Mörkrets Artefakt

10 februari 2004

1.

Vasstråna rispade hans ben när han kämpade sig framåt genom sumpmarken. Rötter och stenar skar in i hans fötter och efterlämnade stora märken när han trampade i det knädjupa vattnet. Samtidigt försökte hans hud behålla färgen fast kylan från det kalla vattnet gjorde den allt blekare. Men detta bekom honom inte för ett ögonblick. I närmare en timme hade han haft sin frihet och den tänkte han behålla till varje pris. Nu ville de åter beröva den från honom vilket de inte skulle lyckas med. För honom var det inget alternativ att ge upp, det var frihet eller död. Han föredrog friheten, då han fortfarande ansåg sig ha saker ogjorda. Men om han inte skulle komma undan med livet i behåll så skulle han i alla fall ge dem en dyrköpt seger. Om den saken fanns ingen tvekan. Han var en klankrigare från norr, kampen var hans liv, och ibland var livet det pris man måste betala.

De knappade in på honom. Hundarna hade fått upp vittringen på honom och trots att han höll ett frenetiskt tempo så kom de hästburna ryttarna allt närmare. Än var de utom synhåll då de höga dungarna av vasstrån dolde honom, men deras effekt var högst temporär. De gjorde samtidigt att han inte kunde se var han var på väg, men han gjorde sitt bästa för att hålla en rak kurs. Och han visste att det ogästvänliga träsket var stort, det skulle kunna ta dagar att passera igenom till fots. Eller mer, om man gick vilse i den monotona miljön.

Hans fötter plaskade genom vattenytan när han sprang. Han var i enastående form, men en timmes intensivt springande i vattnet började sätta sina spår. Musklerna och fötterna värkte och andningen var ansträngd. Hundarnas skall fick honom dock att hålla tempot uppe. De var närma nu, mycket närma. Han kunde nästan känna stanken från dem.

Utan förvarning stormade den första besten ut ur en vassdunge bara några armslängder från honom. Han uppfattade precis hur den tog en ansats för att hoppa fram och borra sina tänder i hans kött, då han abrupt stannade upp i löpandet. Hunden avslutade sitt hopp en knapp meter framför honom. Det var en stor best som påminde mer om en varg än om en hund. Men han visste att det var en jakthund som användes för att fånga storvilt. Den var populär för sin aggressivitet och blodtörstighet. Dess muskulösa kropp var täckt av strävt brunt hår i olika nyanser och dess käftar var prytt med långa vassa rovdjurständer. För ett ögonblick tycktes den stå stilla och stirra på honom, skakandes av upphetsning och drypande blöt av vattnet. Det såg närmast ut som den tuggade fradga. Den hade hittat sitt byte och skulle nu bara göra slut på det hela.

En andra ursinnig attack inleddes och det var endast hans snabba reflexer som fick honom att kasta sig bakåt när hunden gjorde ett utfall mot hans strupe. Den passerade över honom och han kunde känna dess päls när den landade bredvid hans huvud. Hunden vände sig om och högg omedelbart mot honom. Utan marginal nådde hans händer upp och lyckades greppa tag om dess hals precis innan dess käftar nådde hans ansikte. Trycket från hunden fick hans överkropp och huvud att pressas ner under ytan av vattnet, men han lyckades att hålla den ifrån sig.

Men besten var för stark. Stark och vild. Den kastade sitt huvud fram och tillbaka för att ta sig loss och tassarna rev honom i ansiktet. Var som att försöka hålla en vild varg. Han kunde känna dess unkna andedräkt. Desperat försökte han komma på nånting att göra. När som helst kunde den vrida sig loss ur hans grepp och förvandla hans ansikte till frihängande slamsor av kött och blod. Det nöjet var han inte beredd att ge den. Så han behövde få en hand fri. Men det var inte möjligt när han höll den kämpande besten framför sig. Med en kraftansträngning drog han hunden mot sig så dess huvud hamnade över hans axel. Sen låste han med höger arm ett järngrepp runt halsen på den så den inte kunde vända huvudet och bita honom. Samtidigt började hans vänstra hand avsöka bottnen på träsket. Hans fingrar gled över småstenar, vass och rötter. Hunden blev vildare och vildare och slängde med hela sin kropp för att komma loss. Han kände hur hans grepp gled mot den blöta pälsen, och hur tänderna rispade honom på axeln. Den var för stark och blodvittringen verkade göra den ännu starkare. Han hörde hur andra hundar närmade sig skådeplatsen och paniken började infinna sig. Om de nådde fram så skulle det vara slut. Han skulle bli sliten i stycken, ingen tvekan om den saken.

Hunden kastade sig bakåt och vred sig loss. I samma ögonblick träffades dess nos av en gråsten svingad med full kraft. Den utlät ett gällt kippande när nosen mosades, och den försökte instinktivt dra sig tillbaks men smärtan paralyserade den. Stunden efter befriades den från smärtan då dess skallben krossades och flisorna spreds i hjärnan. Ett slag till för att vara på den säkra sidan avslutade det hela och han visste att de var ifatt honom. Han vände sig om samtidigt som han kom upp på fötterna igen.

Några meter från sidan av honom kom nästa best utrusande ur vassen och på andra sidan tyckte han sig höra fler hundar oroväckande närma. Men framför honom infann sig det största hotet. En soldat, iklädd hafsiga skinnkläder, ridandes på en häst medan han svingade en lång kedja i cirklar sidan av sig. Ett självbelåtet leende spred sig över hans härjade ansikte när han insåg att han var den som skulle få nöjet att disciplinera fången. Han höjde kedjan till en cirkel ovanför huvudet för att utdela ett förödande slag.

Ett slag med kedjan var sällan dödande, men den paralyserade offret i vansinnig smärta. Det var en effektiv metod som vakterna ofta använde på fångar som försökte fly eller som bedömdes behöva en tillrättavisning av någon orsak. Tydligen ville de ha tag i honom levande, annars hade de använt sina svärd. Det betydde dock inte att de skulle låta honom leva, mer än högst tillfälligt. Hade han gett upp nu hade de antagligen låtit tortera och avrätta honom framför de andra fångarna för att statuera ett exempel och visa vad som väntar om man skulle få för sig att försöka fly. Att ge upp var inget alternativ, och dom skulle aldrig få honom levande.

Ryttaren kom mot honom i full fart. Och omedelbart visste han vad han behövde göra. I en ordinär strid hade han inväntat rätt tillfälle och hållit sig undan tills en lucka öppnats och då slagit till. Men det fanns inte tid till det. Han behövde ett vapen och han behövde det nu! Han kastade sig fram mot ryttaren och mötte honom halvvägs. Ryttaren verkade överraskad och slaget från kedjan träffade inte med sin fulla kraft. Kraften var dock stor nog för att välta ner honom i vattnet. På vägen grep han dock svärdshandtaget i ryttarens hölster och när han föll i vattnet hade han svärdet med sig. Smärtan var bedövande när hans huvud återigen hamnade under vattenytan. Men han hade lyckats, han hade svärdet i sitt grepp. En nöjd känsla spred sig i hans kropp, för han visste att nu var slaget avgjort.

Han snurrade runt i vattnet och fick ansiktet ovanför ytan precis i tid för att se hunden komma hoppande mot honom. Dess kropp sprättes upp från svans till strupe och inälvorna plaskade när dom träffade vattenytan. En snabb bakåtkullerbytta och han var uppe på fötterna igen. Denna gången beväpnad. Två till hundar rusade mot honom och de gick ögonblickligen samma öde till mötes.

Ryttaren stannade till en bit bort och vände om hästen, till synes avvaktande. Leendet hade försvunnit från hans läppar. Nu syntes bara hat. Bakifrån kunde han höra ljudet av hovar i vattnet som närmade sig. Ryttaren framför honom stod still. Uppenbarligen planerade de en gemensam attack.

Smärtan i ryggen började göra sig påmind på nytt medan han väntade. Vattnet droppade från hans hår och kläder och sekunderna blev allt längre. Han kunde känna pulsen som dunkade i halsen. Han hade varit i liknande situationer många gånger. Väntan på en attack som man visste skulle komma var alltid värre än själva attacken. Att vara helt oberörd var en omöjlighet när ens liv var insatsen.

Ryttaren framför honom började svinga kedjan igen, först långsamt, sen snabbare och ett leende spred sig på nytt över hans läppar. Det var dock inte lika övertygande denna gången. Strax efter satt han hälarna hårt i sidorna på hästen som hoppade till och började galoppera mot honom. Samtidigt närmade sig den andre ryttaren honom allt mer. Han vände sig sidleds för att kunna se båda medan han höll svärdet i ett avslappnat men samtidigt bestämt grepp. Båda ryttarna skulle nå honom ungefär samtidigt, på var sin sida, och försöka förgöra honom med kedjorna. Men nu hade situationen fatalt ändrats. Han var beväpnad. Med ett svärd. Mer än så behövde han aldrig.

Ryttarna nådde fram och utdelade sina slag nästan helt synkroniserat. Blixtsnabbt stegade han undan den första kedjan och parerade den andra med svärdet. Ögonblicket efter halverades ryttarens kropp när svärdet med fruktansvärd hastighet och kraft skar igenom honom från sida till sida. Han hade ett förvånat uttryck i sitt ansikte när hans separerade överkropp föll ner i vattnet. Den andre ryttaren hann inte mer än att vända sig om innan svärdet som kom flygande som en projektil genomborrade hans hjärta.

Striden var över. Och han var fortfarande i livet. De uttröttade hästarna stannade upp och en relativ stillhet infann sig. Av striden fanns bara spåren kvar, de lemlästade kropparna som fortfarande pumpade ut blod och färgade vattnet rött. Det var länge sedan han varit i strid, och han hade saknat det. Aldrig kände han sig så levande, som just efter en strid. Hela kroppen befann sig i ett extastillstånd och all smärta från såren hade tonat bort fullständigt. Närmare tre månader hade han varit fången innan tillfället öppnat upp sig och han hade gripit det. Nu var han fri igen och utrustad med ett svärd och en häst. Världen låg för hans fötter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *