Mörkret vaknar

5 oktober 2009

Det var en mörk natt som hängde över Världens sfärer. Allt var dödstyst. Från de stora Tropikernas regnskogar och Rahads öknar och upp till Frostländerna och de stora Isarna hängde en svärta som var som dödens skugga. Inga stjärnor. Ingen Måne. Ingenting. Ingenting som kunde säga att det fanns något som ljus och en sol i Världen. Alla sov. Människor, dvärgar, alver och alla andra släkten som någonsin vandrat i Världen. De drömde drömmar. Somliga hemska och blodiga, vissa lyckliga och ljusa, och vissa om makt och rikedomar. Men alla sov som det hade varit i Tidernas början då gudarna hade format Världen och den första natten hade höjt sig över de vida landen. Underjordens tunnlar, vissa som bet sig djupare in i urberget än dvärgarnas var inte fullt så öde. Någonting rörde på sig i den uråldriga och tunga luften. Stålklädda fötter, klor, tassar, bukar och ben skrapade mot stenen. Odjur som både kan föreställas och inte föreställas i ens värsta mardrömmar. Namnlösa fasor och monster rörde sig djupare och djupare ner i underjorden.
Där fanns en jättelik sal av is, sten, eld, död och viljestyrka. Man kan inte beskriva med en penna, en målning eller ens med en tanke vad det var. Men i mitten av den böljande horden av monstrum fanns en enormt svart tribun där Han satt. En reslig gestalt insvept i mörker. Men blodröda ögon utan pupiller och irisar som brann under den hotfulla hjälmen. Hans andedräkt var förtvivlan och död. Hans kropp var immateriell men ändo i förmåga att bära sin rustning. Hans sinne var snårigt, oförståeligt, labyrintartat och styrt av ett skrämmande intellekt som visste allt om Världens sfärer och om det utanför Världens sfärer. Hans hand smekte fästet på ett enormt svärd av total svärta. Gestalten reste sig från sin tron och horderna under honom tystnade som igenom ett trollslag.
Samtidigt bröts tystnaden på många andra platser i Världen. I de vita isvidderna i norr höjdes ståtliga standar mot den svarta skyn jämte spjut och krigare i järnmasker. Ur hålorna i underjorden vaknade enorma drakar, hydror och ormar ur sin drömlösa sömn. I öknarna hördes ljudet från tusentals marscherande fötter. Bergskedjor vaknade och här efter här av orcher välde ut. Uråldriga gravar sprack upp och de sedan länge döda sträckte sig mot den värld som de hade lämmnat. I sinnet på kungar och generaler vaknade mörker som förlamade deras sinnen över hela Världen. Andar lämnade sina gömställen och sedan länge förbannad magi skakade på sig.
Han såg sig om. En vit hand höjdes i luften. Den knöts till en järnhård näve om själva materian flyttade på sig. Över hela Världen gick en våg som fick allt som lydde honom att bäva. Hans tunna läppar öppnades och ur hans osynliga hals kom ord. Bara fyra ord som bestämde ödet för Världen och rubbade Världsordningen.
– Vår Tid Är Kommen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *