Minnen från en svunnen tid

19 maj 2010

Det var en underbar högsommar. Luften var ljust blå, så högt så högt däruppe. Några få små vita moln seglade däruppe, drivande med en behaglig bris.
Äppelträdet doftande trots att frukterna redan växte på grenarna, och denna doft var så drömmande, så förförande som inget annat. Skuggat från den vildvuxna lövkronan gav välbehövlig svalka från den glatt lysande solen.

Han satt där, halvliggande i det silkeslena gräset lutad mot den lätt skrovliga trädstammen. Hans ögon var halvslutna, det korpsvarta håret hängde lätt tillrufsat över den höga pannan. Den söta doften fyllde hans lungor och sinnen, lövens mjuka rasslande susade i öronen.

Så vacker, så outsägligt vackert. Han lyfte lite på ena ögonlocket och en djupblå strimma tittade fram. Bortom den levande, grönskande ängen kunde han se hur himlens valv sjönk ner mot jorden och sedan ner i den där den flöt ut till blått vatten.

Han slöt ögonen igen och drog en djup suck. Den grå klädnaden fladdrade till. Nu när han log här, då kom munnen flytande som dessa fluffiga moln mot honom.
Återblickar kom glidande som genom en dröm.

Barn som klättrade i äppelträd, barn som försökte sno åt sig de finaste äpplena.
Så många minnen.

Av sommar. Av äpplen. Av doft från äppelträd. Minnen av vänner, kamrater och bröder till allt utom blodsband.
Han andades djupt av den friska luften. Så många lekar det funnits under en avlägsen och ack så förlorad barndom.

Barkbåtar som flöt längst bäcken. Lek med pinnar i äppellundarnas skugga. Badande i kristallklara strömmar. Den farliga spänningen med att smyga ner mot flickornas badplatser…

Hans krockade tyst åt minnet.

Ja, och efteråt så fick de alla stryk så att det ven om det. Ja… också ett minne av en svunnen tid.
Men nu var som sagt den tiden svunne. Borta. Försvunnen, oåterkalleligt borta.

Var fanns de där himmelska äppellundarna? Var fanns barkbåtarna? Var fanns det kristallklara vattnet och grodorna som bodde under stenarna på botten. Var fanns hans gamla vänner?

Många år hade passerat och flytt alldeles för många.

De där glada ungarna som skrikande rusade runt och lekte i vattnet och smutsen, hade han varit en av dem? Verkligen, hade han varit med? Alla var borta nu, varenda en. Och inte ens benen var kvar där de vilade. Deras söner är döda likaså, och deras söner är bortgånga farföräldrar till ålderssvaga gamlingar.

Och han själv, den ende som var kvar. Den ende som kände äppeldoft och Högsommar, som satt i skuggan av äppelträden och mindes… kom ihåg. Hemsöktes av minnen.

Det enda från en förlorad tidsålder. En tidsålder som uppslukade honom själv. Den hade format honom, den var ”HONOM” och var länken till hans förflutna.
Alla dessa klara, vackra minnen av renhet, lycka och oskuld. Små sorger, stor glädje. Och inget fanns kvar…

Inget fanns kvar… Ingenting.

– Pappa!

Han slog upp ögonen och rätade upp sig.

– Pappa!

En liten mörkhårig flicka med bruna ögon kom farande mot hans träd med håret och kläderna vilt flygande.

– Vad är det, mitt lilla mirakel?

Hon stannade in vid honom och började dra honom i handen.

– Kom! Vi ska bada!

– Bada? Är det inte litet för kallt för det? – frågade han yrvaket.

– Nej! Skynda nu!

Han reste sig upp och såg på kvinnan som kom gående uppför kullen mot honom. Han såg lite frågande på henne, men hon log bara lätt och ryckte på axlarna. Han nickade omärkligt åt henne och kunde inte låta bli att åter, som så många gånger förr, tjusas av hennes skönhet.

– Kom nu pappa, vi ska ju bada!

Den lilla flickan drog honom i handen. Han såg ner på henne och log.

– Om du vill så, så går vi.

Hon sken upp och drog iväg honom mot det blå vattnet vid foten av kullen.

Den förflutna fick vänta, hans framtid var fortfarande här.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *