Misslyckad flykt

9 juni 2004

Det var en sen natt när Daryn lämnade värdshuset han bott på i ett flertal dagar. Han var tvungen att ge sig iväg. Medan han gick fram längs de leriga vägarna i den lilla staden såg han sig nervöst omkring, och kunde inte hjälpa att öka takten på stegen, även fast det kunde se misstänksamt ut. Han måste skynda sig, ju förr han lämnar staden, desto bättre. Han vill, kan inte, stanna längre, även fast han egentligen borde stanna längre. Han har ett uppdrag, och det måste utföras så snabbt som möjligt. Det är fler liv än hans som hänger på det.
När han nästan kunde skymta de stängda stadsportarna, kände han en viss lättnad, även fast det svåraste fortfarande återstod, att ta sig ut ur staden. Daryn hade bara en liten bit kvar, när det första tecknet på liv i staden syntes, eller snarare hördes. Han vände blicken bakåt, och såg någonting, en person som svängde av vägen längre bak. Han bad tyst en bön för att det bara var en handelsman, en bonde eller rentav en vanlig tjuv. Men om det var fel person…
Daryn svängde av vägen, in mellan två hus. De smala gränderna slingrade sig i långa omvägar, men han ville vara på den säkra sidan. Han ville inte möta fel personer. Inte för att han trodde sig vara i direkt fara, han kunde undkomma det mesta, men ju smidigare och mindre uppmärksammad hans flykt blev, desto bättre.
Han svängde åt vänster vid bakdörren till en affär, och in på en ödelagd bakgård till ett förfallet hus. På andra sidan kunde han se den korta gata som skulle leda honom till en säker väg ut från staden. Han gick över bakgården, och kastade en blick bakåt. Ingen verkade följa honom, men när han åter vände blicken framåt stannade han tvärt.
Där stod en kvinna, klädd i en blå klänning i ett material han inte avgöra.. För en sekund hade Daryn trott att det allting var förlorat, men vad kunde en kvinna göra honom?
”Är du bortkommen?” frågade kvinnan lugnt. Nästan för lugnt, tänkte Daryn. En kvinna som beter sig så lugnt framför en främmande man mitt i natten är antingen väldigt dum, eller… Ja, bara väldigt dum. Framförallt med de kläderna hon hade på sig, som helt klart verkade vara dyrare än vad en fattig kvinna hade råd med.
”Jag skulle kunna ställa samma fråga till er,” sade Daryn, och log ett lätt, men halvt obehagligt leende. ”Vad gör en kvinna som ni ute mitt i natten, i de här delarna av staden? Någon skulle kunna få för sig att ni är ett lätt byte…” Han lät orden tystna bort.
”Jag skulle kunna fråga er samma sak, herrn,” svarade kvinnan, fortfarande helt lugnt. ”De flesta män som rör sig ute så här sent är antingen tjuvar eller på flykt.” Daryns ansiktsuttryck bleknade för ett ögonblick. Kunde kvinnan veta? Nej, omöjligt. Hon måste ha chansat. Idiotiska kvinna, tänkte han.
”Jag föreslår att du lämnar mig ifred, kvinna,” sade han, i en argare röst. Han måste iväg, och det är fort.
”Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra, bäste herrn,” sade kvinna trotsigt. Trotsigt! Hur vågade hon! ”Jag borde kanske meddela vakten om att ni smyger runt här,” fortsatte hon. ”Vad säger du om det?”
Det tog ett par ögonblick för Daryn att samla sig. Han kände hur stressen rusade genom honom, och genom det ilskan mot kvinnan som försökte stoppa honom. ”Vad jag har att säga om det? Det ska du allt få se!” sade Daryn högt och hotfullt, samtidigt som han tog ett steg mot kvinnan. När Daryn var ett steg ifrån kvinnan, tycktes hennes ögon för ett ögonblick blixtra till ett svagt, blått ljus. Daryn stannade till, men hann inte fundera över det. En osynlig kraft tycktes pressa honom åt sidan, så kraftigt att han ramlade omkull. Paniken rusade genom honom när kvinnan vände sig mot honom, där han låg. Han försökte resa sig, men kvinnans ögon blixtrade till igen, tydligare den här gången, och det kändes som om en stor hand höll fast honom. Han kunde inte röra sig.
”Daryn Candol, antar jag,” sade kvinnan och tog ett steg mot honom, men hon hann inte komma långt innan en annan röst hördes.
”Så du är också en av dem,” sade rösten, som var en mansröst. ”En av jägarna?” En man klev ut från skuggorna, och när månskenet lyste upp hans ansikte, blek Daryns om något ännu blekare. Mannen som förföljt honom. Det kunde inte vara möjligt!
”Och vem är ni?” frågade kvinnan, och vände sig mot mannen. ”En jägare, antar jag, eftersom ingen annan borde känna till vad vi sysslar med. ”Men det spelar ingen roll, du bör ändå ge dig av, om du inte vill ha mer problem än du klarar av.” kvinnans ögon blixtrade till igen, men ingenting tycktes hände med mannen. Kvinnans ögon blixtrade till igen, och igen, tydligare för varje gång, men allt mannen gjorde var att ta ett steg närmare henne. ”Det fungerar inte mot mig, det där,” sade han fullkomligt lugnt. ”Men för all del, fortsätt och trötta ut dig själv, så kan jag ta hand om Daryn på egen hand.”
Daryn försökte kämpa med vad det nu var som höll honom, men det var meningslöst. Ingenting tycktes hjälpa. Han kände hur paniken växte, hur den växte sig större och större för varje ögonblick som gick. Hur kunde de veta vad han hette? Och de talade om honom som om han inte ens vore där!
”Han är min!” sade kvinnan högt. ”Jag behöver honom. Jag har spårat upp honom för att hitta Nems Öga, och ingen ska få stoppa mig!” Daryn kände hur luften tycktes ta slut. Kvinnan kunde omöjligt veta, hon kunde bara inte!
”Du borde tala tystare om det som inte bör sägas,” sade mannen. ”Vi vill inte dra till oss uppmärksamhet. Det om något kommer förstöra sökandet för oss båda.”
”Jag ser hellre att ingen hittar det, än någon fördömd karl som antagligen inte vet vad han gett sig in på!”
”Jag skulle snarare tro att det är du som har gett dig in på fel vägar, frun,” sade mannen, och log svagt. ”Det är inte många som verkligen vet vad Ögat gör, vet du?”
Daryn sväljde tungt när de två tycktes diskutera det han trodde var en hemlighet så stor att ingen kände till det. Han måste stoppa det, han måste fly. Ingen får hitta Ögat! Ingen förutom han själv.
”Tror du att jag är så dum att jag avslöjar vad Ögat gör, det är antagligen du som inte vet att Ögat kommer från…” Innan hon hann tala färdigt hade mannen avbrutit henne.
”Tig, kvinna!” sade han skarpt. ”Vi är inte ensamma…” För ett ögonblick trodde Daryn att de menade honom, men både kvinnans och mannens blickar riktades istället mot andra sidan av bakgården, som inte alls var lika övergiven som den var när Daryn först satte sin fot i den. Ett dussin män stod på andra sidan, och de hade anlänt så plötsligt att om Daryn inte vetat bättre, skulle han ha trott att de vandrat rakt ut genom väggen. Innan han hann tänkte mer hade de nykomna männen börjat avfyra pilar åt Daryn håll, och tumult bröt ut. Kvinnan slängde sig åt sidan, och i samma ögonblick som Daryn skymtade hennes blixtrande ögon kände han hur hans fjättringar släpptes. Samtidigt som han reste sig för att springa iväg hördes ett öronbedövande dån och marken skakade till så kraftigt att Daryn nästan föll igen. Han skyndade sig ut från bakgården, men samtidigt som han skulle svänga in i vimlet av sidogator kände han hur det smärtade till och bröstet, och hur han föll till marken. Allt blev svart.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *