När döden kom 3

17 november 2003

Tredje delen.

Han red fram över slätterna. Bondgårdar och hus bara flög förbi. Han hade ridit oavbrutet i flera timmar nu. Hästen började bli trött och Janko var tvungen att sakta ner farten. Han hade bråttom. Tiden höll på att rinna ut. Han visste inte varför han kände så. Känslan bara fanns i magen. Sved inuti honom. Tiden höll på att rinna. Under den långa färden hade Janko haft tid till att tänka. Tänka över det som hade hänt. Försökt få ett svar på alla frågar han ställt till sig själv. Svaret han fått gav honom en känsla av hat och Meningslöshet. Som om inget ändå gjorde någon skillnad. Allt var ändå hopplöst. Mannen på hästen hade sagt att alla var döda. Precis innan han dog hade han förkunnat någras död. Vilka var dessa människor? Dessa döda människor? Med tanke på lappen han hittat i mannens ficka så var svaret på dessa frågor något som Janko helst inte ville spekulera kring. Kanske visste han redan svaret. Det sved inuti honom och helst av allt ville han kräkas. Om alla redan var döda så kunde han ju ändå inte göra något åt det. Då kom han ju som vanligt för sent. Janko hade alltid kommit för sent. Till skolan, till middagar, till praktiskt taget allt. Må, den gud han visste inte existerade, se till att han inte kom för sent även denna gång. Janko vände sig om för att kräkas och hästen gnäggade surt.
– Må gud vara nådig med min själ.
Som vanligt fick han inget svar.

Solen började gå upp bakom bergen och Janko slog sakta upp ögonen. För en sekund glömde han vart han befann sig. Sedan kom allt tillbaka till honom. Janko reste sig upp för att släcka elden. Men något annat hade redan gjort detta åt honom. Under natten hade det börjat regna och nu föll dessa droppar ner på den kalla snön som snabbt blev hård och geggig. Nu skulle det bli desto svårare att ta sig fram. Han såg sig omkring i den dunge som han valt till läger för natten. Den var inte särskilt stor men träden skyddade trots allt något från snö och regn. Inte för att den hindrade regndropparna från att komma igenom helt. Natten hade varit ett rent helvete. Janko brukade vanligtvis inte sova ute och var därför inte heller van vid denna förskräckliga kyla som gnagde genom kött och ben. Värdshuset må ha varit kallt om nätterna men rena himmelriket jämfört med detta. Janko svor över att inte ha tagit med ett extra lager filtar. Han satte fast svärdet i skidan och satte sig upp på hästen. Nu bar det av igen. Red han riktigt fort så skulle han vara hemma innan solnedgång. Och så lämnade de dungen.
Han hade ridit förbi en övergiven bondgård. Där huset var nästan nedbränt och gamla möbler låg slängde överallt på tomten omkring. En ensam svart katt hade gått där på vägen. Svarta katter betydde död. Det fanns människor som bränt ner gårdar och flyttat ur huset endast för att svarta katter strök runt i kvarteret. Vidskeplighet var vanligt här i trakterna kring Standsby. Folk kunde tro på vad som helst. Janko förstod dem inte. Det fanns inget som var onaturligt. Jo, visst fanns det spöken vid dödsbergen men det var ju bara invånare som blivit muterade vid kärnkraftverksolyckan år 30087ef. (ef står för efter förintelsen). Han skakade av sig tanken.
Framför honom tornade sig Standsby upp. Med sina stora torn och slott var det den näst största staden i världen, näst efter Huvudstaden Solan, där kungen bodde. Han kunde inte undvika att låta sig imponeras av denna magnifika stad. Hamnen i staden var en av de största någonsin skapats och härifrån skeppade man över varor till för oss osedda kontinenter på andra sidan världen. Han var tvungen att se sig runt i staden innan han fortsatte till sitt hem. Ravem låg bara ett par timmar härifrån. Trots att Janko varit i Standsby många gånger slutade staden aldrig att imponera på honom. Tornen sträckte sig flera kilometer upp i luften, och brukade oftast användas till fågelskådning. Om man nu orkade ta sig upp för de över en miljon trappsteg villsäga. Det sades att det tog ett helt dygn att ta sig upp för ett av dessa torn, och trots att Janko var en mycket vältränad man var han osäker på om han skulle klara av det. Måste vara några riktigt vältränade fågelskådare.
När Janko hade sett sig runt i staden i kanske en halvtimma började det kurra i magen på honom, och han insåg plötsligt att han inte fått något i sig på hela dagen. Regnet öste ner och ibland hördes även en och annan blixt. Gatorna var nästan tomma sånär på en del tiggare som stod i ett gathörn. Deras blickar var tomma och Janko valde att se åt ett annat håll. Vägarna var inte stenade i denna fattiga del av staden så när regnet föll ner på marken blev den fort geggig och kletig. Jankos skor blev smutsiga när han tog sig fram på gatorna och han svor åt sin dumhet att gå till denna del av staden. Hästen hade han nämligen lämnat i ett närliggande stall. Han började se sig omkring efter ett värdshus där han kunde invänta regnets slut och få i sig en bit mat. Plötsligt blixtrade det till och hela himlen ljusnade upp. Regnet fortsatte ösa ner, nu med förnyad styrka. Janko sprang över gatan, in i ett värdshus som han ej hann uppfatta namnet på. Allt var bättre än inget. Nu hade han åtminstone tak över huvudet. Så kunde han ju få i sig en bit mat när han ändå var här. Värdshuset var inte särskilt stort med bara tre bord uppställda i en rad. Vid ett av borden satt en man som verkade ha druckit lite för mycket. Mannen såg nämligen ut att sova och fyra tomma glas stod på bordet framför honom. En utav tjänarna försökte väcka honom till ingen nytta. Mannen verkade sova rätt så djupt. Värdshuset var väldigt smutsigt och han förstod varför det var så tomt sånär på en gammal fyllbult. Bakom disken stod en ful man med tatueringar på båda armarna. Han hade en konstig mustasch och ett par solglasögon. Ett leende spred sig över hans läppar när han såg Janko komma.
– Det var länge sedan vi hade en riktig gäst här, sade värdshusvärden.
– Räknas inte han? sade Janko och pekade på fyllbulten.
– Nej, han är lite av en stamgäst. Han bor praktiskt tagit här.
Janko tittade förvånat på den ensamma gamla mannen som satt och sov vid bordet. Stackars människa. Vilket hemskt liv han måste ha.
– Stackars jävel.
– Vad vill du beställa, eller du kanske bara är här som skydd för regnet?
– Delvis.
Mannen pekade mot dörren.
– Är man här inne så måste man äta eller dricka. Helst bådeock.
– Okey, vad är dagens?
Mannens panna vek sig i djupa vek och han såg ut att tänka efter.
– Stekt kalvfläsk med brännvin.
– Då tar vi det.
Janko slängde upp 100 solarer på disken.

En stund senare hade Janko lämnat staden. Han red mot det han kallade hem. Han red mot det han kallade lyckan. Han red mot en framtid som snart för alltid skulle krossas. Egentligen visste Janko redan allt detta. Hans undermedvetna hade hela tiden förstått sanningen. Ens medvetande har en benägenhet att förtränga saker. Medvetandet är skapt sådant att när något hemskt sker är alla alternativ bättre än det värsta. Man förtränger det värsta och mest sannolika alternativet i ett hörn av sitt huvud. Till slut har man förträngt detta till en sådan grad att det inte existerar. Man tror på alla andra alternativ just därför att man vill tro på dem. Till slut har man övertygat sig själv till att dessa alternativ är rätt. Hjärnan övertygar en, just därför att alla andra alternativ är så hemska att man inte ens kan tänka sig dem.
Så när Janko sakta red fram mot det han trodde var lyckan, visste han egentligen hela tiden den sanning han så länge försökt förtränga.

Överallt låg det lik. Sargade kroppar låg slängda runt hela staden. Människor som han hade levt tillsammans med. Barndomskamrater, vänner, släktingar. Alla låg de där. Slängda i väntan på gamarna. Så meningslöst. Herregud, så himla meningslöst.
Han hade hittat sin pappa. Han hade legat där vid floden Sån. Han satt där och höll i metspöet. Väntande på sin storfångst, som han alltid gjorde. Aldrig mer. Aldrig någon mer storfångst. Aldrig några fler fisketurer. Aldrig några fler skratt, eller kortspel. Allt var över nu. Det fanns inget kvar. Allt han levt för fanns i den här staden. Allt han någonsin velat ha fanns att få här. Nu fanns inget kvar. Bara stanken av döda lik. Här som det alltid hade luktat sommar. Aldrig mer. Det hade funnits en framtid. Undrar vart den hade tagit vägen. Nu fanns den inte kvar. Den var försvunnen. Hela hans liv var försvunnet. Han hade inte längre någon framtid och hade aldrig haft. Den hade varit dömd redan innan den där mannen kom till Skator. Han mindes en gång för länge sedan då han blivit ertappad med att snatta äpplen från grannens trädgård. Det var länge sedan nu. Grannen låg där. Han saknade huvud. Tänk så mycket stryk denna man hade givit honom för ett enda äpple. Nu var han död. Äppelträdet stod fritt för alla att ta ifrån. Så himla meningslöst.
Han skrek. Tomhet. Denna jävla tomhet. Den slet i honom. Drog i varje fiber utav hans kropp. Nu var han ensam. Här fanns alla han älskade. Här fanns hans liv. Den här staden var ju för guds hans liv. Vem är det som har denna befogenhet? Vem är det som har rätten att ta andras liv ifrån en? Allt han de senaste femton åren sysslat med hade varit en ovetandes färd. Det var ju här han hörde hemma. Och när han äntligen kommit underfund med detta så var det redan för sent. Han kom alltid för sent.

Fredrik Wollentz 2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *