Miraklet

22 november 2007

Arien klättrade uppför berget. Små stenar lossnade när han tog tag i dem, som att varna honom att han kunde möta samma öde, då de slog mot den hårda marken där nedanför. Han flåsade starkt, men hans hjärta uppmanade honom att fortsätta. Handflatan sprack i en reva, och i andra fall skulle han inte använda den på en vecka, men nu kämpade han sig vidare uppför berget. Kroppen sjöng av glädje när han föll mot den mjuka marken. Han låg där en stund, vid kanten av berget, utan att bry sig om vad som väntade härnäst. När han hade samlat ihop sin energi reste han sig upp och tittade utför berget. Dimman verkade vara som en långsam vind, där den smekte hans kind och ringlade sig omkring honom. När den äntligen tätnade och solens strålar lyckades lysa igenom den, visades staden Audra framför honom. Den var vackrare än någonsin, och fastän han var på en så hög höjd kunde han urskilja bönderna som hade just vaknat, för att mata de hungriga, otåliga djuren. En häst galopperade långt i fjärran, men han kunde inte se vilken färg den hade.
– God morgon Arien, sade en röst bakom honom. Han snurrade runt och hans hjärta bultade hårt. – Vem är ni? sade Arien och kippade efter luft, ty hans kropp hade inte helt och hållet reparerats efter den hårda klättringen. Den lille mannen, för han var verkligen liten, då han nådde Ariens bröstkorg, flinade mot honom. Hans rynkiga ansikte blev om möjligt än rynkigare, men så slocknade leendet och han gick fram mot Arien. I en halv sekund sade Ariens hjärta att mannen kunde knuffa ner honom mot marken, men han spände sig och tittade noga hur den lille mannen haltade mot honom.
– Jag antar att du är här för att få reda på mystiken med alltet? sade den lille mannen och tittade mot Audra, där staden började bli piggare, ty fler människor vaknade och man kunde höra lammen bräka.
– Mäster Cepheus, sade Arien med en darrande röst, då han kände igen gurun från bergen. Inget kan glädja mig mer. Så spände han sig än en gång, och stirrade på den gamle mannen.
– Ni sa till mig en gång, att min moders sjukdom ska skyddas av änglarna. Ni sa, be dem om ett mirakel, och då skall man få ett. Och jag bad, Cepheus, jag bad. Men inte kom dem! Han höjde rösten med varje ord, smärtan i hans hjärta omvandlades till ilska. – Jag bad! Och hon dog ändå… på en vacker höstkväll då albatrossen flög mot söder…
I en lång stund var det tystnad, och till slut suckade Cepheus och sade: – Mycket har förändrats, käre Arien, ty att förstå en ängel är att förstå äventyret efter döden… Men jag skall inte skydda dem, de får tala för sig själva. Jag gav er en nyckel, nej inte bara dig, till många har jag gett nyckeln till alltet. Och ni har kastat den och smutsat ner nyckeln, men ännu värre blir det. Ni tog nyckeln och använde den i fel nyckelhål… Nej, människan är dömd till ett liv utan lycka, ty hur mycket man än ger honom råd och hjälp, lyckas han alltid förvränga det till ondska…
Och nu skrek Arien på den lille mannen: – Tig, du gamle! Du onde! Du ingav hopp i folkets hjärta, men allt är förvärrat! Må du ha en smärtfull död, när den äntligen tar emot dig! Men så som världen är, kommer du bli den siste som möter den!
Och Cepheus skrattade. – Arien, Arien, sade Cepheus då skrattet dog i halsen. Det är ni som söker hoppet hos mig, men nu är det dags för dig att gå… Människan är fördömd för olycka, och du är bara ännu ett bevis för det…
Och så vandrade den lille mannen därifrån, och Ariens huvud var fulla med onda tankar, som att slänga ner den lille mannen från stupet, men så suckade hans hjärta, ty den orkade inte mer göra sig påmind bland smärtan och rädslan, och Arien lugnade ner sig.
Han klättrade nerför berget, vilket gick mycket snabbare än uppför, och han lade sig på knä på den mjuka gräset i skogen, och stora, tysta tårar rullade nerför hans kinder.
– Ari-i-i-e-e-n! Hörde han en röst bakom skogen. Han reste sig upp och sprang dit. Vinden och grenarna samarbetade med att slita i hans hår och och trötta kropp, men han kämpade sig förbi dem. När han kom ut ur skogen på den gröna heden såg han en ung flicka springa runt, som att hon letade efter något. – Felisia! Utbrast Arien. Vad har skett? Flickan vände sig om och rusade mot Arien och föll i hans famn. – Åh, Arien! Utbrast hon och tårar rullade nerför hennes unga kinder. Nevena… hon har… har…
– Vad? Arien släppte Felisia och skakade på henne. – Vad har hon?
Felisia föll på knä. – En orm, en giftgrön orm… har bitit henne… Hon tittade upp, men Arien var inte där. Han rusade så snabbt han kunde över heden mot Audra, och medan han sprang så viskade han: – Åh, skyddsänglar, skyddsänglar, ge oss ett mirakel… Ge oss ett mirakel att hon överlever…
Men när han steg in i den lilla stugan så var luften full av döden. Det vackra blonda håret som Nevena hade, såg även den död ut. Nevena, vars unga vackra ansikte alltid var så glädjefyllt, såg nu ut att den hade somnat in för alltid. Arien föll på knä och grät. Och han förbannade gudarna och änglarna, och han svor över Cepheus… Men hatet stegrades mot änglarna, och han rusade ut från stugan och ut i heden igen. Han gick in mot skogen och vandrade där tidlöst. Då och då hörde han grenar som bröts eller ljud som han inte kunde sätta fingret på vem de tillhörde, men han var inte rädd, ty han var full med sorg. Så snubblade han framåt och slog hårt mot marken. En smärta växte sig i hans mage, men han orkade inte ta reda på vad som orsakade den. Så han fortsatte ligga där, och sorgen och hatet omringade honom, och hans ögon ville inte se eller höra dem mer, så han slöt dem och somnade.
När han vaknade var smärtan borta. Han reste sig sakta upp och kroppen kändes lättare än någonsin, som att den aldrig hade tyngts av oro och sorg. Han kände sig lyckligare än på mycket, mycket länge, och han log mot solstrålarna som hade hittat en väg bland alla träd för att slå sig ner på hans hud. Skogen såg yngre ut, eller var det hans ögon som hade fått den sömn de förtjänat? Med lätta steg gick han genom skogen, men så hörde han ett ljud… ett ljud fyllt med tårar och ångest.
Han gick genom ett par tätstående träd, och där, sittandes på en sten, såg han en människa som grät. När han närmade sig så såg han att det inte alls var en människa, nej, varelsen var vackrare än någon människa han någonsin sett… Vackrare än hans Nevena… Så kände han ett stygn i hjärtat och sorgen sköljde över honom. Han föll på knä, utan mer bryende om varelsen som grät, och även Arien grät. En lång stund grät dem, och på sätt och vis kändes det för Arien att de sörjde tillsammans. När den sista tåren rullade nerför hans kind, blev hans blick klarare, så såg han varelsen än bättre. Den hade långt, ljusbrunt hår och var helt klädd i vit. Stora, vackra fjäderbeklädda vingar spred sig ut ur dess rygg och när den vände huvudet mot Arien häpnades han än mer av dess skönhet.
– Arien, sade varelsen med en ljus röst. Jag… jag är så ledsen, Arien…
Och Arien reste sig upp och satte sig bredvid skyddsängeln och höll om den. Skyddsängeln föll mot hans bröstkorg och där grät den sina sista återstående tårar.
Den lyfte på ansiktet och den nästan genomskinliga huden lystes upp av solen, som att det var en kär vän solen inte hade sett på länge.
– Åh Arien! sade ängeln med en tunn röst. Jag har hört dina böner… men rösten stockades i ängelns hals.
Utan någon anklagelse eller ilska i rösten, sade Arien: – Varför har du lyssnat, men inget gjort, käre ängel?
Och ängeln reste sig upp, och tog tag i Ariens hand. – Mycket har förändrats, ty människan har förgiftats. Hur ska jag kunna svara på en bön, men inte på en annan?
Oförstående stirrade Arien på den vackra varelsen, som suckade och fortsatte. – Få ord kan förklara, men ögonen är bättre på att berätta.
Och ängeln tog hans andra hand, och skogen verkade tyna bort. Knappt hade Arien hunnit blinka, förrän han befann sig i en mycket mörkare skog, som såg ut som att solen var rädd för den, ty det fanns inget spår av den. Han såg en lång man vandra i skogen en bit bort från dem. Han hade ett elakt grin i ansiktet och gnuggade sina händer mot varandra. Han verkade tala för sig själv, men han såg inte ängeln och Arien. – Åh, skyddsänglar, är det inte er uppgift att ge oss vad vi ber om? Jag ber om död åt Merkel, ty hans drottning är den vackraste jag skådat! Nej, vänta! Jag ber om död åt Merkel och drottningens hand! Just så! Hihihi!
Så suddades den mörka skogen ut, och Arien och ängeln befann sig i en liten stuga. I stugan satt en gammal man och höll sin frus hand, även de hade inte märkt att Arien och skyddsängeln hade från intet dykt upp i stugan. Den gamle mannen sade: – Åh, skyddsänglar, vi ber om ett mirakel, ett mirakel där konungen glömmer oss, ty så vi slipper betala skatt till honom.
Och bilden av stugan suddades ut, och de befann sig i ett vackert rum, där en man med en krona på huvudet satt på en stol. – Åh, skyddsänglar, jag är konungen av alla länder, och jag behöver pengar till att bygga om slottet! En värdig kung ska ha en värdig slott!
Bilden på det vackra rummet och konungen suddades ut, och Arien och ängeln befann sig åter i skogen nedanför bergen.
– Ser du, Arien? Allt de ber om är ting som inte har så stor värde… Pengar och död… Girigheten har växt i människans hjärta och hur ska vi hjälpa en, där en annan ber om att bli skyddad mot den förste?
Arien föll ner mot marken och med knytnävarna slog han mot jorden, och än en gång fylldes hans ögon med tårar. – Men jag bad inte om ondska, eller pengar, inte heller om någons hjärta som inte vill ha mitt… Nej, sade han medan reste sig upp och stirrade på ängeln med hat i blicken. – Nej! Jag bad om liv, jag bad om sann kärlek, jag bad om… Men orden dog ut och ilsket väntade han på sitt svar.
– Ah, hur många gånger har inte människan fördömt världen de lever i? Ingen värld är fullkomlig god, min Arien. Sade ängeln med sin ljusa röst. – Men din bön, den var klar och vacker och underbar. Och hur skall jag besvara en så vacker bön i en värld full med ondska? Men jag lyckades… jag besvarade den…
Oförstående tittade Arien på ängeln. – Men du gjorde det inte… började han, men så såg han att ängelns blick föll ner mot hans midja. Och han följde ängelns blick, och där utstickandes, syntes en gren fullt med hans eget blod… Rädslan stegrade sig i hans bröstkorg, och han såg en figur inte långt därifrån ligga mot marken. Han kände igen figuren, han rusade mot honom och föll ner på knä, bredvid figuren, som låg på mage. Arien rullade figuren åt sidan, och han skrek. Figuren var han, och han var död. En gren stack upp ur hans midja, ty när han snubblade hade en gren borrat sig in i honom och dödat honom. Och han grät och skrek, men ängeln lutade sig ner mot honom och log. – Din bön är besvarad, Arien. Se dig omkring. Och Arien torkade bort tårarna ur ögonen, och skogen hade försvunnit och han var på en vacker äng fullt med färgglada blommor, och där, väntandes på honom, stod hans mor och Nevena, vackrare än de någonsin hade varit i den sjuka världen. Han vände sig mot ängeln för att säga något, men ängeln såg orden i Ariens ögon, så vände sig Arien från ängeln och gick fram till sin familj som väntade på honom med öppna famnar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *