När döden kom 5

23 november 2003

Femte delen.

Snart skulle döden komma. Janko såg sig omkring. Tittade på alla välkända ansikten. De han så länge hade känt. Snart skulle en strid rasa just här. Många av dessa ansikten skulle han aldrig se igen. Kanske inget utav dem. Han skakade på huvudet och såg in i morgonsolen. För första gången på länge sken solen. Om detta vore en vanlig dag så skulle han sola sig på Jakutastranden hela dagen. Nu var detta ingen vanlig dag. Det var allt ifrån en vanlig dag. Ansiktena såg rädda ut. Människorna var skräckslagna. Många av dem hade aldrig tidigare hållit i ett svärd. Många av dem hade varit vanliga människor. Som försörjde sig på vanliga jobb. Aldrig mer. Nu skulle alla strida. Nu fick alla ett svärd att försvara sig med. Även kvinnorna och alla barn över tolv år. Ingen fick fega ur. De behövde alla de kunde få. Han kunde redan se blodbadet framför sig. Hundra man mot femhundra utbildade soldater. Detta var mer ett självmord än en strid. De stod där ibland ruinerna av Ravem. Stod där i resterna av en en gång så ståtlig stad. Aldrig mer. Många av männen och kvinnorna stod och grät. De grät för att de visste den hemska sanningen. Denna dag skulle de alla dö. Inte för att någon utav dem sa det högt. Man kunde bara se det i allas ansikten. Alla visste sanningen. De trodde bara att de var själva ensamma om att göra det. Därför gick de runt och sade uppmuntrande ord till varandra. Inte bara för att uppmuntra andra utan även för att stärka moralen hos sig själva.
Soldaterna var på väg hit. De närmade sig för varje sekund som gick. Han kunde se hur många av männen och kvinnorna höll på att svimma. Ofta var det någon som fick hjälpa dem till att överhuvudtaget stå på benen. Hur skulle det gå för dem under striden? De som nästan inte ens kunde gå. Total slakt. Han skakade på huvudet. Total slakt. En ensam katt tassade över gatan. Den såg så himla oskyldig ut. Trots det att den hade dödat otaligt många möss. Katterna brukade alltid leka med sina offer innan de dör. De brukade alltid förnedra sina offer något så otroligt. Sedan när offret väl var dött så gick de bara därifrån. Det har ju inget med naturens kretslopp att göra. Det är ju inte så att katterna dödar för att få mat. Katterna älskar att döda. De älskar att på ett så brutalt sätt som möjligt döda sina offer. Tänk att få vara så kall. Tänk att få vara så kall, och sedan kunna dölja det så väl som katten kunde. När man såg in i kattens ögon så var den bara söt. Tänk så skenet kan bedra ibland. Katten är den kallaste mördare man kan tänka sig. Det var dags att börja koncentrera sig på det han var här att göra. Det var dags att börja förbereda sig. De ställde upp sig på tre led bakom varandra. Det var tänkt som så att när den man längst fram dog bytte man ut honom mot den man som stod bakom honom i led två. Och när den man som stod i led två dog bytte man ut honom mot den bakom i led tre. Sedan när förlusterna blev för stora skulle man retirera ut ur staden. De minsta barnen fick stå längst bak. Han visste att det skulle sluta med masslakt. Det var en känsla han hade i magen. Janko stod i det främre ledet. Han såg återigen upp på den nu klarblå himlen. Kanske för sista gången. Hans förhoppningar om att överleva dagen var små. Bredvid honom stod Jahns. Mannen som hade drivit Ravems enda Restaurang. De hade haft väldigt god mat. Speciellt deras köttiga biffar. Nu stod denna en gång ståtliga restaurang ägare med ett krampaktigt fäste om svärdet. Stora svettdroppar rann nerför mannens panna och ansiktet var uppspärrat i ett krampaktigt utryck.
Janko lade sin hand på mannens axel.
– Vi klarar det här Jahns, sade han. Vi klarar det här.
Han hörde hur tomma hans ord lät. Vem som helst kunde höra att han själv inte trodde på dem. Jahns nickade. Det fanns inga ord nog att beskriva det som komma skall.
Soldater. De kom som från ingenstans, skrikande med svärden i högsta hugg. Säkert över femhundra. Janko trodde inte på mirakel, men just nu hoppades han på ett. Det fanns inget annat än det som kunde rädda han och hans vänner från den annalkande död som närmade sig med stormsteg.
– Herregud vi kommer alla att dö! skrek Jahns
– Det här klarar vi, Jahns. Det här klarar vi.
Jahns såg sig oroligt omkring. Hans blick var tom som om han redan vore död.
– Jag ger upp! Skrek han. Jag ger upp.
Janko ryckte till. Det här fick inte ske. Inte Jahns.
– Lugna ner dig Jahns. Ta det lugnt nu.
Jahns vände sig mot Janko och hans blick var hatisk.
– Det är slut med oss. Vi är döda. De är för många, Janko. Vi kommer alla att dö.
– Det finns alltid hopp Jahns. Hoppet är det sista som lämnar en. Vi kommer att klara det här. Jag lovar dig.
Jahns ryggade tillbaka. Sedan kastade han ifrån sig svärdet. Det föll till marken med en duns. Janko tittade in i Jahns ögon bara för en sekund. Tänk så mycket mat denna enda man hade lagat i sina dagar. Tänk så många magar han mättat. Nu skulle han dö.
– Jag tror inte på hopp, Janko. Vi kanske ses i himmelriket.
Sedan sprang han därifrån. Han sprang mot soldaterna vilt skrikande om sin nåd. Han sprang mot en säker död. Janko vände bort blicken men kunde höra Jahns dödsvrål. Inga mer saftiga biffar. Det var slut med det nu. Han skakade på huvudet. Nu var det krig.
Striden började. Nu var det dags att kämpa för sin egen överlevnad. Döda eller dö. Det var spelets regler. Han svingade svärdet mot sin motståndare och mannen stupade på direkten. Han kunde höra vrålen från hundratals människor. Höra deras sista klagotjut innan döden kom. Blod var överallt. Han högg mot allt som rörde sig. Ibland hördes det välbekanta ljudet av stål som träffar kött. Fienderna var överallt. Han vände bort blicken när han såg en av sina egna spetsas av en fiendes svärd. Blod överallt. Han högg sig fram genom kött. Tänk så ömtålig en människokropp ändå är. Folk skrek till honom. Han hörde inte. Han hörde ingenting. Egentligen befann sig Janko någon helt annanstans. I sitt huvud var Janko återigen två år. Han satt i mammas knä och skrattade. De var lyckliga. Janko högg av sin motståndares huvud. Då kom pappa in. Han hade nämligen fångat en stor gädda i sjön. Det var länge sedan nu. Han duckade från ett svärdshugg och klöv sin motståndares huvud på mitten. Det var alltför länge sedan. Han behövde få vara lycklig igen. Han behövde få skratta igen. Janko såg sig omkring på slagfältet. Lik överallt. Så mycket blod. Herregud, så mycket blod. Han skulle ge vad som helst för att få skratta igen. Bara en endaste gång. Ett enda skratt. Tanken var omöjlig att uppfylla. Han skulle aldrig skratta mer. Han skulle dö precis här. Här på slagfältet. Han högg av armen på sin motståndare som föll ihop på marken skrikande. Det fanns inte längre någon framtid. Inga mer skratt. Bara mörker. Så fort han vände sig om så såg han sina egna stupa. Det gjorde ont i hjärtat. Det sved i hela kroppen på honom. Janko hade precis spetsat en man när en hand lades på hans axel. Han vände sig förvånat om. Det var Javelius.
– Det är dags att retirera nu, Janko. Spring så fort du bara kan till kullen du ser i öster så ses vi där senare.
Janko svarade inte. En nickning fick räcka. Det var dags att fly. Han kastade en sista blick på förödelsen bakom sig. Sedan sprang han. Han har nog aldrig sprungit fortare i hela sitt liv.

De var tio stycken. Tio trötta och smutsiga människor. Janko suckade. Tänk så många som var döda. Av en hel stad som en gång var nog så ståtlig återstod tio personer. En kvinna grät medan hon sakta lunkade fram tillsammans med resten. De gick över ett kalt landskap. Värmen var nästintill outhärdlig. I tre dagar hade de gått efter den rafflande flykten. Utan varken mat eller vatten. Janko undrade plötsligt om det varit bättre att dö som en man vid slagfältet men skakade av sig tanken. Så länge det fanns hopp så fanns det liv. Kvinnan hade mist sitt barn. En liten unge på tio år. Nu grät hon sig till sömns varje natt. Ett sånt jävla liv. Han kastade blicken på Jerome. Stadens smed. Han hade en gång varit lycklig. Han hade en gång haft både fru och barn. Nu var alla döda. Mannens blick var tom. Som om han redan var död. Ett sånt jävla liv. Han skakade på huvudet. De tio personerna tågade sakta mot huvudstaden Solan. De tågade mot Konungen. De tågade mot sanningen. En uggla hoade i fjärran. En varg ylade från skogen. Sanningen väntade på dem.

Fredrik Wollentz 2003

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *