Misslyckad flykt, del 2

23 juli 2004

En tidig morgon öppnade Gedol, en äldre man, ögonen, för att se sig omkring. Han befann sig i ett litet rum med stora fönster. Han kunde skymta soluppgången genom gardinerna. Vad hade hänt den föregående natten? Gedol kunde minnas händelser, ja. En man och en kvinna… Och de hade… försökt fly? Innan Gedols tankar hunnit vandra vidare hördes en mörk mansröst.
”Så du har vaknat, Gedol. Jag har väntat på det.” Gedol vred på huvudet och hans ögon mötte en hård blick, tillhörande en reslig, svartklädd man, med ett grovt ansikte. ”Du har sovit länge.”
”Vem… Vem är ni, om jag får fråga, herrn,” lyckades Gedol få fram medan han granskade mannen med en trött blick. ”Jag tror inte jag har sett er tidigare.”
”Nej, det har du inte, Gedol,” svarade mannen samtidigt som han böjde sig närmare. ”Jag vill att du berättar om natten då du svimmade, och slog huvudet. Berätta allt, exakt allt.” Det fanns ingen tvekan om att mannen skulle ge sig av innan han fått höra allt, så Gedol började berätta, även fast han inte hade hunnit samla alla sina tankar. ”Ja… Jag kan försöka komma ihåg. Nu ska vi…

Det hela började med att jag var ute på väg hem, från ett värdshus. Det var väldigt sent, och väldigt mörkt. Jag skulle precis passera stadsporten, när jag hörde ett öronbedövande ljud, ungefär som en åskknall, och sedan två likadana ljud till. Men någon åska kan det inte ha varit, för det gick inte att se ett enda moln på himlen. Jag blev väldigt förundrad över det hela, men jag fortsatte. Jag tänkte att kanske var det bara någon som tappade något tungt, eller någon som välte en stapel med tunnor. Men det var inte någon som välte något. Precis när jag hade passerat porten hörde jag steg, springande steg, röra sig snabbt längs huvudgatan. Jag vände mig om, och såg två personer springa upp mot porten. Den ena var en ganska kort man med svart hår och den andra var en kvinna klädd i blå klänning. För ett ögonblick mötte jag mannens blick, och det var som att stirra in i fruktans ögon. Jag kände hur hela kroppen började darra, men jag lyckades springa åt sidan, in mellan två hus, för att sätta mig ner på marken.
Samtidigt som jag satte mig kom vakter springandes upp mot porten, ett stort antal vakter. Återigen hörde jag ett dånande ljud, och marken började skaka. Skrik hördes, vakternas skrik. Även fast jag kände hur rädslan nästan slet mig i bitar, kunde jag inte motstå frestelsen att titta fram från mitt gömställe. Jag kröp fram längs den smutsiga marken, och kikade förbi kanten på huset.
Där stod de, mannen och kvinnan, omgivna av vakter. En del av dessa vakter låg redan på marken, utslagna, medan en del stod i en cirkel runt främlingarna, redo att gå till anfall. Jag tyckte mig se kvinnans ögon blixtra till och tre av de fem återstående vakterna vräktes åt sidan, som om en jätte sparkat omkull dem med sin fulla kraft och de slog in i en vägg med ett brak. Samtidigt mötte mannen de andra vakternas blick, och de började skaka och ramlade ihop på marken. De skrek, inte av smärta, utan av ren skräck. Varken mannen eller kvinnan tycktes se mig, vilket antagligen var väldigt tur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt, om de hade sett mig.
Jag såg de båda vända sig mot porten och för ett ögonblick lade sig ett lugn. Men lugnet varade bara i ett ögonblick. De började tala, mannen och kvinnan.
”Vi måste ta oss ut, det kommer snart fler vakter,” sade kvinnan, samtidigt som hennes ögon började skina, som om hon byggde upp kraft. Efter bara några ögonblick tyckte de skina lika starkt som solen själv. Sedan, som allt ljus slungats ut från kvinnans ögon, lystes hela området, hela himlen, upp av ett ljus så starkt och jag fick dra mig undan för att inte bli bländad. Jag hörde det knakande ljudet av trä som bryts sönder och sedan kom ett dån som fick hela staden att skaka.
”Din dåre, varje människa inom flera mils avstånd måste ha sett det där!” hörde jag mannen vråla. ”Med lite tid hade vi kunnat ta oss ut, utan att dra till oss mer uppmärksamhet än du redan dragit till oss!”
”Vi har inte tid,” fräste kvinnan till svar. ”Och det var inte jag som drog uppmärksamheten till oss, det var du, du eller den där Daryn!” Kvinnan lät oerhört… Arrogant, väldigt säker på sin sak. Kvinnans ord var de sista orden jag hörde, och efter det lade sig en skrämmande tystnad över staden. Jag satt kvar, gömd bakom huset, en stund, innan jag vågade mig fram. Med ostadiga steg tog jag mig fram till området precis framför porten, fast, det fanns inte mycket till port kvar. Hela våran stora port tycktes ha försvunnit, som om den blivit söndersliten till små träflisor som låg utspridda över marken. Själva portvalvet hade färgats svart, som om det bränts av en intensiv hetta.
Vakterna låg på marken, en del, antagligen de kvinnan på något sätt slängt åt sidan, tycktes vara medvetslösa. De andra vakterna hade gått ett värre öde till mötes. De låg på marken, ihopkrupna med huvudena begravda i knäna, och med armarna tätt knutna kring sig själva. De skadade och gnydde. Jag försökte möta en av männens blick, och det jag såg, skrämde mig. Blicken var inte levande, den var fylld av fasa, av ren skräck. Mannen började skaka våldsamt, och vände på sig.
Efter det vacklade jag baklänges, och snubblade på något. Allting blev svart.

När Gedol berättat färdigt sin historia, nickade den svartklädda mannen långsamt. Han hade fått höra allt han behövde veta, och han tänkte inte spendera mer tid än nödvändigt här. Han reste sig snabbt upp, och lämnade rummet, och en mycket oförstående gammal man. Gedol hann inte fråga någonting, inte säga någonting, så han lutade huvud mot kudden, och slöt ögonen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *