När döden kom 4

19 november 2003

Fjärde delen.

Han kunde höra skriken inom sig. Höra Vrålen av smärta. Ljudet av stål mot stål. Varför skulle just han drabbas? Var han sämre än någon annan? Tyckte gud kanske att han förtjänade ett sådant här straff? Scenen framför honom talade sitt eget språk. Mängder av lik låg i högar. Denna storm som dragit fram måste verkligen ha varit skoningslös. Människor som gjorde sådant här var monster. Det måste de vara. Det fanns inget annat svar. Liken stirrade på honom. Deras blickar var anklagande. Som om det var hans fel. Han borde ha kommit tidigare. Men vad kunde han ha gjort? Dött. Liken fortsatte stirra. Grannar, släktingar, och vänner han känt sedan barndomen anklagade honom för det som hänt. Han borde verkligen ha kommit tidigare.
– Det var ju inte mitt fel! Hör ni det?
Liken fortsatte stirra på honom. Höll han på att bli galen? Nej, han behövde bara vila. Vila och vatten. Det bästa botemedlet mot allt. Men mot sorg fanns det inget botemedel. Inte heller mot krossade drömmar. Han behövde verkligen vila. Det var som om allt var overkligt. Som om allt detta var en mardröm han snart skulle vakna från. Allt skulle bli bra igen. Så sa alltid mamma. Allt ska alltid bli bra igen. Hon kommer aldrig att säga det igen och ordspråket dör med henne.
Detta var ingen mardröm som man kunde vakna från, men en mardröm var det likväl. Allt kommer inte att bli bra igen. En mardröm kan praktiskt tagit sluta hursomhelst.
Han gick runt bland de nedbrända husen. Besökte de platser han så många gånger i sin barndom lekt på. Platser han hade så många minnen ifrån. Lekplatsen med gungorna. Gud, vad han hade älskat de där gungorna. Plötsligt började ögonen vattnas. Det fanns för många minnen här. Han klarade inte av det. Nu fanns inget kvar. Allt var bara minnen och en serie nedbrända hus. Det var allt som var kvar utav ett helt liv. Bara aska.
Han uppfattade plötsligt en rörelse bakom sig. Han var inte ensam. Kan det vara någon överlevande? Någon som med tur lyckats gömma sig från angriparna? Eller kanske inte. Han drog sakta sitt svärd. Det var någon bakom honom. Han kunde nästan höras dess andningar. Han väntade i tre sekunder. Tre sekunder som kändes som minuter. Sedan vände han sig om. Med svärdet i högsta högg skrek han ut sin vrede mot vad än som fanns där ute, väntande. Han fick inget svar. Allt var tyst. Det var natt och solen hade gått i moln sedan länge. Regnet slog ner oavbrutet och blötte ner allt i sin väg. Det fanns någon där ute i mörkret. Någon som inte ville bli sedd. Någon som väntade. Svett rann nerför Jankos panna. Om det ändå var lite ljusare. Om ändå solen kunde guida hans väg. Allt var becksvart, och det enda han kunde använda som försvar var sin hörsel.
I flera minuter stod han där, lyssnade efter minsta rörelse, minsta andetag eller oförsiktig rörelse. Allt var fortfarande lika tyst. Endast regnets eviga klapprande mot marken hördes. Det var verkligen en riktig storm. Han stod där i regnet och lät regndropparna falla ner på honom. Blöta hans hår och kläder. Det var oviktigt. Det betydde ingenting. Han undrade plötsligt vilka det var han jagade. Var det några överlevande som gömde sig? Varför var de då så rädda för honom? Plötsligt insåg Janko hur dumt han betedde sig. När han stod där med svärdet i högsta hugg, så skulle vem som helst i mörkret tro att det var en mördare. Han stoppade tillbaka svärdet i skidan och suckade djupt över sin dumhet. Det var dags nu.
– Jag ska inte skada er, skrek han högt. Jag är på er sida. Den här staden var mitt hem precis som den var erans. Jag har stoppat undan svärdet som ett bevis på min välvilja.
Han insåg alltför sent att han iochmed detta tog en otrolig risk. Han kunde höra hur flera människor sprang rakt emot honom. Fotstegen tycktes komma från alla möjliga håll och Janko greps för en sekund utav panik. De skulle döda honom. Precis som alla andra. De hade dödat hela familjer och barn, naturligtvis drog de då inte heller för att döda också honom. Herregud, vad skulle han ta sig till. Det fanns ingenstans att fly. Fotstegen tycktes komma från alla håll. Snart var de framme. Han insåg att det var dags att slåss. Att kämpa för sin överlevnad. Att döda. Han drog febrilt fram sitt svärd, och försökte titta åt alla håll samtidigt.
– Mig får ni inte utan strid! skrek han. Hör ni det? Mig får ni inte utan strid!
Plötsligt dök siluetterna av tre män upp. De bar någon sorts rustning och sprang allihop emot honom med svärden i högsta hugg. Deras blickar var hatiska. Som om de hade sett alltför mycket hemskheter för att någonsin bli friska. Lika bra att göra slut på deras lidande. Det var dags att döda. Han sprang fram emot en utav de tre männen. För att möta tre män på en gång var över gränsen för vad en skicklig svärdskämpe kunde klara av. Sedan visste han ju inte heller hur pass skickliga dessa män var. De såg ut att vara soldater med rustning och sköld. Men han hade inte hört talas om soldater som utplånade städer, och avrättade hela familjer.
Det var dags att ta reda på hur pass skickliga de var. Han slog ut med svärdet mot sin motståndare som snabbt undvek stöten. Mannen gjorde då ett utfall mot Janko som snabbt hoppade undan och körde in svärdet i mannen hals. De var skickliga men inte tillräckligt. Blod sprutade ut ur mannens hals och han föll ihop på marken skrikande. Han var dödsdömd. Det kunde Janko se. Han drog loss svärdet och beredde sig på att möta nästa motståndare. Denna hade trots mörkret sett vad Janko gjort mot hans kompis och mannens blick var nu en blandning av skräck och hat. Mannen slog vilt omkring sig med svärdet men Janko som var tränad undvek stötarna lätt. Mannen verkade bli arg när han upptäckte att Janko undvek hans slag. Det var dags att slå till. Han duckade för ett slag samtidigt som han klöv mannens huvud på mitten. Nu var det bara en kvar.
Denna ende soldat som var kvar såg inte alls rädd ut. Snarare road och hela mannens ansikte klövs av ett leende. Mannen måste vara galen. Han började sakta gå fram mot soldaten som nu skrattade rakt ut.
– Det här var ditt hem inte sant? frågade mannen roat.
Janko fick plötsligt en klump i halsen och han kände riktigt hur arg han blev.
Ett nickande fick räcka som svar.
Mannen skrattade hysteriskt och hans ögon tårades.
– Du verkar vara en jävel med svärdet. Döda Jacob och Jones bara sådär. Vem har lärt dig detta? Inte kan det vara frugan din?
– Mannen som lärde mig hantera mitt svärd bodde i denna stad, så jag antar att han ligger tillsammans med resten av liken. Människor som du och dina vänner dödat. För det var väl inte bara ni tre?
– Jag älskar att döda. Jag älskar att se deras blickar. När de vet att de kommer dö. När de inser att detta är deras sista stund i livet. Deras blickar är alltid lika tomma. Jag älskar att se hur de bugar och ber för mig. Ber till mig om sin överlevnad. Allt detta älskar jag.
Janko kände hur hatet spred sig inom honom. Kände hur hatet tog överhanden.
– Du är sjuk vet du det?
Mannen började skratta hysteriskt.
– Vad hette din mamma? Du har väl en mamma eller hur?
– Varför vill du veta det? Vill du bara dra ut på din egen död? För du kommer snart att dö. Precis här.
– Jag var bara nyfiken. Lite kompissnack vi killar emellan du vet. Försökte bara vara lite social. Så jag frågar dig igen. Vad hette din mamma?
– Jag förstår inte varför jag skulle säga det till en galning som du.
Mannen skrattade lite tyst samtidigt som han såg ut att tänka efter.
– Vänta, säg ingenting. Hon hette Isabella. Ni har precis samma ögon, samma mun.
Janko ryckte till. Denna man var ett monster.
– Hur fan vet du det?
Mannen skrattade.
– Hon var faktiskt trevlig. Jag tvingade henne att gå ner på knä. Jag tvingade henne till att buga för mig. Hon var faktiskt väldigt trevlig.
Janko ville bara skrika. Skrika ut sin ilska.
– Du gjorde vad sa du?
– Jag dödade henne. Jag älskar att döda. Det kanske jag redan har sagt? Minnet är inte som det borde vara.
Det var som om något sa klick. Som om hela hjärnan bara sprängdes i bitar och alla logiska tankar med den. Efteråt skulle han tänka på det som dumdristighet eller rena själmordet. Men när ens känslor tar över handen, när hatet styr över ens kropp kan nästan vad som helst hända. Så när han sprang skrikande med svärdet i högsta hugg mot sin fiende så var han inte längre sig själv. Då var han inte längre Janko Morsin utan något annat fanns i hans kropp. Hatet. Det styrde över honom. Hatet styrde hans steg. Hatet styrde över hans tankar, och sköt bort allt vad logik hette. Ordet fanns inte längre. Det existerade inte. Han sprang mot sin fiende. Skrek så högt han bara kunde. Och för första gången någonsin så såg mannen framför honom rädd ut. Hela ansiktet vittnade om rädsla. Janko högg mot honom. Aggresiva hugg. Slag efter slag. Som om hatet gav honom förnyad kraft. Kraft som han inte hade. Han fortsatte hugga, och mannen fick anstränga sig till det yttersta för att överleva Jankos klinga. Mannen var skicklig men i det ögonblicket skulle inget kunna stoppa Jankos hat. Det överväldigade allt. Det var först när Janko skar loss mannens huvud från kroppen han kunde pusta ut. Det var först nu hatet sakta men säkert började avta. Han tog djupa andetag. Solen skulle snart gå upp i väster. Han satte sig sakta ner och såg på de tre människor vars liv han alldeles nyss hade släckt. De skulle aldrig leva igen. Han hade dödat dem. Det var första gången någonsin han dödade någon. Han kände ingenting. Det gjorde honom ingenting. Han var kall som snön. Om något så kände han glädje. Han var glad över att dessa människor fick ta sitt straff. Han skrattade åt dem. Var han verkligen så här kall?
Han lade sig på marken för att sova och lät regnet piska honom till sömns. Han behövde verkligen sova.
En hand grep tag i honom. Drog och slet i honom. Ännu en av dessa förbannade mardrömmar. Han vände sig om för att somna om när plötsligt en röst väckte honom till liv.
– Vakna janko, vi har inte tid för att sova.
Rösten. Han kände igen den rösten. Det måste vara en dröm. Han slog upp ögonen. Det var ingen dröm. Framför honom stod Javelius Sonks, livs levande. Javelius hade bott i Ravem så länge han kunde minnas. Det var Javelius som hade gett honom svärdet och gjort honom till den svärdskämpe han är idag. Han hade alltid beundrat Javelius. Ända sedan liten hade han sett upp till denna man. Tänk så många timmar han tillbringat tillsammans med denna man, övande med sitt svärd. Den glädje som överväldiga honom nu var obeskrivlig. Den spred sig genom hela kroppen, och han kände för att ta ett par danssteg.
– Javelius! Skrek Janko. Du kan bara gissa dig till hur glad jag är att se dig. Jag trodde att alla var…döda.
Javelius var ungefär femtifem år och gråhårig. Han hade alltid varit en mästare med svärdet.
– Jag är glad att se dig också. Det var alltför länge sedan sist. Femton år. Det är ju en hel livstid. Jag är ledsen för det där med dina föräldrar. Dom gick inte att rädda. Jag är ledsen grabben.
Jankos min blev med ens allvarligare.
– Var det bara du som överlevde?
– Se dig omkring.
Janko såg sig för första gången omkring och upptäckte att han inte längre befann sig ute i kylan utan i någon sorts grotta. Stearinljus stod uppställda på borden så att man kunde se i mörkret. Människor stod överallt och pratade med varandra. Både män, kvinnor och barn. Många av ansiktena kände han igen trots att det var femton år sedan sist. Careene med katterna stod där i ett hörn. Den alltid lika sura William befann sig i ett djupt samtal med stadens slaktare. Människorna var smutsiga och såg trötta ut. Som om de inte hade fått någon ordentlig mat på flera dagar.
– Det här är ju fantastiskt. Hur många är ni som har överlevt?
Javelius suckade djupt.
– Vi är lite drygt hundra.
Janko nickade. Det betydde att över femhundra utav Ravems invånare var döda. Däribland hans familj.
– Var är vi för någonstans?
– Vi befinner oss under staden i en källare. En av våra spejare fann dig liggande där uppe och beslöt att ta med dig ner hit. Ett bra beslut.
Janko tittade sig förvånat omkring.
– Vad handlar allt detta om, eller är du lika oförstående som jag?
Javelius suckade.
– Egentligen är jag lika oförstående som du, men jag kan försöka förklara det jag vet. För ungefär tre dagar sedan blev Ravem anfallet av en hel arme soldater. Vi höll stånd så länge vi kunde men mot soldater kan man inte klara sig länge. Många av oss dog redan första dagen. Dessa soldater var skoningslösa. De brände ner alla husen och dödade allt de kom åt. Vi som var kvar försökte hålla ihop för att överleva, men insåg att slaget var förlorat. Soldaterna var för många och för skoningslösa. Vi bestämde oss då för att skicka iväg några budbärare till häst för att hämta hjälp. Jag vet inte ens om någon av dem överlevde flykten.
Janko höjde handen för att avbryta honom.
– En överlevde. Jag mötte honom i Skator. Det var han som fick mig att rida hit.
Javelius ansikte sken plötsligt upp.
– En ljusstråle i skuggan. Vad hette han? Var det Sorla Frank. Frank är en jävel på att överleva.
Janko blev osäker på hur han skulle svara.
– Han dog. Jag är ledsen. Men han hade en papperslapp på sig där det stod Ravem.
Javelius ansiktsdrag återkom till det normala igen.
– Då var det Sorla Frank. Var var jag? Just det. Vi insåg ganska snabbt att detta ej var en strid vi kunde vinna. Vi var dömda att förlora redan från början. Så enkelt var det. Vi bestämde oss för att gömma oss i denna källare under marken. Och där har vi varit sedan dess. Det är hela historien.
Janko såg oförstående ut.
– Varför tar ni er inte härifrån? Soldaterna har väl stuckit för länge sedan, eller?
Javelius skrattade. Men det fanns ingen värme i skrattet. Bara kyla.
– Dom har inte stuckit. Dom finns kvar där ute. Bland bergen. Väntar på oss. På att vi ska komma fram och bli lätta måltavlor. Lämnar vi denna stad är vi döda.
– Det stämmer inte. På vägen hit så såg jag ingen. Det kan inte stämma.
Javelius skrattade. Denna gång fanns det värme i skrattet. Nu kände han igen den Javelius han lärt känna i sin barndom.
– Dom är soldater. Naturligtvis gömde de sig för dig. De måste ha sett dig komma. Konstigt att de inte skickade in några spejare för att se vem du var.
Janko tittade sig oroligt omkring rädd för att någon skulle höra det han hade att säga.
– Det gjorde de. Jag dödade dem. Jag kände ingenting. Vad är detta för soldater? Jag förstår inte vad de vill oss, hederliga invånare av Ravem?
– Det förstår inte jag heller, Janko, men jag vet vilka de är. Såg du rustningarna på de soldater du dödade?
Janko tänkte efter.
– Ja, de hade rustningar. Det är jag säker på.
Javelius nickade.
– Såg du vad dessa rustningar föreställde?
– Jag vet inte. Det gick så snabbt. En krona tror jag. Varför vill du veta det?
Javelius höjde handen.
– En krona, just precis. En krona var det. Vet du vad kronan står för?
– Nej, upplys mig.
– Kronan står för konungens egna soldater. Dessa soldater kommer från konungens arme.
Janko fick plötsligt en chock. Han förstod ingenting.
– Menar du världens konung?
Javelius nickade.
– Just precis. Världens konung.
Janko förstod fortfarande ingenting. Hela hans världsbild hade satts uppochner. Detta kan bara inte vara sant.
– Varför skulle kungen vilja döda oss? Vi, hederliga invånare av Ravem, har väl inte gjort Kungen något? – Det min vän, är även över min fattningsförmåga.
Janko var tvungen att sätta sig ner för att inte svimma. Herregud, vad ville kungen dem? Det fanns ingen som helst logik i detta. Världens mäktigaste man ville se Janko och hans vänner, de han växt upp med, döda. Det måste vara något misstag. Kungen förstörde inte hem. Kungen dödade inte oskyldiga familjer. Kungen skulle ju för guds skull skydda oss mot såna saker. Folket hade valt Kungen för att de litade på honom. För att de trodde att han var en ärlig kung som höll sina ord. Och nu kom hans soldater till fridfulla Ravem och dödade Jankos vänner, Jankos familj. Nej, det måste vara ett misstag. Kungen var en folkens man. Det måste han vara. Kungen gråter för varje medborgare i hans rike som dör. Kungen gråter tillsammans med änkor och föräldralösa barn. Kungen stöttar oss när vi känner oss nere. Kungen är det ideal vi alla eftersträvar. Det var så det var sagt. Annars vore han inte kung. Men ändå så dödar hans soldater oskyldiga människor. Gör kvinnor till änkor och barn till föräldralösa. Fäller konungen en tår för dem också? Fäller kanske Konungen just precis nu en tår för honom, som förlorat hela sitt liv? Eller är allt detta som sägs om kungen bara bluff och båg? En lögn som spridits ut av Konungen själv?
Plötsligt sprang det in en man i rummet vilt skrikande och hans ord fick Janko att rysa.
– De kommer! De anfaller!
Allt blev tyst i rummet. Det var återigen dags att döda.

Fredrik Wollentz 2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *