När döden kom 2

17 november 2003

Andra delen.

Mannen var död.
Janko satte sig ner. Nu behövde han tänka. Få lite lugn och ro. Vinden blåste oavbrutet och kylan var fortfarande lika påtaglig. Han brydde sig inte. Kylan var inget emot det han nyss hade bevittnat. Den här mannen hade velat säga något. Han hade haft ett budskap. Ett mål med sin långa färd hit. Janko suckade djupt. Han kunde inte koncentrera sig. För många tankar flög runt i hans huvud. Frågor utan svar. Vilka var det som var döda? Vad hade denna man velat? Janko reste sig sakta upp. Antagligen skulle han aldrig få reda på sanningen. Den här mannen tog med sig den in i graven. Han såg sig omkring. Allt var så tyst och stilla. Inte en fågel sjöng. Ingen räv tassade över slätten. Som om allt hade dött tillsammans med denna man. Som om mannen hade tagit alla med sig in i graven. Alla djur, fåglar och insekter. Allt var så tyst. Han stod inte ut med denna tystnad. Han skulle aldrig glömma den här dagen. Aldrig någonsin.
Janko såg in i den döda mannens ögon. Man kunde se rädslan i dem. Ögonen var uppspärrade av fasa. Som om han under den sista tiden av sitt liv endast kämpat för att överleva. Överleva så att han kunde berätta någonting för honom. Allt förgäves.
– Må du vila i frid tappre man.
Han slöt mannens ögon, och bad en stilla bön till de gudar han visste inte existerade.
Gud var bara ett spel av prästerna och kyrkan. Skapat för att vi skulle skänka dem pengar. Han såg hur solen började gå ner bakom kullarna. Hela landskapet täcktes av mörker på bara en sekund. Så var det i den här delen av världen. Mörkret kunde komma på en sekund. Annorlunda var det uppe i Norr. Vid Jakusa bergen. Där blev det sakta mörkare och mörkare tills det blev becksvart. Janko trodde att detta berodde på Sonks bana runt Laputa som hela tiden förändrades. Men han var ju inte heller en astronom. Plötsligt visade sig en räv på slätten. Undrar om det var samma räv han tidigare på dagen mött. Som kom tillbaka för en revansch. Räven såg på honom. Den tittade djupt in i hans ögon och för en sekund trodde han att den hånlog. Janko slog ner blicken. Han var trött och hungrig. Han behövde vila. När han tittade upp igen så var räven försvunnen. Som om den aldrig hade existerat. Han var verkligen trött. Vinden friskade i. Han kunde inte fästa koncentrationen på några tankar. Allt var bara som en enda gröt i hans huvud.
Det var dags att se vad den döde mannen hade på sig. Janko började leta igenom mannens fickor efter pengar, eller diverse värdeföremål. Det han fann fick hans hjärta att ta ett extra skutt. En liten skrynklig papperslapp. Texten var spretig och konstig. Den måste vara skriven utav människoblod. Men det var inte blodet som fick Janko att rysa. Inte heller var det den isande kylan. På lappen stod det ett namn, en stad, skrivet i blod. Ravem, den stad som han vuxit upp i som liten. Den stad därifrån alla hans minnen kom. Trots att Janko aldrig hade ett fast hem så såg han Ravem som sitt hem. Det var länge sedan han senast mötte sin mamma, eller den alltid lika glada pappan. För länge sedan. Han kunde fortfarande minnas deras stunder tillsammans. Hans fiskesturer tillsammans med pappa. Hur de hade spelat kort på kvällen. Men allt var väldigt avlägset nu, som från ett annat liv. Allt låg i en dimma. Det var nu 15 år sedan han flyttat hemifrån. 15 år sedan han sist såg sin mammas glada leende. 15 år sedan han sist fångade en gädda tillsammans med pappa. Plötsligt fick Janko en konstig känsla i magen. Den som kallades hemlängtan. Han ville hem. Fiska i den lilla viken Sån. Spela kort tillsammans med sin familj. Men främst av allt så ville han vara lycklig. Han ville återigen skratta som han gjort på den tiden. Det var alltför länge sedan nu. Han måste tillbaka. Inte bara för att ta reda varför hans hem stod på pappret, utan också därför att han älskade sin familj. Älskade sin hund och det lilla huset. Han måste tillbaka genast.
Staden Ravem låg kanske en tvådagars ritt härifrån. Han gick med raska steg mot det värdshus han den senaste månaden spenderat sin tid i. Värdshusvärdinnan stod som vanligt i receptionen och tittade upp på honom när han med raska steg gick in.
– Det är kyligt ute, sade hon.
Janko tittade snabbt upp på den något fylliga damen.
– Ett rent helvete.
– Det är tur att man inte ska iväg nu i den närmaste framtiden.
Janko såg sig runt i rummet. På väggarna hängde en massa tavlor. De föreställde Kungar, Drottningar och prinsar. Alla verkade stirra just på honom.
– jag ska…ge mig av ett tag. Förvänta er inte att jag kommer tillbaka. Jag har nog funnit livets mening.
Rosmarine skrattade.
– Det är mer än vad jag har. Sitta här och stirra hela dagarna är inte direkt min dröm. Vad är livets mening om jag får fråga?
Janko tvekade ett tag och hans blick svepte runt i rummet efter ett svar.
– Ens familj, Rosmarine Ens familj.
– Har du gått och blivit blödig på gamla dagar Janko?
Janko fick plötsligt en väldigt obehaglig känsla i magen.
– Man ska leva hos dem man älskar, Rosmarine. Jag älskar min familj och därför vill jag bo där. Du kanske har någon annan du håller kär som du är lycklig med, men det har inte jag. Man är som lyckligast med dem man älskar. Håll det i minnet.
Rosmarine blev plötsligt allvarlig.
– Du har säkert rätt, Janko. Som vanligt.
– Jag checkar ut snart. Måste bara packa lite först.
Janko gick upp för trappen till sitt rum. Han öppnade dörren med den nyckeln som han så snart skulle vara tvungen att lämna tillbaka. Rummet var inte särskilt stort. Han började se sig runt i det rum som i en månad hade varit hans hem. Först packade han ner allt han kom åt. Den lilla elefanten han funnit på en aktion i Lambada. Den fina tavlan som föreställde honom bland dödsbergen. Sedan insåg han att det var omöjligt att få plats med alla saker i en enda väska. Han började packa ur väskan och lät endast det som var av yttersta vikt ligga kvar. Tillexempel bilden på hans första kärlek och kortet på hans lilla katt Stevens. Katten hade blivit avrättad dagen efter fotografiet. Stevens hade lidit av magcancer. Han mindes fortfarande hur ledsen han blivit när han fått reda på sanningen. Det var en fin liten katt. Plötsligt kände han hur tårarna började komma. Nej, han fick inte gråta. Han fick inte visa några känslor. Det var dags att sticka.
Efter att ha sagt farväl till Värdshusvärdinnan hämtade Janko sin häst pilen från stallet. En fin och väldigt snabb häst. Han hade ägt henne så länge han kunde minnas. Hästen tittade upp på honom och för första gången på länge var Janko lycklig. Han skulle få fiska tillsammans med sin pappa igen.
Janko hade helt glömt bort den döde mannen och dess budskap och när han ensam lämnade den lilla staden Skator fanns endast en tanke i hans huvud. Han skulle bli lycklig igen. Endast Gudarna visste hur fel han hade.

Fredrik Wollentz 2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *