

”Ofta!” sa jag.

”Det har hon! Jag lovar! Och vi ska äta drömchips (det var vad hon kallade Pringles Sourcreme&Onion-chips), popcorn, godis, och dricka, och jag ska ha med mig nallen och tigern och sälen – de är mitt TV-team …”

Jag lyssnade vidare med ett halvt öra, inte för att jag egentligen var ointresserad utan för att njuta av lugnet som hennes aldrig sinande ordström spred inom mig. Om vi alltid kunde gå här skulle jag kunna leva det här livet och aldrig sakna någonting.

Jag följde henne ända fram till grinden till villan där Elin bodde och gav henne en puss mitt uppe på hennes stickade luva, jag fick som belöning en kraftig magkram tillbaka. När hon klev uppför trappan vände hon sig om och vinkade en sista gång. Jag vinkade tillbaka och lyfte upp over-earhörlurarna från halsen och satte dem tillrätta, plockade upp telefonen och bläddrade fram Linkin Parks låt Numb samtidigt som jag började gå hemåt.

I’ve become so numb, I’m tired of being what you want me to be. 

En låt, en enda textrad – och så mycket sanning.

Det hade inte bara varit Marie som pressat mig att förändras, utan hela livet hade pressat mig att bli en välanpassad medborgare, en anonym människa i ekorrhjulet som var oändligt långt borta från Justin Biebers fantasier om att ”alla kan nå sina drömmar”. Vad ska jag göra med mitt liv i stort? Ska jag traska omkring i arbetsträsket, som exempelvis telefonförsäljare på Tradesin AB, tills jag blev pensionär? Var det mitt realistiska livsmål? ”Är du lönsam lilla vän” hade kultpopgruppen Gläns över sjö och strand sjungit. Eller som min svenskalärare i nian, Stig Pau som han kallade sig själv (en man som konstant hade en svettdroppe hängande på nästippen) reciterade: ”Fram, fram, offerlamm!” Det var en dikt av Viktor Rydberg har jag för mig, som handlade om löneslaveriet. Du ska väl bli en produktiv samhällsmedborgare som offrar dig för mammon? Det citatet är det enda jag kommer ihåg från hela högstadietiden. ”Fram, fram, offerlamm.” Skulle det vara min roll hela livet? Att betala skatt och sedan dö? Fanns det ens något annat sätt att leva på?

Transjön var mörk men man kunde se en reflektion av bitar av en blå himmel som började spricka fram. Jag passerade min gamla gymnasieskola igen. Den stora, glasade ingången till skolan gjorde mig matt, det blev som om jag fick en tegelsten djupt nere i magsäcken, som en reell fysisk tyngd. Den skolan borde ha ett motto över ingången: Prestera, prestera, prestera.

Men tyngden i magen övergick plötsligt i en svidande eld när jag fick syn på Emma, Elin och ­Johanna komma gående på strandpromenaden.

Emma var – alltså helt objektivt! – den sötaste tjejen i hela universum. Det innebar naturligtvis att hon överhuvudtaget inte spelade i samma division som jag. (Men om det finns någonting som kan kallas övermod och hybris så är det tonåriga killars förmåga att bli kära i tjejer som står långt över oss på skalan. Och kär hade jag varit!)

Emma hade gått samhällsinriktningen på gymnasiet, men hon och jag hade under andra och tredje veckan i ettan gjort ett grupparbete över inriktningsgränserna ihop och då hade vi pratat en del. Hon hade till och med en gång när jag hade tagit av mig glasögonen sagt att jag var riktigt snygg utan dem. Jag hade varit totalförälskad hela gymnasiet. Men jag hade inte pratat med henne en enda gång efter grupparbetet, bara hejat varje gång jag haft turen (eller snarare den goda tajmingen eftersom jag kunde hennes schema utantill) att gå förbi henne i skolkorridorerna. Jag hade faktiskt hennes mobilnummer eftersom jag hade fått ett par sms i samband med skolarbetet. Jag hade fortfarande kvar meddelandena, överförda till varje ny telefon. Det var tur att Marie aldrig fick syn på dem. Men en himlastormande, treårig förälskelse släpper man inte så lätt. Särskilt inte när den var den första riktiga förälskelsen.

Tro det eller ej, men Emma kände igen mig när jag kom runt den nedlagda korvkiosken!

Sedan höll jag på att svimma, för hon log mot mig och vinkade! Däremot var jag inte säker på att Elin och Johanna kände igen mig, de nickade avmätt mot mig och fortsatte prata.

De måste vara hemma över helgen, jag antog att alla tre lämnat vårt lilla samhälle för studier eller jobb, kanske Göteborg eller Borås – och det var bara jag som var korkad nog att komma tillbaka. Jag visste inte vart Emma tagit vägen efter gymnasiet, och jag hade inte varit tillräckligt förälskad i trean för att ta reda på det. Någon hade sagt att hon sökt Chalmers.

Jag vinkade hur som helst tillbaka och försökte både se cool och trevlig ut på samma gång. Antagligen blev det ingetdera.

Emma Johansson, hon är en sådan som kan få fåglarna att kvittra i lundarna, syrsorna spela romantiskt i gräset, hundarna att vifta glatt på svansen, och så vidare och så vidare …

Hennes långa, bruna lockar föll ner vid axlarna och de vita tänderna sken upp i ett leende. Ett leende riktat mot mig.

Gud, låt det vara en vink, bad jag. Gud i himlen och i alla blomstertider, låt det vara en inbjudan att åtminstone stanna och prata en sekund någon gång.

Henne skulle jag med glädje byta mot Marie. Men vi spelade som sagt var inte i samma division. Sedan svängde de tre bort över bron och eftersom det skulle vara för pinsamt att följa dem utmed strandpromenaden, som var den kortaste vägen hem, sneddade jag istället över vägen och gick på cykelvägen mot Willys.

Jag passerade kyrkans järngrindar, en minigrävare stod på kyrkogården och skulle antagligen gräva en grav. Gjorde man inte det för hand med spadar? Det kändes på något sätt fel att använda en grävmaskin i processen att ta hand om de döda.

Jag åt en snabb lunch när jag kom hem igen och läste vid matbordet Liftarens Guide till Galaxen; jag kollade sedan att det fanns mer fryst köpepizza, drog på mig mina mysbyxor och bytte till en gammal, rödblaskig t-shirt med texten ’21 is only half the truth, don’t panic’, låste ytterdörren och borstade tänderna (hade glömt det efter frukost).

Nu var det dataspel som gällde för hela slanten!

Ensam hela dagen, en perfekt dag att spela Eclipse. Eclipse var troligtvis det mest realistiska rymdstridssimulator som fanns på marknaden. Det var tillverkat av gänget på StarWraith och de gjorde de bästa rymdstridsspelen. Striderna i spelet var otroliga. Spelets AI helt fantastisk; det var stridsscenarion som innehöll tusentals stridsskepp i samma strid och hundratusentals missiler och smarta bomber ute i rymden på samma gång. Kommunikation mellan roteledare, befäl, stridsstationer och vingkamrater var intensiv och avancerad. Förr hade jag varit rankad etta i StarWraith-universumet och jag hade klarat av hela Eclipse – men det var tiden före Henne. För mig var det numera ungefär som i tiden före och efter Kristus. Eftersom jag nu var i tideräkningen ”efter Marie” hade jag de senaste veckorna återupptagit spelandet. Jobbat på dagarna, spelat på nätterna. Eclipse var lika roligt andra vändan och jag hade återigen stigit i rankingen på StarWraith.

Jag hade kommit överens med anropsnamnet Adam att vi skulle flyga tillsammans. Han hade för ett par dagar sedan dykt upp som min vingkamrat, efter att jag hade klarat uppdraget ovanför Jabins måne, som hade varit mitt åttionde uppdrag i Eclipse. Nu hade vi kört fyra ytterligare uppdrag tillsammans, och han var lika duktig som jag. Nästan lika duktig. Och tur var väl det, jag ville gärna tro att jag var bäst i universum.

Idag skulle vi då ge oss på gasjätten Geonos, baykternas stridsplanet som beskyddade Meraxes solsystem. Jag kände att jag var på gång idag och skulle ha en chans att klara av det redan under första försöket.

Jag satte i en cd med Adolphson och Falk i stereon och spelade på låg volym. Det var en av pappas gåvor i mitt liv, att han låtit mig stifta bekantskap med Adolphson och Falks musik. Sedan tryckte jag igång min Alienware-dator och min Dell 27-tumsskärm (det gäller ju att prioritera vad man lägger pengarna på här i livet).

”Hallå Simon!” hördes en röst i datahögtalarna. ”Var har du varit?”

Det var Adam.

”Hallå kompis”, svarade jag. ”Frukost och uppladdning av batterierna.”

”Perfekt, grabben. Idag är det dags. Vad tror du om det?”

Han kallade mig alltid för ’grabben’ trots att han bara var tjugo år själv.

”Idag äger vi”, svarade jag.

Eclipse startade på samma sätt som det alltid gjorde: Jag satt i förarkabinen på mitt enpilotsrymdskepp, Kobra Aira 7, inne i ett dunkelt metallrum som precis rymde jaktstridsskeppet. Utskjutningsrampen på golvet försvann ut genom en stängd port. Utmed metallgolvet sipprade det fram rök från den påslagna Kobramotorn. Grafiken var perfekt.

Jag hade radiokontakt med mina rotekamrater. Oftast var vi tolv stycken i samma rote, uppdelade på tre stycken styrkor med fyra i varje, och jag hade kontakt med utskjutningsbefälet som jag kunde se bakom en tjock glasvägg på sin vänstra sida. Jag hade de senaste uppdragen flugit som ving-etta med Adam som ving-tvåa.

Idag var alla ovanligt tysta i radion. Jag undrade om kanske alla utom jag och Adam sköttes av AI-n. Men oftast brukade det vara fullt av spelare med i striderna, så det trodde jag egentligen inte. Men efter en stund hörde jag deras röster, även om jag tyckte att de var mer stillsamma än vanligt.

Då hördes utskjutningsbefälets lite burkiga röst: ”Magnetlåsen lossade. Navcon, grönt. Inledning klart. MGCP, klar. Dörr öppen.”

Jag såg röken försvinna ut i utskjutningsrampen när dörrarna öppnades. Utskjutningsrampen var en lång tunnel som det inte gick att se slutet på. Utmed väggarna satt en sparsam, grönaktig belysning på jämna mellanrum. Jag såg nosen på planet gunga till när katapultarmen grep tag i det främre landningsstödet.

Utskjutningsbefälet fortsatte: ”Raketer positiva. Två-sju, klar för att lyfta.”

”Lycka till, Simon!” avslutade den burkiga rösten.

När det svenska vintermörkret flera timmar senare fyllde mitt takfönster lutade jag huvudet bakåt mot fåtöljen och slöt ögonen för ett ögonblick. På cd-spelaren gick fortfarande Adolphson och Falk, nu med låten Mister Jones maskin. Jag släppte styrspaken och gasreglaget och lutade mig framåt med ett stön.

Jag var totalt färdig. Klockan på väggen visade på tio över åtta! Helt sjukt! Jag hade suttit vid datorn hela dagen! Och jag hade bara ätit några Hammer energibars och druckit ett par burkar Jolt Cola. Adam hade försvunnit för någon timme sedan när hans skepp hade fått för mycket stryk.

Jag hade klarat det! Jag hade sänkt den där Natthöken! Det var skit att jag inte fått de häftiga rymdskeppen upplåsta ännu, men jag hade i alla fall lyckats skjuta ner ett av dem.

Jag hade spelat som i trans, ingenting hade varit för svårt; varje manöver hade alltid varit exakt den rätta, varje beslut hade fungerat, varje kunskap hade poppat upp när jag behövde den.

Underbart! En perfekt avslutning. Igen.

När magen kurrade till insåg jag att jag var extremt hungrig. Och extremt toanödig!

Jag var tvungen att småspringa till toa. Snabbt upp med locket.

”Gud, vad skönt …!” pustade jag.

På toalettstolen satt klisterlappen som jag satt dit trots mammas motstånd: ’You are the Lord of this Ring.’ Jag började fnittra. När jag tvättade händerna såg jag mig i spegeln. Mitt svarta hår var tillplattat och låg fram mot kinden, jag hade inte gjort någonting med det idag. Jag log av tillfredsställelse. ”Tänk att du klarade av natthöken!” sa jag till spegelbilden.

Då ringde det på mobilen. Jag torkade snabbt händerna och drog upp den ur fickan. ”Dolt nummer”, stod det längst upp på skärmen. Jag tryckte till slut på ”Svara” fast jag var helt säker på att det var en indisk försäljare som inte hade koll på tidsskillnaden. Men det var ingen försäljare – det var Adam …

 

(Främst tack till Adolphson och Falk, men ytterst mycket tack till Jayne, not a girl, och Alex Rogan, för aldrig tynande inspiration.)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *