Mörkrets Artefakt, kap 3

25 maj 2004

Sharek hade precis passerat över bron som ledde in till Kronstaden, när han konstaterade det kalla faktumet. Börsen var borta. Han vägrade att tro det. Nån hade bestulit honom på alla hans pengar. Instinktivt grep han efter halskedjan. Borta. Det kunde inte vara möjligt. Medaljongen han fått från akademimästaren Lin-Lithrus för att överlämna till Mäster Thalarus som gåva för att han accepterat Sharek som elev. Stulen. Detta började bli för mycket. Hans huvud började kännas yrt och ett svagt illamående infann sig. Hans hand grep tafatt efter en bjälke i bron för att få stöd. Hans tankar virvlade omkring när han satt sig ner. Vem hade gjort honom detta, han borde ha märkt det.

Så drog han sig till minnes vad som utspelat sig bara nån halvtimme tidigare. En äldre dam hade enträget försökt sälja handgjorda armband till honom och ställt sig i hans väg. När han försökte vifta bort henne så hade en annan person snubblat in i honom, muttrat något och snabbt skyndat vidare. Det måste ha varit förövaren, ingen annan hade kommit nära nog. Shareks tankegångar blev allt mörkare och han började känna raseriet ge sig till känna inom honom. Fanns det något som gjorde honom mer upprörd än annat så var det att bli orättvist behandlad. Han ville ha upprättelse.

Men han hade svårt att erinra sig tjuvens utseende. Han hade burit en sliten lång kappa och huvudet var dolt av en mörk kåpa. Han hade inte fått en skymt av ansiktet. Hur stor var då chansen att han skulle få fatt i personen. Inte alltför överhängande. Så det var nog bara att acceptera. Han hade blivit blåst. Så nu återstod att bege sig till Mäster Thalarus utan en gåva. Men Mäster Thalarus var en väldigt vis man, han skulle nog ha förståelse för det inträffade. Var dock långt ifrån det kompetenta intryck Sharek hade velat ge från början. Han skulle alltid kunna låtsas att ingenting hänt, men då skulle Mäster Thalarus undra varför ingen gåva överlämnades. Det var tradition i detta sammanhang. Han skulle kanske till och med tro att Sharek sålt den och behållit pengarna för sig själv. Nej, det var mycket värre, det kunde han inte riskera. Bättre att säga sanningen i detta fallet, även om den var mindre smickrande. Men en sak i taget. Först återstod att hitta Thalarus tempel.

Han började röra sig framåt inåt Kronstaden. Han lade märke till att husen såg väldigt annorlunda ut här jämfört med på andra sidan bron. Husen var mycket större och ståtligare. De var ej sammanbyggda utan skiljdes åt av stora välskötta trädgårdar. Mindre murar omgärdade flera av dem. Gatorna var inte fulla av avfall utan såg väldigt välskötta ut. Han hade inte sett något liknande i sin hemstad. Skulle han bo så här så skulle han bli väldigt nöjd.

En mindre vaktstyrka rörde sig nerför gatan i hans riktning. Den bestod av fyra man klädda i pråliga uniformer. När de närmade sig så stannade de till, och en av dem tilltalade honom. ”Halt, identifiera dig själv. Vad har du för ärende i Kronstaden?” ”Mitt namn är Sharek Taharin. Jag är här för att träffa Mäster Thalarus.” ”Mäster Thalarus, hmm. Då är jag rädd att du kommer för sent. Av hans tempel finns bara aska kvar.” Iskyla och misstro grep tag om Shareks hjärta. ”Det kan inte stämma. Jag måste dit.” ”Jag kan försäkra dig om att det är högst verkligt. Men om du måste se med egna ögon, så är det bara att följa denna gatan uppåt så kommer du dit. Du kommer att se när du är framme.”

Pulsen slog hårdare än någonsin tidigare när han sprang genom gatan. Detta kunde vara hans värsta mardröm besannad. Nej, värre. Han började känna sitt liv börja falla samman som ett korthus. För bara en kort stund sedan hade allt varit ljust. Nu återstod kanske bara mörker. Måtte Mäster Thalarus vara i livet i alla fall. En mäktig magiker, innebränd. Sicken parodi. Skulle aldrig kunna inträffa. Han måste dit nu för att få slut på denna onda farsen.

Strax efter nådde han fram. Det såg värre ut än han kunnat ana. Ett område stort som ett halvt kvarter var totalt nedbränt. Bara ruiner och aska fanns kvar. En ensam vakt stod vid gatkanten, till synes rökande på en pipa. Sharek sprang fram till honom. ”Är detta Thalarus tempel?”

Vakten tittade upp och mötte hans blick. ”Seså, nu lugnar vi oss här en smula. Vem är du, har du tillåtelse att vistas här överhuvudtaget?” Sharek hade svårt att dölja sin irritation, och fick anstränga sig till det yttersta för att låta samlad. ”Jag är Sharek Taharin, blivande elev till Siarin Thalarus, mästare över templet.” ”Menar du magikern som bodde här? Av han finns inte mycket kvar. Jag såg personligen hur de bar ut hans förkolnade benrester ur ruinerna.”

Beskedet kom som ett dolkslag trots att han hade anat det värsta. Det sista dödande slaget som tillintetgjorde hans tillvaro. Vakten fortsatte att prata. Men han lyssnade inte längre. Han hade redan domnat bort. Omgivningarna blev allt suddigare, och ingenting verkade längre spela någon roll. ”Ey grabben, vakna upp. Är du kvar eller?” utbröt vakten irriterat. Plötsligt återfick Sharek fattningen. ”Släpp in mig, jag måste in nu!”

Vakten gick honom till slut till viljes. ”Jaja, du kan gå in och ta en titt. Där finns ändå ingenting kvar att se”. Sharek ignorerade hans påstående och skyndade rakt in i de svarta ruinerna. Inte mycket återstod av det som en gång varit ett tempel. Endast ett fåtal stenväggar stod fortfarande upprätta. Det mesta låg i högar som täckte marken. Krossade stenar, bråten och före
detta möbler. Alltihop täckt av en tjock svart aska som virvlade upp när han trampade på den. En skarp sötaktig stank av död genomträngde hela platsen. Annorlunda än något han känt tidigare.

Ingenting av värde verkade ha klarat sig, och än mindre fanns det något spår av liv. Han såg ut över den svarta askan och konstaterade att detta var nu allt som fanns kvar av hans framtid. Detta var vad han sett fram emot i hela sitt liv. Under loppet av en eftermiddag hade den ljusa utsikten av hans nya liv byts ut mot en bottenlös besvikelse där bara tomhet återstod. Han hade fått sin chans, och missat den med två dagar. Smärtan gick lite för djupt för att kunna ha orsakats endast av slumpen. Kanske var detta ett skämt som någon ond gud spelade honom för sitt eget höga nöjes skull.

Askan yrde när han sjönk ner på sina knän. Uppgivet tryckte han andflatorna på marken framför sig. Han kände sammanbrottet närma sig, det kröp sig inpå honom. Han kunde nästan ana rösterna inom sig. Han hade i många år känt av deras närvaro från och till, men kunnat hålla dem tillbaka. Nu orkade
han inte längre, och kunde då höra skrattet. Först som ett avlägset hånskratt i fjärran, men sen allt närmare. De skrattade åt honom. De ville honom illa. Men han orkade inte kämpa emot dem längre, inte idag.

Då släppte han alla bekymmer och föll över på sidan där han blev stillaliggande. Varför skulle han bry sig längre. Uppenbarligen så gick livet inte hans väg. Han var trött på falska förhoppningar och besvikelser. Vad spelade det för roll om han hörde röster. De kunde inte vara mycket värre än verkligheten. Som ett svar växte rösterna i intensitet och vansinnet kröp sig allt närmare. Han kunde känna dess influenser. Han hade blivit lurad igen. Och denna gången fanns ingen återvändo. Han skulle hämnas. Någon skulle få betala. Men han var trött. Alltför trött. Först behövde han vila. Han kände hur medvetandet började sväva allt mer mot drömmarnas värld, och även en mardröm skulle i denna stund vara en välkommen tillflyktsort.

En kall vind svepte igenom ruinerna. Ett tjock molntäcke hade samlat sig över staden och hindrade på ett effektivt sätt det mesta av den nedgående solens ljus. Vinddraget som träffade Sharek i ansiktet fick honom att kvickna till. Atmosfären tycktes annorlunda, och vinden skapade mystiska, närmast olycksbådande ljud när den trängde igenom håligheter i väggarna och fick askan att yra upp från marken. Sharek kunde inte undgå att lyssna på den och tyckte sig nästan kunna urskilja dess subtila viskande.

……..sssssshhhaaaarrreeeeekkkkkk…….ssssshhhhhhaaaaaarrrrrreeeeeeek…… Det lät som hans namn. Han undrade om det var inbillning, när han åter hörde det ……sssssssshhhhaaaaaarrrrreeeeekk…. Det var definitivt verkligt, och inte bara i hans huvud. Mörka tankar rörde sig där, och rösten tycktes på något sätt resonera med dem, som om den kände av hans lidande och ville trösta eller locka honom. Vilket av det kunde han inte avgöra.

…..sssssSShaaareeek…… …..hitta mig….. Rösten hade växt sig starkare, som respons på att han lyssnat på den. Han kunde känna dess energi. Den lockade honom. Med nya krafter tog han sig snabbt upp på fötter, nu med större delen av kappan täckt av ett svart asklager. Detta bekymrade honom inte för ett ögonblick. Han försökte istället lokalisera var rösten hade kommit ifrån. Vakten lade märke till honom och ropade för att se att allt stod rätt till. Sharek ignorerade honom.

…sSHAAAREEEKk… Den plötsliga närheten i rösten fick honom att hoppa till. Han vände sig om och visste plötsligt exakt var han skulle leta. Hastigt förflyttade han sig igenom bråtet tills han nådde fram till en stor hög med vad som såg ut som brända bjälkar och tegelstenar blandat med krossat glas. Rösten kallade honom igen. Frenetiskt började han rota igenom högen och slängde iväg allt som låg i vägen. Efter en lång stunds grävande och med flera fingar svartblodiga efter närkontakt med alltför vassa glaskanter så såg han den. Den låg framför honom. Trots att han bara såg dess hörn så var dragningskraften enorm. Aldrig hade han upplevt en så sällsam kraft. En sådan lockelse. Och han hade ingen som helst lust att motstå den. Vad den än hade att erbjuda så var han den rätta mottagaren. Han förtjänade det.

En kort stund senare satt han med den stora svarta boken i händerna och bara studerade den. Han hade borstat bort askan, men den var fortfarande lika svart. Hela boken var inbunden i svart läder och runt dess kanter formades märkliga mönster. Mitt på boken fanns ett metallemblem, det enda på boken som inte var svart. Det formade ett sällsamt mönster av halvcirklar. Han tittade fascinerat på det. Och han kunde känna energin, den starkaste han nånsin stött på. Hans egna energier verkade resonera med den på ett märkligt sätt. Han hade stött på en del magiska föremål i akademin, men detta var annorlunda. Väldigt annorlunda. Han kunde bokstavligen känna hur kraften i den pulserade och ville ut. Nästan som ett ofantligt vilddjur fångat i en alltför liten bur. Det var lockande, närmast förföriskt. Han kunde känna hur den sökte kontakt med honom. Den viskade hans namn och infiltrerade hans medvetande. Och han hade ingen intention att stoppa den. Denna gången skulle ingen hindra honom från att uppleva det han rättmätigen skulle få uppleva.

”Pojk, var är du”. Vaktens röst fick honom att vakna till. Vakten var närma. Boken var för värdefull för att ta några risker. Han skulle snart få chansen att återkomma till den. Hastigt slängde han ner den i packningen och reste sig upp. Direkt efter dök vakten upp bakom en av de få kvarvarande väggarna.
”Solen går ner, du måste lämna platsen. Du har varit här länge. Vad sysslar du med egentligen?”.
”Försöker hitta en förklaring till vad som hänt här.”
”Och det gör du genom att kräla runt i askan. Du ser för sorglig ut. Försvinn nu innan jag slänger ut dig handgripligen”.
”Med glädje”.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *