Mörkrets Artefakt, kap 2

25 mars 2004

Vagnen studsade obekvämt när dess trähjul gång på gång körde emot stenarna som låg spridda över vägen. Huvudvägen som ledde till Tellarim var fullpackad, så de enklare resenärerna fick nöja sig med denna primitivare väg. På ljudnivån som rådde kunde det dock lika väl ha varit huvudvägen. Sällan skådades så mycket aktivitet ute på en landsväg. Överallt på och längs vägen fanns hästar, vagnar, kärror och bönder utspridda i en lång slingrande karavan som förflyttade sig med kryphastighet. Här och var stod soldater utposterade för att se till att det flöt på. Längs vägkanten stod många bönder och hantverkare och försökte få sålt allt mellan himmel och jord. Stora säckar med rotfrukt, porslin, enklare smycken och skålar. Även tiggarna försökte utnyttja den stora trafiken men blev snabbt bortkörda av soldaterna, bara för att återuppta sin aktivitet strax utom synhåll för dem. Resenärerna, många av dem småfeta bönder gående med sina hästar och enklare köpmän sittande på sina vagnar var alla på gott humör trots trafikstockningen. Det var sensommar i luften, och dags för den årliga festen. Många glada tillrop utbyttes och mjöd slank ner för att svalka de varma struparna. Många av dem hade sina familjer med sig, även dessa i god stämning. Mammor satt i vagnarna och gjorde blomsterkransar med sina barn, och de äldre döttrarna gjorde flätor i håret på de yngre.

Om ett par dagar skulle de stora tornerspelen i Tellarim inledas. Folk från hela landet samlades här. De rika för att se på själva turneringen. De övriga för att sälja sina varor och att delta i festivalstämningen som rådde i staden under turneringsdagarna. Turneringen var mycket välkänd. En gång om året samlade kungen alla riddare som hade mod att ställa upp och lät dem under fyra dagar kämpa mot varandra. Den som stod som slutlig vinnare åtnjöt inte bara äran och beundran av folket, utan även kungens gunst. Förra årets vinnare hade fått gifta sig med en av kungens döttrar, och därmed öka hela sin släkts prestige och inflytande. De flesta riddarna i landet hade intresse av att vinna turneringen. Så många kände sig kallade men få var utvalda.

Turneringen var dock det sista som rörde sig i Shareks tankar när han satt djupt försjunken på flaket i den enkla vagnen. För honom var det helt andra saker livet kretsade kring. De senaste dagarna hade varit de mest postiva i hans liv. Alltsedan han fått reda på att han accepterats av den store Mäster Siarin Thalarus som dennes elev. Det var detta han väntat på i alltför många år. Ändå sedan han var liten nog att bara krypa visste han att det var magiker han skulle bli. Men det hade varit en lång väg för honom. Nu var han 25 år och egentligen alltför gammal för att påbörja en lärlingsutbildning. Själv hade han aldrig hört talas om någon äldre än 20 som blivit accepterad av en mästare. Men nu hade det blivit hans tur. Och det var inte vilken magiker som helst som antagit honom, utan själva Mäster Thalarus. Han var mycket väl respekterad, som utövare och bemästrare av den inre magins alla skolor. Han satt med i magikerrådet Trohn Vahal som en permanent medlem för att rådgöra kungen. Och ett envist rykte gjorde gällande att han skulle vara en tempelmagiker. Men detta avfärdade Sharek mer som en myt.

Sharek hade träffat honom för några år sedan när han besökte Akademin för den Metafysiska Manipuleringen i staden Lestaryn. Där samlades många av de unga talangerna från runt om i landet, för att tränas och utvecklas, och se om de hade tillräcklig talang inom nån av den inre eller yttre magiskolorna. Han hade själv kommit dit som tioåring och mycket lovande individ. De magiker som valde ut honom hade känt inom honom en mycket stark kraft som endast de starkaste besitter.

Till en början hade träningen gått bra och under de första åren hade han snabbt utvecklats till en av de bästa. Han hade lärt sig att känna av energierna och energibanorna och att styra dem på olika sätt inom och till viss del utanför kroppen, vilket är grundförutsättningen för all magi. Men sen hade något gått snett. Efter grundträningen så fick alla elever inrikta sig på den magigren där de har sin talang. De flesta hade talang inom ett område, vissa inom mer än ett. Och här uppstod problemet, trots massor med tester och övningar, så hittades aldrig ett område där Sharek hade talang. Detta trots att han kanske hade de starkaste energierna inom sig av alla där.

Under årens lopp kom mästare förbi från och till för att hitta nya lärlingar. Detta var vad alla eleverna drömde om. Att bli lärling hos en mästare. Akademin gav en viss grundträning, men enda sättet att bli en magiker var att bli lärling hos en mästare. Detta var en lång process som pågick under flera års tid. Varje mästare tog bara ett fåtal lärlingar i taget, ibland bara en. Vissa mästare hade inget som helst intresse av att ha någon lärling, men efter att kungen insett nyttan i utbildade magiker, så hade han lagstiftat att varje magiker måste hålla sig med minst en lärling. De flesta personer i Akademin som vid 18 års ålder inte accepterats av en mästare, fick lämna stället och finna sig en annan karriär. Ofta som skrivare, eller översättare, eller något annat akademiskt yrke där de på något sätt kunde använda färdigheter som de lärt sig i Akademin.

För Sharek hade det sett lite annorlunda ut. Flera mästare som kommit förbi hade lagt märke till hans starka kraft, men då han inte visat nån speciell talang inom deras inriktning så hade de inte kunnat acceptera honom. När han nådde 18 års ålder, så fick han dock efter samtal med akademimästaren möjlighet att stanna kvar. Dock inte som elev, utan som assisterande lärare för de nya personerna som anlände. Grundträningen bemästrade han bättre än de flesta vilket gjorde honom väl lämpad för den uppgiften.

Han kom ihåg att Mäster Thalarus hade kommit förbi ett par år tidigare. Han verkade annorlunda denna gången. Nästan stressad. Han hade träffat ett anmärkningsvärt stort antal elever, även sådana som uppenbarligen inte var talangfulla i nån av hans magiskolor. Till slut hade han valt ut ett par stycken, vilka uppenbarligen blev mycket hedrade. Dock blev det inte de som man förväntade sig att det skulle bli.

Sharek hade inget minne av att Thalarus skulle lagt speciellt märke till honom, men det måste han ha gjort. Han vet inte varför Thalarus accepterade honom. Utan att komma dit på nytt. Men han var väldigt glad att han gjorde det. Thalarus var väl bevandrad inom flera olika magiskolor, och fanns det någon som kunde identifiera Shareks talang så var det han.

”Tellarim”, utbröt Tyron från förarplatsen på den öppna vagnen, och avbröt det lugna lunket framåt och Shareks tankegångar. Tyron var bonden som han betalt fyra kopparmynt för att få åka med den sista dagsetappen från Lintira byn. Sharek vände blicken framåt och kunde se stadens murar i fjärran. De skulle snart vara framme. Han la märke till att området framför stadsmuren var helt röjt och låg som en öppen och obebyggd betesmark. Endast några får kunde urskiljas gå och beta. Detta var ett välanvänt sätt att ta bort eventuella gömställen för fiender som skulle vilja belägra staden.

Han vände sig tillbaka med ryggen mot färdriktningen. Hans ögon föll igen på de saker som fanns i den tungt lastade kärran. Mjölsäckar, balar med ospunnen ull, buntar av torkad fisk, grönsaker, äpplen och ett par burar med höns. Återigen började hans tankar driva mot vad som komma skulle. Detta var hans livs chans och han skulle göra sitt yttersta. Han hade alltid gillat att imponera på folk och överträffa deras förväntningar. Han visste inte vilka förväntningar Thalarus hade på honom, men att han skulle göra allt för att överträffa dem, den saken var det ingen tvekan om.

Snart var de framme vid kön en bit framför portarna. Tyron hoppade av kärran för att gå fram och diskutera priset med vakten. Att det skulle bli dyrt var ingen förvånad av, men de flesta tjänade igen det flera gånger när de fick sålt sina varor. Sharek kunde inte undgå att bli imponerad av den höga muren som omgav staden så långt han kunde se. Många meter hög och med ett stort antal befästa torn. Landets välkända flagga vajade också i toppen av flera av dem. Det var en ståtlig och respektingivande huvudstad.

Så såg han att Tyron var klar med förhandlandet och satte sig på kärran igen för att vänta på sin tur att komma förbi. Sharek bestämde att det var dags att gå vidare. Han skakade hand och tackade Tyron för resan och önskade honom lycka till på marknaden. Sen tog han sina saker och gick mot ingången. Det gick betydligt smidigare att komma förbi utan något att förtulla. Vakterna frågade efter hans namn och ärende, troligtvis mest för att kontrollera att han inte var en utlänning. ”Sharek Taharin. Här för turneringen” svarade han. Han kände ingen anledning att tillkännage sitt riktiga ärende, då han inte ville dra till sig onödig uppmärksamhet. ”Passera” var allt svar han fick, och vakten vinkade ointresserat förbi honom.

Då han kommit igenom portarna så slogs han genast av alla intryck som överväldigade honom och fick honom att stanna upp. Lestaryn där han tillbringat nästan hela sitt liv räknades som en stad, men detta var annorlunda. Detta var så mycket mycket mer. Husen vid sidorna av vägen hade flera våningar och stod så nära varandra att det närmast såg ut som om himlen försvann. Från alla håll hördes ett myller av liv, rop, skrik och skratt. Stanken var obeskrivlig. Doften från en stek över en eldstad vid garnisonen en bit bort, blandades med stanken från den öppna rännstenen och lukten av det ruttnande avfallet vid husknuten som ett par grisar och några magra höns gick och rotade i.

En irriterad röst bakifrån fick honom att vakna till. ”Släpp fram oss, blindstyre, eller har du slagit rot i kullerstenen?”

Sharek stegade åt sidan och vände sig om för att se den lönnfete köpmannen traska framåt tuggandes på ett fett kycklinglår. Han var omgiven av en mörkhårig kvinna i imponerande blå klänning samt en beväpnad person med bister uppsyn som antagligen var hans livvakt.

En syrlig kommentar tillbaka hade varit på sin plats, men han var på alltför gott humör för att starta nånting över en smådispyt. Stadsfolk var annorlunda, det visste han sen tidigare. Han skulle nog lära sig hur man för sig här, mycket snart, då detta skulle bli hans nya hemvist.

Massor med folk tågade in genom portarna och ner längs gatorna som slingrade sig framåt. Det var väldigt trångt, och överallt sprang ungar omkring, nyfikna och lekande mellan alla vagnar och folk. Storögt tittade de på det rika folket som anlänt i sina skinande kläder och dyra smycken. Det var sällan de såg någon sådan i denna delen av staden. Sharek kände sig lätt bortkommen. Han gick en bit uppför den trångt trafikerade gatan. Nästa steg var ju att ta sig till Thalarus tempel. Men han visste inte vart det var beläget, bara att det låg i de finare kvarteren av staden. Där han uppenbarligen inte befann sig. Det kunde vara en lång väg härifrån. En växande hunger började också göra sig gällande, så han beslöt sig för att ta en paus och matbit vid närmaste taverna.

Strax efter satt han vid ett träbord på en överfull uteservering och fick en ljummen rotsoppa serverad till sig. Den såg inte alltför aptitlig ut, men smaklökarna protesterade inte. Antagligen för att han var van vid en relativt enkel kost. En servitris passerade förbi, så han passade på att ropa till sig henne och fråga om vägen till Thalarus tempel. ”Thalarus tempel, känner jag inte till. Ligger det i Kronstaden?” ”Vet inte, vet bara att det ska vara beläget i de finare kvarteren” ”Men då måste det vara där, de flesta tempel ligger i nordöstra stan. De som inte härjades av den stora branden vill säja”. ”Vad menar du, den stora branden?” En märkbar obehagskänsla infann sig genast i hans kropp.

”Jo, det var en stor brand där i förrgår natt, ett tiotal byggnader sägs ha brunnit ner innan de till slut lyckades stoppa den med hjälp av ett stort vaktuppbåd och frivilliga. Så där har de inga problem att göra en insats, de hundarna. Hade det hänt här, så hade de bara låtit hela kvarteret brinna till grunden och kastat på extra fnöske.” Sharek hade vid detta laget hunnit bli mer än lite upprörd. Han grep tag i hennes arm ”Hur gick det med Thalarus tempel, är det kvar? Svara mig!!”. ”J-Jag vet inte. Jag har bara hört det som jag berättade. Släpp mig ditt kryp, annars kallar jag hit utkastarna”. Sharek återtog fattningen och lossade på greppet. Snabbt skyndade servitrisen tillbaks till tryggheten i köket. Sharek försökte avfärda det han nyss hörde. Thalarus var magiker, även om det hade brunnit i närheten så skulle han med säkerhet ha kunnat stoppa elden. Han skulle aldrig låta sitt tempel brinna ner. Totalt orimligt. Dessutom var det en stor stad. Chansen att det skulle ha drabbat just hans tempel måste vara obefintlig.

Det omisskännliga ljudet av barnskratt nådde hans öron. På andra sidan gatan lade han märke till en klunga barn spela någon typ av spel. De turades om att kasta någonting som såg ut som kycklingben. Han kände igen det, och omedelbart kom han i muntrare tankegångar. Han hade spelat liknande spel när han var liten. Gick ut på att få benen att landa på speciella sätt för att få poäng. Det såg ut som om de spelade om blanka stenar, där den skickligaste av dem samlade på sig allt fler. De verkade ha väldigt kul och höll på ett bra tag, under glada tillrop när någon lyckades extra bra. För ett ögonblick önskade han att han hade mer av sitt barnasinne i behåll. Barnen hade så lätt till glädje och kunde roas av de enklaste sakerna, obekymrade som de var av vad framtiden bar i sitt sköte för dem.

Plötsligt reste sig ett av barnen och gick iväg en bit. Det såg ut som om han hade fått syn på nånting. Sen sprang han tillbaka och tog upp sina stenar han vunnit. ”Parias” utbröt han, och de andra barnen hoppade också upp och grep sina stenar. Sharek hade svårt att tro sina ögon på vad som sen utspelades. Pojkarna sprang fram tills de var bara några meter ifrån en klunga med tiggare som stod en bit bort. Dessa försökte få folk att lägga pengar eller mat i en skål de ställt fram. Då slungade pojken en sten på mannen närmast. Den träffade honom i ansiktet och rev upp ett blödande sår. Mannen skrek till och tog upp armen som skydd. Stenen följdes sen upp av en hel skur av stenar från de andra pojkarna. Ett tillsynes välbärgat par som passerade förbi på gatan lade märke till scenen som utspelades. Mannen tog upp ett par kopparmynt och slängde till pojkarna. ”Bra ni håller gatorna rena från de smutsiga hundarna”. Sen gick de oberörda vidare.

Sharek hade sett nog och reste sig upp för att ingripa. Samtidigt grep tiggarna sin skål och försökte fly in i gränden bakom dem. De såg ut som om de rörde sig med största besvär, och de gav intrycket av att vara mycket äldre än vad deras ansikten antydde. Snart lade Sharek märke till varför. Mannen som träffades av stenen fattades alla fingrar på högerhanden och hade stora problem att flytta skålen. De andra fattades tår, delar av näsan och öron. Stympade lemmar befann sig insvepta i blodiga inflammerade bandage. Sharek ryste till. Hans instinkt att hjälpa dem var som bortblåst. De var spetälska och han hade förstånd att hålla sig på avstånd. Inte ens Thalarus, trots all sin kunskap, utövade den helande magin. Upprörd satt han sig ned igen och åt upp det sista av soppan. Därefter lämnade han skådeplatsen bakom sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *