Min älskade

29 augusti 2007

Att döda henne var en idé jag hade fått ganska nyligen. Men trots detta tog jag mig an uppgiften med intensiv målmedvetenhet.

Att hon skulle göra hårt motstånd hade jag inte tagit med i beräkningen, eftersom hon var liten och klen, men hennes blå ögon lyste nästintill röda av ilska då hon klöste och rev mig. De långa skårorna i ansiktet sved och brände. Jag försökte få tag i hennes handleder, men när jag inte lyckades grep jag om hennes hals med ena handen och torkade bort blodet från mitt ansikte med den andra. Hon försökte bita mig i fingrarna när jag täckte hennes mun och hon fäktade så vilt med armarna att jag nästan ramlade av henne. Till slut blev jag tvingad till en annan strategi.

Även om jag föredrog att känna pulsen vekna under fingrarna och att höra hur de sista andetagen lämnade kroppen, så drog jag kniven ur bältet och höll den stadigt under hennes haka.

Hon flämtade till och stelnade. Hennes armar föll till marken och blåröda ögon stirrade tillbaka på mig.

”Du är så vacker, min älskade”, viskade jag och slickade hennes kind. ”Så vacker att jag vill behålla dig här nere för evigt. Solen kommer att sakna dig, men mitt mörker kommer att lysas upp av din närhet.”

Tårar letade sig ner i hennes hår och för ett ögonblick greps jag av ånger. Förtjänade jag verkligen denna vackra kvinna? Att hålla henne fången var dock inte ett lockande alternativ. Det var för mycket jobb. Dessutom skulle hennes skönhet falna, men det fanns sätt att bevara henne precis som hon var. Jag betraktade henne en stund. Hennes blonda hår och hennes gräddvita hy. De höga kindbenen och de ljusrosa läpparna som darrade vid varje andetag.

Misstaget var större än jag hade kunnat ana. En hård stöt i tinningen fick mig ur balans och jag föll till marken. Det svartnade ett ögonblick och när facklornas flimrande ljus åter blev synligt, satt flickan på knä bredvid mig och släppte taget om kniven som stack upp ur mitt bröst.

Trots det kalla jordgolvet spred sig en intensiv värme från mitt inre. Jag drog efter andan men endast ett halvt andetag klarade jag av innan smärtan högg till i bröstet. Vatten droppade från stalaktiterna ner på kinderna och det fortsatte stänka på min isiga hud långt efter känseln försvann.

Hon backade bort från mig och hennes ljusa gestalt sögs upp av mörkret.

Jag var ensam igen.

Ensam för alltid.

Tar gärna emot kritik på den här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *