Med rymden i blodet. Kapitel 2

14 juli 2017

AS ARCTURUS.

Främre delen i rymdstridsjagarens kommandobrygga utgjordes av ett väldigt, svängt fönster. Med näsan nästan emot fönstrets grafenglas stod en ensam man på lejdaren som gick runt lite mer än en tredjedel av det ovala rummet där skeppet styrdes. Lejdaren av blankpolerad stål var lagom bred att gå utmed när man vankade dess längd på tjugofem meter, någonting mannen ofta gjorde med handen på den avgränsade, midjehöga relingen som avbröts på tre ställen där trappsteg ledde upp från krigsrummet, samtidigt som han betraktade besättningen som stod eller satt vid sina konsoler eller som nu tittade på rymden utanför.

Han stod helt stilla med händerna knäppta bakom ryggen och betraktade den karga månytan när den svepte förbi under skeppet i en hastighet av 50   000 kilometer i timmen.

Ett av de öde månhaven var precis på väg att försvinna utom synhåll under skeppet. Mare Moscoviense stod det på den virtuella projektionen som fyllde mannens synfält med mängder av information i form av bilder, grafik och skeppsikoner. När han såg det förundrades han något över hur uttömmande information den militära underrättelsetjänsten hade samlat in när de till och med registrerat namnen på haven på den här obetydliga månen. Månhavet var tjugosju mil där det var som bredast, visades av en siffra projicerad mitt i havet.

Ett e-meddelande dök upp i kommendörens OC. Det var från en av de unga kadetterna som var i tjänst på bryggan:

”Det finns inaktiv utrustning runt om på månytan. Massdetektorn visar på ungefär 200  000 kilo material utspritt på cirka sextiofem platser. En majoritet av föremålen verkar faktiskt vara avsiktligt kraschade. De tyngsta av de ännu intakta maskinerna väger runt femtusen kilo och medelvikten ligger på tvåtusen kilo. Några få av maskinerna indikerar små energidepåer, den största cirka femtio centimeter bred; det är antagligen gamla batterier och ingenting som skulle kunna utgöra något hot. TruR-skannern upptäcker ingen rörelse.”

Kadetten avslutade med en trevande åsikt: ”Antagligen är materialet enbart kvarlämningar av provsonder och kanske några få primitiva rymdfärder av huvudplanetens invånare.”

Kommendör Arond Reswick tryckte bort meddelandet, irriterad över att kadetten hade gett det så hög prioritet att det automatiskt hade öppnats i hans virtuella syn. Han kramade händerna bakom ryggen för att behärska sin impuls att fara ut med ovett mot ynglingen. Hans hållning förblev stram, hakan något upplyft, det tjocka gråa håret välkammat bakåt. De extra kilona han, utan att egentligen oroa sig för det, hade lagt sig till med sedan han passerat femtioårsstrecket syntes tydligast framifrån där den lilla magkulan spände ut uniformsjackan med alla medaljstrecken på bröstfickan.

Han hade redan tidigare låtit klass 5-datorn analysera all indata och rendera tredimensionella bilder på de föremål som stod där nere i gruset: Det var en fyrhjuling, det fanns flera paraboliska reflektorer för långdistanskommunikation, kvarlämnade landningsraketer, de troligtvis avsiktligt kraschade satelliterna, en röd-vit-blå flagga. Han hade kommit fram till ungefär samma resultat som kadetten, att det var kvarlämningar från relativt enkla rymdfärder.

”Kapten”, avbröt en av rekryterna, ”vi får in en signal från ytan.”

”Vad är det för signal?” frågade kommendören.

”Det verkar vara en övervakningsmodul. Sändningsformatet stämmer med våra moduler, men den har ingen godkänd beteckning. Jag lägger upp dess sändning på stora skärmen.”

Kommendör Reswick fick se hur en fyrkant av fönstret framför honom plötsligt visade hans eget skepp sett från månytans perspektiv. Någonting bevakade dem.

”Är du säker på att det är allianshårdvara?” frågade han.

”Ja”, svarade rekryten, ”det är en övervakningsmodul av den äldre CT-varianten. Det enda underliga är att den inte kan verifieras av systemet. Den har helt enkelt ingen beteckning.”

”Hur kan det komma sig?”

”Ingen aning, kapten. Den började sända bara för någon minut sedan. Det är det som syns på vår skärm som den sänder.”

”Sänds vart?”

”Ingen riktad sändning. Signalen kan mottas av vilken mottagare som helst.”

”Det skulle kunna vara från när vi hade en observatör här.”

”Kanske det”, sa den unge mannen. ”Men då borde de haft en beteckning och vara godkänd i förteckningen över Alliansens alla installationer.”

Kommendör Reswick betraktade bilden som visades på skärmen. Han kunde se hur AS ­Arcturus i bra upplösning gjorde sin förbiflygning av månen. Uppenbarligen följde övervakningskameran skeppet med en högkvalitativ kamera. Han beslutade sig för att inte oroa sig för sändningen, det var säkert en gammal alliansobservatör som lämnat kvar den, och han beundrade istället bilden av sitt skepp. Hon var ren och skär krigskonst och han njöt av varje aspekt av henne.

En Alliansjagare som AS Arcturus i CygnusB-klass var en vidunderlig krigsskapelse: Hon hade en längd på 1 531 meter och ett deplacement på mer än 400  000 ton. Hennes skrovplattor bestod av sextio centimeter tjockt ariminiumstål, hennes tre underljusmotorer gav en kraft 15  000 kN och hennes hyperrymdsmotor gav henne kapacitet att hoppa mer än hundra ljusår. Hennes radarsystem kunde upptäcka annalkande skepp som befann sig i andra änden av ett solsystem.

Men så som stora krigsskepp genom tidsåldrarna alltid gjort var det beväpningen på detta ­krigets vidunder som gjorde en betraktare lycklig eller knäsvag beroende på vilken sida hon tillhörde: huvudbeväpning på henne bestod av nio stycken kanontorn (de var tydligt urskiljbara på bilden från månen), vardera åttio meter hög, alltså lika hög som ett tjugovånings höghus.

Två av dessa torn innehöll plasmakanoner på 1,1 gigawatt, med tillräcklig styrka för att kunna smälta åttio centimeter ariminiumstål. De kunde avfyras i impulser på 1,7 sekunder åt gången och hade därefter en uppladdningstid på 23 sekunder. Fyra av tornen innehöll elektromagnetiska kanoner som avfyrade tungmetallprojektiler med en mynningshastighet på 16 kilometer i sekunden och som utnyttjade den kinetiska energin i nedslaget istället för att ha sprängverkan i ammunitionen. De sista tre tornen på jagaren var dubbeltorn med 125 centimeters allmålskanoner. Tillsammans kunde dessa tre kanontorn avfyra 340 granater i minuten och varje enskild granat skulle kunna utplåna allting inom en femhundra meters radie nere på en planetyta. Fem minuters bombardemang från kanonerna skulle utplåna en stad och det skulle inte vara några problem att nästan ödelägga en obevakad planet.

Till eget försvar hade rymdjagaren femtiotvå stycken partikelkanoner för närförsvar samt trettiotvå luftvärns-robotsystem (ja, de kallades fortfarande ”luftvärn” i enlighet med flottans benägenhet att hålla på det traditionella).

För att få en ännu tydligare uppfattning om det annalkande rymdstridsskeppets storlek kunde man jämföra det med de av människor största krigsredskapen dittills tillverkade – de amerikanska superhangarfartygen: Ett hangarfartyg i Nimitzklass, som exempelvis USS Ronald Reagan (som i samma ögonblick, klockan 19.35.30z den 11 december 2008, de följde när det stävade fram nere på planeten genom en hård kulings vågor på det som kallades Indiska Oceanen) hade ett deplacement på enbart 101 400 metriska ton och var enbart 332,8 meter långt. Satte man ihop fyra eller fem stycken USS Ronald Reagan och kastade upp hela den tingesten i rymden och försåg den med motorer som var lämpliga för rymdfärd, och med beväpning i en helt annan division, fick man ett skepp som liknade denna rymdjagare som stävade nitton mil ovanför Mare Moscoviense.

Det fanns fler skillnader än storleken mellan USS Ronald Reagan och rymdstridsjagaren: exempelvis hade hangarfartyget USS Ronald Reagan inte någon aning om att en alliansjagare hade ankommit till solsystem eller att den nu rundade jordklotets närmaste granne bland himlakropparna. Rymdjagarens sensorer följde däremot noggrant hangarfartyget USS Ronald Reagan, samt ytterligare trehundrafyrtiotre stora ytgående krigsfartyg och även de nitton aktiva atomubåtarna från olika jordiska nationer. Rymdskeppets klass 5-dator, så högt man kunde komma innan man nådde AI-nivå, bevakade också alla flygplan som var i luften runt om hela planeten, sökande efter minsta hotbild mot rymdskeppet. Inte för att de trodde det skulle kunna finnas något hot.

AS Arcturus var tillverkad på de stora skeppsvarven utanför Trimeresurus på den tiden när man fortfarande försökte ge krigsskeppen vackra linjer och former – och hon var vacker. I alla fall i kommendör Reswicks ögon. Då, när hon lämnade konstruktionsvarvet för fyrtio år sedan, var hon en av de modernaste stridsplattformarna i Alliansen. Men kriget hade tyvärr accelererat den tekniska utvecklingen och gjort henne till en förlegad maskin mycket tidigare än vad man hade beräknat när hon skapades. De nya krigsskeppen som byggdes nu för tiden hade alla de små tekniska fördelar som så ofta kom att ha avgörande betydelse i strid. Fast de var mycket fulare. Fyrkantiga och otympliga. Tyckte åtminstone Reswick.

Inför hans blick lämnade rymdskeppet plötsligt månens nattsida och solen gick upp över den gråbruna månhorisonten och skapade långa skuggor på månytan där varje månberg och varje sänka syntes tydligt i relief. Utan att tänka på det lät kommendör Reswick OC-tatueringen blända ner hans näthinneimplantat på grund av solskenet.

Men sedan fick han också syn på moderplaneten till den lilla månen, planeten som kallades jorden, och han sänkte istället ner intensiteten på den virtuella grafiken för att bättre kunna njuta av sceneriet utanför panoramafönstrets grafenglas. Månen försvann utom synhåll under honom och den blågröna planeten med sina vita molnmassor kom sakta närmare, övre delen upplyst av solen, med några små stjärnor synliga runtomkring.

”Så det är så hon ser ut”, mumlade han tyst för sig själv.

Ingen hörde honom och de unga kadetterna i Särskilda rymdbesättningen, de bästa av de bästa (i alla fall på skolskeppet), fortsatte oberört med sina sysslor bakom honom. Sedan vred han sig om halvt med överkroppen och gav en order över axeln:

”Major Tigh, höj beredskapen till nivå 2, skicka ut en division jaktplan för patrullering.”

”Uppfattat, kommendör. Nivå 2 initierad.”

Major Tigh vidarebefordrade i sin tur befallningen neråt i befälskedjan:

”Underlöjtnant Valerii, skicka jaktstridsskeppen att patrullera sektor 226 till 301”.

Underlöjtnant Valerii, som hade ansvar för ledningen av AS Arcturus stridsflyg, flyttade med en virtuell hand en vit hologramsymbol över det stora självlysande glasbordet som upptog största delen av krigsrummet.

”Eskader Kobra tio fördelad, major. Yttre försvar upprättat”, bekräftade hon högt.

Major Tigh vidarebefordrade tillbaka till kommendör Reswick: ”Jaktstridsskeppen har lyft, yttre försvar upprättat.”

Kommendör Reswick vände sig om igen mot utsikten efter att ha konstaterat att hans befallning blivit utförd. Han kunde i sin virtuella syn se på statusen hos de tjugofyra rymdstridsplanen att de verkligen hade lyft.

”Förbered kadett Zarniw. Ta ur honom ur Simulatorn. Preparera en av Karyaterna”, befallde han. ”Och påminn honom att hålla sig till de instruktioner han fått.” Sedan skrockade han lågt för sig själv: ”Inte för att den kadetten är alltför talför.”

Major Tighs steg hördes bakom honom på lejdaren och mannen ställde sig strax bredvid kommendör Reswick och betraktade utsikten utan att säga någonting.

”Det är någonting med den här planeten som gör mig vemodig ska du veta, Tigh”, sa kommendör Reswick efter en stund.

”Vad kan det vara?” frågade majoren.

”Vet du, jag tror den påminner om min hemplanet.”

Major Tigh betraktade den blågröna planeten. ”Kanske lite. Men den här har mer vatten, verkar det som.”

Kommendör Reswick var tyst ytterligare en stund, sedan sa han: ”Tycker du inte att det är lite ironiskt att jag efter att ha sett halva galaxen fortfarande inte sett någonting vackrare än den planet jag knappt ens kunde tänka mig att stanna kvar på när jag var ung?”

Major Tigh sa ingenting. Han visste att hans gamla vän tänkte högt och egentligen inte ville ha något svar. Han kände sitt befäl, de hade varit tillsammans som jungmän helt utan sjöben; redan på kommendörens första befäl, AS Kanawha, en korvett i Abhay-klass, hade Tigh varit sekond, även om han då enbart hade haft graden löjtnant.

”Ska du verkligen skicka kadett Zarniw?” frågade major Tigh efter en stund.

”Japp! Jag skulle skicka en apa om jag hade en till övers. Och det är han som har kört Simulatorn med honom.”

”Men, jag fick intryck att borgmästaren …” försökte Tigh säga, men kommendören avbröt honom med en hög fnysning: ”Pah! PR-jippo, det är vad det är!”

De stod tysta en stund till.

”Vad kommer den lokala representanten tycka om du förbigår honom?” frågade major Tigh. ”Det brukar ju ändå vara dennes uppgift att rekrytera från en ii-värld. En kadett lär inte klara av det tillnärmelsevis lika bra, de brukar ju skicka en hel delegation på sådana här ärenden. Det är aldrig en lätt uppgift att övertyga en ii. Det går inte att bara kliva fram till honom och säga att han ska få åka rymdskepp till ett annat solsystem. Antingen kommer han att bli knäpp eller så kommer han, vilket är mer troligt, anse att Zarniw är knäpp.”

”Jag kommer verkligen gråta mig till sömns varje kväll”, fnös kommendör Reswick. ”Men minns du inte?” fortsatte han. ”Det var på den här planeten den där skandalen inträffade.”

”Ahh, med den där observatören som i hemlighet förde ut invånare till Alliansen?”

”Exakt. Så nu har observatörstationen stått obemannad i fyrtio år. Det finns helt enkelt ingen representant från Alliansen där nere.”

”Och visst var det så”, sa major Tigh, ”att ingen riktigt visste hur många av planetens befolkning som fått tillträde till Alliansen innan hans lilla projekt avslöjades?”

”Hon, observatören var en hon – men annars har du rätt: den de hittade på rymdskeppet på väg till Alliansen kunde varit den första, men kunde också varit den hundrade.” Kommendör Reswick skakade på huvudet. ”Undrar varför hon gjorde det? Det kan inte varit för pengar, man tjänar rätt bra på en beskickning på en icke-involverad planet. Det är ju en rätt så isolerad tjänst kan man väl utan överdrift påstå.”

”Men det finns andra bevekelsegrunder än pengar”, sa major Tigh.

Kommendör Reswick höjde skeptiskt ögonbrynen åt sin vän. Major Tigh fnös i sin tur åt vännens skeptiska uttryck: ”Pah! Det råkar vara så att du inte är den ende i universum som har en idealistisk läggning, Reswick!”

”Du är ensam om att tro det i alla fall, det är i sanning pengar och endast pengar som får universum att spinna”, muttrade kommendör Reswick som svar.

”Kanske tyckte observatören att det var orättvist att människorna inte fick del av Alliansens överflöd?” invände major Tigh. ”Kanske erbjöd hon bara resan till sjuka människor så att de kunde få ordentlig vård. Altruism, du vet.”

”Kanske det …” sa kommendören med ett tonfall som betydde motsatsen.

”Men de lär ha det bra nu i alla fall, här uppe i Alliansens förlovade land”, sa kommendör Reswick.

”Bra?! Stackarna kommer aldrig att få kontakta sina vänner och släktingar någonsin igen!”

”Så mycket bättre”, smålog kommendör Reswick.

”Tala för dig själv du! Jag är tacksam för mina gamla släktingar och vänner.” Major Tigh visste att det var ett känsligt ämne för kommendören. Han kände till sorgen som kommendören förknippade med allt det gamla. Platser och personer som påminde kommendören om hans frus död i sjukdom och hur hans son dött i kriget. Det hade knäckt Arond Reswick. Framför allt kanske att hans son dött i det krig som Arond Reswick kämpat hela sitt liv för att få slut på genom att försöka besegra baykterna. Reswick hade efter sonens död låtit flaskan ta över. Och det hade den sannerligen gjort; den hade fört Reswick från hans amiralspost med befäl över halva alliansflottan till att vara kapten över ett skolskepp. Det enda positiva var att kommendören verkade ha insett att han nått botten i livet och nu hade försökt ta kontroll över sitt drickande igen. Faktiskt oftast med beundransvärd framgång.

Tigh själv hade varit så nära förknippad med kommendören att han hade fallit från karriärstegen tillsammans med honom. Någonting Tigh faktiskt inte hade alltför mycket emot. Det var lugnare här nere på botten. Man blev beskjuten mycket mindre i ett skolskepp jämfört med ett flaggskepp.

Han bytte ämne: ”Hur kan det komma sig att det finns en sökmodul kvar på den här planeten när observatören är borta?”

”En bra fråga, faktiskt, och lade de inte ner det projektet, att söka efter pilotämnen på ii-planeter?”

”Ja, det var för dyrt. De fick ha en RI på varje planet och det blev alldeles för kostsamt. Ovanpå detta kom hämtningskostnaderna om det fanns någon lämplig rekryt. Och sedan gravv-sonder hela vägen till Alliansen … Men det är ändå lite synd att de lade ner det programmet, det var intressant de få gånger det fungerade. Men vad är det nu för särskilt med den här killen? Kostnaden blir ju enorm för den här lilla trippen.”

”PR-jippo!” fräste kommendör Reswick. ”Jag tror till och med att borgmästaren själv är en av hans följare. Fast besättningen behöver ändå övningsresan. Sedan ska han faktiskt vara någonting utöver det vanliga också.”

”Hur då?”

”Han ska visst ha kört simulatorn ända till slutet.”

”Oj, det var ju en bravad, måste man säga.”

”Kanske det …”

Kommendör Reswick var tyst ett ögonblick.

”Visste du att hon kontaktade mig inför den här resan?” sa han sedan.

”Med ’hon’ menar du …?” frågade major Tigh trots att han exakt visste att kommendören pratade om den okände och mystiske kvinnan som ibland verkade veta allting om allting.

”Japp. Hon förvånar mig alltid. Är det fyra eller fem gånger genom åren hon kontaktat mig …?”

”Fyra.”

”… och alltid med sina underliga uppdrag. Om jag ska vara ärlig har jag svårt att förstå hur hon kunde känna till den här planeten. Vi är långt ute i det knappt kartlagda bakvattnet av galaxen.”

”Och du vet fortfarande inte vem hon är?”

Kommendören skakade på huvudet.

”Okej … men vad sa hon då?” frågade Tigh.

Han fick inget svar. Han såg på sin väns profil när denne ruskade svagt på huvudet.

”Vet du, hade det inte varit för henne hade jag aldrig gått med på att åka hit.”

Sedan vände sig kommendören återigen mot den blågröna juvelen till planet som svävade utanför panoramafönstret på stridsskeppet.

Men det kanske var värt det, tänkte kommendör Reswick.

 

(Adama, du äger!)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *