Någonstans råder tystnad (kapitel 3)

1 december 2013

Hej Det här är första novellen jag postar här och jag är något av en nybörjare när det kommer till författande. Detta är Science fiction novell och är kapitel 3 i ett längre arbete. Hoppas ni uppskattar den och kom gärna med feedback.

_________

Värmen är olidlig. De senaste dagarna hade värmen och luftfuktigheten nått nästan overkligt höga nivåer och luften var obehagligt svårandad. Klimatet var så kvavt att hon ibland fick andnöd om hon inte tog riktigt djupa andetag. Någonstans långt borta mullrar åskan och skymningen har sedan länge sänkt sig över ödemarken och solen har gått ner bortom bergstopparna. Allt som återstod var den olidliga värmen och det eviga surrandet från eldflugorna. Men det här var inget ovanligt klimat för regionen och hon borde kanske vant sig efter två veckor här. Det här är en kväll som alla andra kvällar, en kväll lik den för två veckor sedan, då hon anlände och klev av den sargade och rostiga färjan i utkanten av Östra federationen. I tre veckor har hon varit på resande fot. I tre veckor har hon sökt; följt ledtrådar, spår, vittnen och misstag. Misstag alla förr eller senare lämnar efter sig hur mycket de än försöker sopa igen sina spår och hur gärna de än vill försvinna. Han hade varit skicklig, det måste hon erkänna. Skicklig på att försvinna, skicklig på att vilseleda och ljuga. Det var också därför han befann sig i den situationen han var i. Talang för att ljuga, smita och vilseleda är en kunskap som sällan leder till något positivt, om inte annat en lätt väg för att skaffa sig ovänner.

Hon ställde aldrig några frågor, det fanns ingen anledning men hon visste mycket väl vad som alltid var anledningen till att någon fick ett pris på sitt huvud. Speciellt när det rörde sig om så här mycket pengar. Professionellt förhållningssätt hade hennes mentor sagt till henne för många år sedan, ”Celeste, du måste ha ett professionellt förhållningssätt”.
Natten kryper sig allt närmare och ännu en dag är på väg att bli historia. Det lugn som natten annars brukar föra med sig håller dock på att förändras. En storm är på väg in och vindens kraft växer sig allt starkare. En sval vindpust susar genom rummet och för en sekund går luften att andas. Känslan av sval vind ger henne rysningar genom hela kroppen, tänk att något så litet kan göra så mycket. Den brinnande lyktan bredvid henne verkar även den märka av vinden då den dansar i takt med vindpustarna i en sensuell dans. Celeste följer elden med blicken och just då glömmer hon bort allt mellan tid och rum. Hon är en slinger, en modern motsvarighet till prisjägare. Ett ovanligt yrke för en kvinna, eller kanske var hon en ovanlig kvinna för yrket? Ända sen hon var liten har hon blivit inlärd att hon inte var någon vanlig kvinna. Ett missfoster, en felande länk för vissa eller en ängel, ett mirakel för andra. Hennes mor var precis som alla mammor, väldigt tydlig med att påpeka att hon var speciell och inget missfoster. Som när hon hellre lekte krig med pojkarna på skolgården istället för att leka med dockor så var det egentligen inget uppseendeväckande beteende, många flickor lekte “pojklekar” med pojkarna. Det var nog när hon satte skolrekordet i princip varenda friidrottsgren som det gick upp för alla att hon var ett speciellt barn, tänk vad stolt hennes gymnastik lärare hade varit, eller stolt och stolt. Han var inget annat än ett girigt äckel som fick dagarna att gå genom att spionera och antasta flickorna i skolan. Han såg hennes otroliga atletiska talang som ett sätt att tjäna pengar och det kanske hade blivit så också, men någons förälder fick reda på hans störda sexuella intresse och sköt honom i huvudet mitt på skolgården. Alla hade blivit chockade och upprörda, utom Celeste, hon hade bara stått bredvid hans livlösa kropp och tittat på den. Tittat på den väldiga krater som kulan hade orsakat i bakhuvudet på mannen framför henne. Då förstod hennes mamma att hennes dotter faktiskt var speciell… eller den gången när hon misshandlade skolans värsta mobbare och hans kumpaner. En stor mörkhårig pojke med håret knuten i en hästsvans, ansiktet fullt av utslag, ihopväxta ögonbryn och gles skäggväxt. Han var son till områdets värsta gangster och brorson till presidenten i ett av de ledande gängen i hela Östra federationen. Hon var 15 år då och som alla andra flickor i hennes ålder var det deras plikt att ge sig till honom om han så önskade. Hierarkin var enkel, som tonårstjej så var det din uppgift att låta områdets kung ta för sig. Han var 17 och hade redan sin egen arme av viljelösa pojkar som sprang hans ärenden och inte drog sig för att ta till våld om någon inte betalade deras påhittade böter i tid. Hade han kanske varit en snäll och respektfull person så kanske hans utseende inte varit så motbjudande, men han var allt annat än snäll. Alla de flickor som blivit utsatta för hans sjuka intressen hade blivit traumatiserade för livet och när han var klar lämnade han resterna till sina viljelösa springpojkar som likt en skock hyenor kastade sig över det sargade offret och våldtog denne gång på gång. Den yngsta flickan som blivit utsatt för honom och hans gäng var bara 9 år men ryktena skvallrade om ännu yngre flickor. Alla visste att det skedde, men ingen kunde göra något. Det urkorrumperade rättssystemet hade inget emot att blunda för detta, det var ju bara fattiga små flickor som blev utsatta. Han var bara 17 år men redan en sjuk våldtäktsman med smak för småflickor, vilket var också därför Celeste hade blivit så överraskad när de omringade henne den där kalla höstkvällen utanför hennes hem. Hon var 15 år och pojkaktig och knappast intressant för dem. Han var 17 och hade åtta kumpaner med sig. De borde varit dubbelt så många. Innan kvällen blivit natt hade hon dödat fyra av dem med sina bara händer. När hon var klar med dem kunde ingen av de överlevande någonsin kissa utan avancerade kirurgiska ingrepp. Ingen kom undan oskadd. Ledaren själv hade bett om nåd vid hennes fötter. Hans i normala fall stöddiga och tuffa attityd fanns inte längre och det förvånade henne. Hon hade aldrig dödat någon tidigare men det var som hennes kropp och händer hade eget liv, som hon var född till detta. Det som borde varit svårt, att ta någon annans liv, var inte svårt för henne. Hur mycket de än försökte hade de inte kunnat skada henne, hon var för snabb, för stark och för hänsynslös för dem. Varje slag hon delat ut hade varit med mer aggressivitet och mer hat än vad någon av hennes kombattanter hade klarat av. Det fanns ingen ångest, ingen rädsla, allt som fanns i hennes blick var rent och iskallt hat. Hon visade honom ingen nåd, hon visade honom inget medlidande, istället fick hon se insidan på en människas kropp på ett sätt som ingen skolbok skulle lära henne. Nu i efterhand var det fel, han må ha förtjänat att dö och hade någon frågat henne så kunde hon skyllt på excess, att omständigheterna var sådana att hon svårligen kunnat besinna sig, att hon handlade i självförsvar, en ensam flicka mot nio fysiskt överlägsna våldtäktsmän. Nej hon hade njutit av det, då förstod hon inte varför, idag vet hon. Presidenten till det ledande gänget i hela Östra federationen hade förstås inte suttit tyst och sett på när någon lemlästade hans brorson. Hade det inte varit för den dagen hade hennes mamma och hennes systrar fortfarande levt idag.

Bartendern väcker henne hur hennes drömmar, med lätta, smekande rörelser torkar han av bardisken hon vilar mot. Han är lätt på handen och mycket försiktig när han varsamt drar den gamla och illaluktande disktrasan runt hennes armar i hopp om att störa henne så lite som möjligt. Han ser att hon sitter försjunken i andra tankar och då han av naturen både är blygsam och mycket vänlig är en irriterad gäst det sista han vill ha. Även om han är så försiktig, så varsam när han stryker trasan mot bardisken så lyckas han inte göra det utan att det väcker henne ur hennes tankar. Celeste tittar mot bartendern som fokuserat följer sin arms försiktiga upptäcktsfärd styrandes en disktrasa runt hennes vilande armar. Omedvetet sticker han ut sin tunga genom munnen som följer armens rörelser samtidigt som han spänner sina axlar. Han är uppenbart mycket koncentrerad och ser ut som ett litet barn som styr sin lilla leksaksbåt i en damm. Celeste lyfter på armarna i en välkomnande gest och bartendern vaknar upp ur sin disktrase-lek. Han möter hennes allvarliga men vänliga blick med sin egen och ler lite korkat.

Trots att solen gått ner är himlen mörkt gulaktig pga alla föroreningar. Det ser ut som en eld brinner långt bortom horisonten men som sakta kvävs av nattens mörker. Någon eld var det inte dock. Alla seriösa väderkanaler spådde en kommande storm och vinden hade växt sig starkare för varje minut. Landskapet är skräckinjagande. En liten by omringad av en bergskedja avskärmad från resten av Östra federationen. Förutom närheten till baltiska havet är en utdöende skog utan något levande djurliv, det enda som sticker ut från det bergiga och leriga området. Dimman ligger som en slöja över hela området som är fyllt av lera, diken och döda växter. Som en scen ur Das Cabinet des Dr. Caligari. Nu skulle antagligen ingen i Östra federationen vilja bli förknippad med tysk expressionism men likheterna är slående. Utomhus skyndar de sista byborna in, de vet att stormen är på intåg och förutom risken att bli omkullblåst eller bli träffad av något som vinden slitit med sig är det direkt livsfarligt att vistas i regnvatten under en längre tid pga dess höga ph värde. En gammal kvinna klädd i trasor blåser nästan omkull utanför. Hon bär en korg med bröd och måste ta spjärn mot resterna av en sönderrostad lyktstolpe. Vinden sliter tag i hennes luva och hon får svårt att stå upp. Det blåser upp och den tjocka dimman blir tunnare, som spöken som flyr ljuset. Om det inte vore för mörkret skulle sikten för ovanlighetens skull varit riktigt bra.

21 dagar har gått, 21 dagar av sökande men nu var hon äntligen nära sitt mål. Hon kunde känna hans närvaro och innerst inne visste hon att han kunde känna hennes. Hon hade sett hans oroliga blick på avstånd redan för två dagar sedan när hon satt på precis samma plats som idag. Han hade stannat upp och tittat ängsligt omkring sig, som om han visste att hon övervakade honom på distans. För varje dag hon följt honom hade hon sett hur hans kroppsspråk förändrat sig. Hans självsäkra flin och högfärdiga hållning när hon först såg honom utanför verktygshandlaren för snart en vecka sedan, har bytts ut mot en osäker, ynklig liten man. Det är som om han känna henne, känna att hon är i hans närhet. Hon kan också se hur han kramar något i sin slitna rockficka varje gång han blir ängslig. Något stort, alldeles för stort för en ynklig nybörjare som han att använda. Det var dock inte hans kunskaper som skytt som var orsaken till att hon förblev passiv utan det faktum att inte ens i ett förfallet land som Östra federationen eller i en liten by som denna, skulle hon komma undan med ett mord på öppen gata. Speciellt inte i Östra federationen, här sköt polisen först och frågade sen. Gränsen mellan kaos och ordning var så hårfin i detta land att bara de värsta straffen kunde hålla borta brottslingarna, och förutom om någon stal från staten är en mördare den värsta typen av brottslingar. Det var inte så mycket med att just mörda någon, ett människoliv är knappast värt särskilt mycket, utan det faktum att folket inte tolererar att staten står bredvid och ser på om någon mördas. De förväntar sig att omänskliga straff ska utdömas. Sen hon fann honom här har han mer eller mindre isolerat sig från omvärlden i sitt hotellrum som vaktas av två gorillaliknande livvakter. Det är även uppenbart att han har mutat någon från den lokala polisen då hela hotellet haft ett antal poliser som patrullerade där om dagarna.

Ännu en svettdroppe rinner långsamt ner längs hennes panna. Rummet är kalt och ogästvänligt. Trasigt tegel och gammalt murbruk är det enda som håller upp den gamla byggnaden som saknar riktiga fönster. Istället täcker slitna myggnät de stora hålen i väggarna som släpper in luft i byggnaden. Någonstans droppar det vatten på rostig plåt. Dropp… dropp… dropp.

Luftfuktigheten är avskyvärd och i kombination med värmen är klimatet nästintill tropiskt. Det rasslar till i en gammal jukebox, antagligen den dyraste möbeln i hela värdshuset, även om man skulle lägga ihop alla möblers värde. Nu var det knappast en original jukebox från 1900 talet. Såna anläggningar existerade inte längre. Inte vad hon kände till åtminstone.
Någon har betalt 50 e-cent för att spela Flock of seagulls med Wishing.

It’s not the way you have your hair
It’s not that certain style
It could be that with you
If I had a photograph of you
It’s something to remind me
I wouldn’t spend my life just wishing

Tonerna från den gamla syntlåten ekar från de slitna högtalarna. Något har uppenbart gått sönder i jukeboxen och Mike Scores stämma blandas med skrapigt burkigt ljud.

It’s not the make up
And it’s not the way that you dance
It’s not the evening sky

It’s more the way your eyes are
Laughing as they glance
Across the great divide

Överallt på väggarna trängs färgglada och rent utsagt fula graffiti målningar och bortsett från några få möbler i lokalen hade det nog varit svårt att gissa sig till vad den faktiskt användes till. Nu var det ett av byns få värdshus. Bed & breakfast, fast utan frukosten som den sliskiga receptionisten hade sagt till henne när hon checkade in här för några dagar sen. Baren är nästan tom förutom tre svårt alkoholiserade gruvarbetare. Mycket märkligt faktiskt, ett gruvdistrikt med egen hamn och den består inte av mer än några förfallna byggnader. Man kan ju tycka att hamnen borde gjort att byn växt sig större. Det gick knappt att kalla den för ett samhälle. Byns närhet till vattnet och den aktiva gruvindustrin förvandlade omgivningen till en sotig lerhög. Man blev ett med smutsen så att säga. Celeste hinner inte sjunka djupare i sina tankar förrän bartendern lutar sig framåt mot henne och frågar:
– Fröken, önskas något mer? Bartenderns andedräkt luktar värre än han själv. Inte för att hon hade förväntat sig att en sliten, överviktig herre skulle lukta gott i en sån här olidlig hetta men måste hans mun lukta så vidrigt? Celeste som inte lyft huvudet på tio minuter tittar upp mot den robuste herren som ler fånigt mot henne. Varje kväll har han behandlat henne med respekt och vänlighet men ändå fanns det något i hans naiva och korkade uppsyn som gjorde att hon bara ville resa sig upp, peka och skratta åt honom. En dag hade han till och med satt den där ynkliga lilla hårtofsen till peruk bak och fram så luggen kittlade honom i nacken. Nej denna herre var harmlös och förtjänar inte att bli sämre behandlad än vad livet redan gjort honom. Celeste drar handen genom sitt långa kolsvarta hår och möter hans blick. Hon klandrar inte honom för att hans blick inte lämnar henne. Hon vet att hon är vacker, så pass vacker att män gång på gång gjort dumdristiga saker för henne. Det är också en av anledningarna till att hon är så duktig på det hon gör. Hon kan se hur han för en sekund blundar, tar ett djupt andetag och drar in hennes ljuvliga kroppsarom. Hans blick har inte lämnat henne så länge hon befunnit sig i baren och servicen hade varit oslagbar. Ja eller så pass oslagbar den kan bli utan egna uppoffringar. Kontot är nere på noll som vanligt och uppmärksamheten som en springnota skulle orsaka är inte verkligen inte jämförbar med ett glas besk algievodka. Celeste möter bartenderns blick som skamset tittar bort. Han må uppskatta hennes skönhet men han vet också att för en sån vacker kvinna är han inget annat än en smutsig gammal gubbe.

– Nej tack det får räcka för ikväll, svarar Celeste samtidigt som hon skjuter glaset över bardisken och reser sig sakta från barstolen. Bartendern tittar förbryllat och lite uppgivet på henne, som om hela världen går under för att hon går. Som om han visste att det här var sista gången han skulle se henne.

-Nej snälla! Låt mig få bjuda på ett glas! Det är väl det minsta jag kan göra efter de här dagarna.
Han ställer omedelbart fram ett nytt glas och börjar fylla det med vodka. Det mesta hamnar utanför och han är påtagligt stressad. Varje kväll har hon suttit i just hans bar. Varje kväll, inte för att den på något sätt är bättre än den andra baren utan för värdshusets placering. Från ett av de myggnätstäckta gluggarna som ska föreställa fönster hade hon haft utmärkt uppsikt över det hotell där målet uppehöll sig.

I en snabb gest greppar hon glaset, sväljer den bittra drycken och kastar glaset till den överraskade bartendern. Hennes rörelse är snabb som ett kattdjur och hennes blick är allvarlig. Hon är så vacker men ändå döljer sig något mystiskt bakom de blå ögonen. Hon är mycket ståtlig tack vare hennes väl tilltagna längd. Närmare 185 cm lång, muskulöst men smidigt byggd och en atletisk hållning. Hennes hår är lika svart som de svarta onyxer som pryder det halsband hon bär runt halsen och ansiktet är rent och vackert. Trots den mycket smutsiga och sotiga omgivningen tycktes det inte fastna på henne. Hennes händer är även dem rena och alldeles lena som silke.

-Tack för din gästfrihet, säger hon med en förtrollande men djup stämma. Hon greppar sin ryggsäck från golvet och vänder sig mot dörren. Stormen utanför har tilltagit och ett oväder är på väg. Vinden visslar spöklikt genom värdshuset och inom några minuter kommer stormen kväva allt oljud. Det är detta ögonblick hon väntat på. Det är också extra passande då den man hon jagat i 21 dagar nu ska påbörja sin flykt. Kanske visste han att hon var honom på spåren, kanske hade han bara tröttnat på den lilla smutsiga hålan. En man med hans glamourösa och tvivelaktiga livsstil stod förstås inte ut mer än några dagar på en sån här plats, även om det är hans liv som står på spel. Genom gluggen hade hon precis sett han lämna sitt hotell och tillsammans med sina två storväxta livvakter trotsa den starka vinden. De ger sig av, dock inte mot hamnen utan åt motsatt håll. Någonstans har det anlänt någon som ska transportera honom vidare till nästa gömställe. Allt har varit planerat. De visste att den kommande stormen skulle vara en perfekt ridå för dem att skaka av sig sina förföljare. Stormarna är berömda i denna del av Östra federationen. Gatorna har redan tömts på folk, inte ens polisen stannade kvar ute.

Sekunderna är få och det är nu det gäller, precis som Celeste är van med. Det finns inga marginaler i hennes arbete. När hon skyndar sig mot dörren gör hon det med omänskligt snabba rörelser och hennes svarta åtsittande skinnkläder får henne att se ut som en grekisk staty av marmor. Utanför river vinden tag i henne och hon får svårt att hålla balansen. Allt ljud kvävs i den tilltagande stormen och ingen kommer märka vad som komma skall. Celeste smeker bort sitt långa kolsvarta hår ur ögonen och drar fram sin automatpistol från hölstret ur den åtsittande skinnjacka som täcker hennes överkropp.
Männen har inte lagt märke till henne ännu, de kämpar mot stormen genom att skydda sina ansikten bakom sina svarta rockärmar. Två storväxta livvakter klädda i de traditionella svarta överrockarna. Vart hon än rest i världen är det något inofficiellt mode att alla livvakter antingen ska ha överrockar eller kostym. De kämpar sig fram mot stormen på varsin sida om målet; mannen som varit hal som en råtta men nu är jakten äntligen över.
De har bråttom nu, nu eller aldrig. Detta tillfälle kanske inte kommer tillbaka, äntligen kan de lämna den här lilla äckliga hålan utan att väcka någon uppmärksamhet från vare sig befolkningen eller de som i skuggorna förföljer dem. Bara någon vecka efter att de anlänt förstod de att den eller de som jagade dem hade hittat deras tillflyktsort. De hade ingen aning om hur högt priset var på deras huvuden men efter så här lång tid på flykt måste det vara mycket. Nej ingen tid att förlora, transporten kommer åka utan dem om de inte skyndar sig. Den ena livvakten frustar hastigt när stormen blåser en gammal rostig konservburk rätt i ansiktet på honom. Det är en kamp att överhuvudtaget vistas utomhus. Några oljefat som stått uppställda utanför ett hus blåser omkull. Sikten är mycket dålig likaså hörseln, stormen kväver i princip allt ljud.

Trots oljudet från stormen hörs plötsligt en dov smäll och en av de storväxta livvakterna faller livlös till marken. Hans panna har klyfts på mitten av automatpistolens kraftiga kaliber och det som återstår av hans huvud är inte längre igenkännbart. Panik sprider sig omedelbart bland männen och den andra livvakten sliter fram sin egen automatpistol, tyvärr alldeles för sent. Innan han ens hinner höja sitt skjutvapen har Celeste tagit ett stadigt grepp om hans underarm. Han försöker instinktivt slita sig loss men hennes grepp är för hårt. Han tittar förskräckt upp och möter hennes kalla blå ögon. Han vet att det är för sent och innan han hinner göra ett desperat försök till motstånd hugger hon honom med en vass stilett i halsen. Halspulsådern kapas omedelbart och det gift som bladet var dränkt i börjar genast verka. Två nere en kvar. Den man hon jagat i 21 dagar förtjänar ett mycket mer dramatiskt avslut. Tyvärr delar han inte den åsikten men väljer ändå att stanna och kämpa. En mindre självgod person hade säkerligen flytt och gjort det hela en aning svårare för henne. Slutet hade varit oundvikligt men vägen dit hade varit lite mer omständligt, nu väljer han istället att dra den alltför överdimensionerade automatpistol han haft gömd i rockfickan mot henne. Han gör det för lätt för henne.

-Patetiska idiot, du kan inte ens hantera ett sånt där show-off vapen, skriker hon mot honom när hon med en nästan omänskligt snabb rörelse skär upp hans handled med sin stilett. Senorna går av och han blir oförmögen att hålla kvar det tunga vapnet som faller ner på den leriga marken. Trots att adrenalinet pumpar i hans kropp kan det inte stänga ute den fruktansvärda smärtan. Hans smärtfyllda skrik kvävs av stormen och med ett kraftfullt knytnävsslag fäller hon honom till marken. Slaget är så kraftigt att hans kindben viker sig som om det vore av papp. Hon blev lite för exalterad, han får inte bli medvetslös! Han måste möta hennes blick och hon måste möta hans när han inser att hoppet är ute. Men han är inte medvetslös, slaget skadade honom mycket illa och förvandlade hans ansikte till något som ser ut som en punkterad basketboll men adrenalinet pumpar genom hans kropp och håller honom vaken. Det är hans kroppsliga funktioner som desperat försöker kämpa mot det oundvikliga.

Med sin ena hand håller hon för hans mun och sätter sig gränsle över honom. Det raserade kindbenet gör honom oförmögen att prata. Allt som kommer från hennes övertäckta hand är små mumlande ljud. De båda vet att jakten är över och på sätt och vis var han en värdig motståndare. Det var länge sen någon kunnat undfly henne så här länge. Hans ögon är fulla av tårar och vetskapen om vad som komma skall gör honom paralyserad av skräck. Han vill titta bort, blunda, kanske vakna upp och konstatera att detta bara var en hemsk dröm. Men det här är ingen dröm, resan är över nu. Han förstår varför han ska dö, nu med facit i hand finns det mycket i hans liv han kunde gjort annorlunda. Han var egentligen inte ond, han var bara ond mot de som förtjänade det. Han var ingen tjuv heller, han utnyttjade ju bara ett dåligt system. Dessa tankar och många fler är det enda som tröstar honom från hans öde, hans oundvikliga öde.

-Det är kanske inte någon tröst men det här kommer garanterat smärta dig mycket mer än mig, säger Celeste med ett nästan sadistiskt flin och ett kraftigt hugg med sin vibrokniv vars egg är så vass att den kan skära genom stål som om det vore smör, klyver hon hans skallben. Han har som de flesta höginkomsttagare ett minneschip inopererat i bakhuvudet och med en kirurgs precision har hon skurit loss det lilla chippet. Vad för information chipet innehåller vet bara han och de som anlitat henne. Kanske hade han stulit värdefull information som var värt att dödas för? Eller kanske chipet bara var ett konto överfullt av pengar han stulit från fel personer.

Det var oväsentligt då och det är oväsentligt nu. Regnet börjar falla från den mörka himlen nu och det är direkt livsfarligt att utsättas för det radioaktiva nedfall som regnet innebär. Celeste är obekymrad dock. Någonstans väntar en transport på männen för att ta dem till en ny tillflyktsort, någonstans finns ett transportmedel som hon ska göra anspråk på, med våld om det behövs. Hon reser sig från den numera livlösa kroppen, torkar av blodet från eggen, tar fram sitt lilla paraply från väskan och skyndar vidare. Regnet kommer att göra männen oigenkännliga innan morgon.

”Celeste, du måste ha ett professionellt förhållningssätt”.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *