Med stjärnorna som åskådare

3 juni 2009

Din heta utandning släcks av nattens kyla.
Den slår mot mig som en ångande havsvind.

Trots din upphetsning kastas dina blickar ut i tomheten.
Tomheten studerar oss tillbaka med sin oändliga pupill.

Min hand bränner till av det snart frostbitna gräset.
Gräset som kylts av den närgångna rymden som vill oss närma.

Våra heta lekar räcker inte längre än filtens utsida.
Ett ånglager runt filten är gränsen där rymden glupskt slukar vår hetta.

Med en stigande intensitet närmar vi oss den stunden.
Ögonblicket då vi kliver ut från toppen och svävar ut i evigheten.

Den stunden då rymden är vår verklighet och vi är ett med den.

Morgonen gryr och rymden har lämnat oss med en frostad kram.
Den tid vi delat finns bara som minne och avtryck i den flyende tomheten.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *