Mörker

7 december 2007

Staven faller mot marken,
landar med en mjuk duns.
Mossan under glöder till,
lyser med ett grönt sken.

Han ser upp med gnistrande ögon,
förbannar djupt sitt misstag.
Hon ler och lyfter sitt eget spö,
håller det högt över marken.

Häxan ger upp ett skri,
trollkarlen ser himlen fördunklas.
I stjärnornas ställe mörkret tar vid,
det enda som lyser är mossan.

Hans stav skiner plötsligt upp,
hon stirrar och blir förvirrad.
Hans är nu turen att le,
när staven ondskan förblindar.

Stolt han reser sig upp,
försöker mörkret borttvinga.
Men ljuset har förlorat denna mark,
skogen är hennes för evigt.

Han förbannar hennes mörka magi,
den hårda köldens värld.
Skogen runt dem pulserar i svart,
häxan försvinner med ett elakt litet skratt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *