Michael

30 augusti 2005

Den unga flickan rös. Hon hade precis fått höra historien om Havets Mö. (Författarens kommentar: Se Havets Mö och Hennes Älskare – Eller – Den älskandes Sorg, del 1 & 2.)
Så här hade kaptenen sagt:
“Hon hade varit dotter till en adelsman och en pirat. Hon hade själv varit en sjörövare och känd under namnen Havets Mö och Djävulens Judy. En gång då hon varit i land hade hon förälskt sig i guvenörens son, Michael, och han i henne.
Men Michael hade, som den ärlige och rättskafferns man han var inte velat medge sin kärlek, utan berättat om piraten för sin far.
Denne hade kommit på ett sätt att fånga sin sons unga kärlek.
Michael hade bekantat sig med kvinnan och fått reda på var hon skulle göra… låt oss kalla det ljusskygga affärer.
Där lade sig guvenörens män i bakhåll och även om Judys besättning klarade sig fångades hon.
Hon hängdes och i det ögonblick som föll henom luckan skrapade hon upp handens hud, så att blod rann över det kännemärke folk hade på henne. Ett svart hjärtformat födelsemärke, så att det såg ut som om hjärtat dröp av blod.
I samma sekund som hennes nacke knäcktes accepterade Michael som kärlek, men då var det för sent.
Michael mindes att hon en gång sagt till honom att om han någonsing sökte henne skulle hon alltid att finnas, eller återvända till havet. Så Michael tog sitt skepp, gav sig av från staden, sökte upp Judys gamla besättningsmän och sökte efter sin kärlek. Ibland stal de, ibland gjorde de hederliga affärer, men alltid sökte han.
Judyanna II, som hans skepp hette, seglade länge, och trots att alla besättningsmän dog, och deras ben blev till stoft på havsbotten, fortsatte Michael att segla och söka sin Judy bland alla ungmör på havet.”
Där hade kaptenen tystnat och sett på den nittonåriga Josephine, som otvivelaktigt var en ungmö.
Men Josephine hade skakat av sig tron på det övernaturliga och efter någon timme drog hon sig tillbaka.
Då Josephine stängt hyttdörren blåste en häftig storm upp, och hon hörde vattnet slå mot hyttväggen.
Men så tystnade stormans rytande plötsligt. En kvinnoröst hördes, som om den kom från själva luften omkring henne:
“Om du någon gång skulle söka finna mig så kommer jag alltid att återvända till havet.”
Så steg en man in genom väggen, väggen som vätte mot det öppna havet. Hans anlete var skönt som en himmelens stjärna och oändligt sorgset. Han gick fram till sängen där Josephine försökt sova och böjde sig med hoppfull min över henne. Hans hår var mörkbrunt och lockade sig en aning och ögonen var vackra och uppriktiga. Och otroligt längtande.
Så såg han på henne, på hennes gyllene lockar, och ögonen blev fyllda med besvikelde och tårar.
En av tårarna föll på hennes kind och sedan svepta han bort som en skugga.
När Josephine vaknae nästa morgon tänkte hon att allt måste varit endröm, framkallad av den underliga berättelse hon hört kvällen innan. Men så drog hon med handen över kinden och kände kur hennes finger blev vått.
Hon såg på det, och där på fingertoppen vilade en silverne tår.
Tåren rann ned till en plats på hennes hand, ungefär där tummen fäste i handen. Där stannade den tills det spår den lämnat torkat och rann sedan vidare. På platsen där tåren vilat framträdde ett svart hjärta och där den nu rann färgades huden röd som blod.
Det märket gick aldrig bort.
Josephine tyckte sig höra en sorgsen mansröst.
“Du sade att du alltid skulle återvända till havet. Till havet.”
Så sjöng rösten:

“Till havet, till havet där vita måsar gnyr
Där vindarna blåser och det vita skummet yr
Mot väster, mot väster för solens gyllne bana
Min kärlek, min kärlek, jag hör henne mana”

Men den fick inget svar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *