Näcken och Älvornas dans

15 april 2008

En kväll när jag var ute och gick i skogen så hörde jag fiolspel från en tjärn i närheten…
Jag smög mot tjärnen och fick se Näcken sitta med sin fiol och spela vid tjärnens kant.
Den tjärnen som han satt vid var känd för att vara bottenlös och det var också känt att Älvorna dansade här på midsommarafton…
Näcken var vacker: långt ljusbrunt hår och gröna ögon vars färg påminde om tång och en ganska smal kropp som var av medellängd…
Han var ganska hårig och fiolen gav ifrån sig ett underbart ljud och Näcken spelade i invecklade tongångar som jag tyckte liknade ljudet i en dröm…
Det var en samlig med många olika djur runt Näcken som satt på en sten vid den sida av dammen som var längst bort från mitt gömställe och spelade…
Ändå, som om han misstänkte något, så tittade han åt mitt håll och fiolen bytte tvärt till en annan, mer befallande och lockande låt som var underbart vacker och lockade på en och samma gång.
Men jag visste att jag måste hålla mig kvar där jag var, gömd för annars så skulle jag bli nedspelad i den bottenlösa tjärnen och det var inget tillfredställande slut på mitt liv, om nu något slut var så speciellt tillfredsställande…

Sedan så vet jag inte om det var en dröm eller inte men Näcken ändrade melodi igen och nu så kom dimman sakta rullande och Älvorna med den…
Älvorna dansade runt tjärnen med flortunna kläder och gyllene lockar som fladdrade runt dem som en gyllene guldgardin…
Nakna fötter och fulländade kroppar dansade runt i dimman som välde fram som ur en dröm…
Älvorna dansade en invecklad dans i natten och Näcken spelade.
Tillsammans så var Älvorna och Näcken fullkomliga, en spelade förtrollande vackert och de andra dansade en underbart vacker dans som gick runt tjärnen och deras röster när de sjöng och dansade var underbart vackra…
Vid varje danssteg som Älvorna tog så virvlade dimman upp och deras röster steg ännu högre och fiolen spelade ännu vildare ju längre dansen gick och tillslut så steg flera musikaliska röster ihop och det liknade ingenting som jag någonsin hört eller kommer att få höra igen…

Alla Älvorna sjöng samma sång med en överjordisk vacker röst och de dansade som förtrollande i dimman som svepte fram likt moln över marken och då så kunde jag inte längre sitta kvar utan helt plötsligt så märkte jag att jag var på väg framåt…
När jag snubblade fram mot tjärnen så upptäckte jag att allt var borta: Näcken, Älvorna och dimman var försvunna liksom de djur som suttit vid Näckens sten…
Men jag kunde fortfarande höra den medryckande fiolmelodin och Älvornas överjordiska sång i mitt huvud…

Och när jag gick hemåt i natten så undrade jag om det hade varit en dröm eller om det var verklighet som jag sett…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *