När döden kom 6

4 december 2003

Sjätte delen.

Solen. Den sken mot dem med all sin glans. Dess strålar sträckte sig mot landskapet och allt som en gång varit grönt förstördes. Det fanns hela fält uttorkade. Av alla mördare i hela världen var nog solen den mest brutala. Den brydde sig inte om böner om nåd. Den brydde sig inte om vem den dödade. Solen var med sina glödheta strålar det farligaste vapnet av dem alla. Det fanns hela byar som dödats av törst och uttorkning. När det inte fanns vatten i närheten och solen sken med all sin styrka. Janko skakade på huvudet. Då klarade man sig inte länge. Då var man så gott som död. Han såg upp i himlen. Tittade rakt in i solen tills smärtan blev för stor. Han skrek mot den. Frågade den varför detta skulle drabba just honom. Varför solen sken mot honom just nu av alla dagar.
Naturligtvis fick han inget svar. För solen var alla människor likadana. Vattnet hade tagit slut för flera dagar sedan. En av dem hade redan dött. Han hade bara fallit ihop död. Det hade inte funnits något de kunde göra. Sam hade varit en trevlig man. Nu var han ännu en utav solens tusentals offer. Det var nu flera veckor sedan de lämnat Ravem. Veckor som kändes som år. Varje dag var ett helvete. De nu nio personerna gick sakta fram längs den öde vägen. De gick som om de vore fulla men så var naturligtvis inte fallet. De hade inte fått något att dricka på flera dagar och endast det naturen hade att erbjuda dem att äta. Den enda av dem som gick med någorlunda prakt och glans var Javelius. Som om hettan och bristen på vatten inte berörde honom. Javelius hade alltid varit lite annorlunda. Janko vände blicken mot den enda kvinnan i gruppen. Hon gick med stapplande steg som om hon kunde falla när som helst och såg ut att befinna sig i något drömtillstånd. Där ingenting var verkligt. Hon hette Esmeranda. Janko vände bort blicken. Snart skulle hon möta samma öde som Sam. Det var bara en tidsfråga. Plötsligt föll något mot honom. Det var Jerome. Mannen hade för länge sedan flytt undan verkligheten. Nu befann han sig någon helst annanstans. Antagligen tillsammans med sina döda söner. Mannens ögon tittade rakt ut mot ingenting. Även om Jerome skulle överleva detta så skulle han aldrig bli sig själv igen. Aldrig någonsin. Han fick upp Jerome på fötter igen och sade några tröstande ord i mannens öra även om han inte hörde någonting längre. Mannen var så gott som redan död. Joseph, stadens slaktare, skakade på huvudet.
– Är det inte lika bra att bara lämna honom här, sade Joseph. Han är ju så gott som död redan. Vi skulle för guds skull göra honom en tjänst. Så får han träffa sina söner igen.
Janko nickade. Han drog sakta fram sitt svärd. Ögonen började tåras. Mod. Han tog ett djupt andetag och stegade sakta fram till Jerome.
– Hej då min vän. Jag kommer alltid att minnas dig som den du var. Vi hade en del riktiga trevliga stunder tillsammans du och jag. Nu ska du få träffa dina söner igen, min vän. Allt ska bli bra.
Han höjde svärdet. Det var dags nu. Svärdet flög genom luften. Allt blev tyst.
Endast några fåglar sjöng långt borta. Nu kom tårarna. De störtade fram och gick inte att hejda.
– Hej då, min vän.

Javelius höjde handen för att tysta den lilla gruppen.
– Det vi ska göra kommer inte att bli lätt.
Joseph skakade på huvudet. Svettdroppar rann nerför mannens panna. Ansiktet var helt förvridit och den man som för ett par månader sedan sett så ung ut liknade nu mest en gammal man. Som om allt dödande hade fått honom att se tjugo år äldre ut.
– Det här är galenskap Javelius och det vet du, började Joseph. Varför ge oss in i ett nytt björnfäste när vi nyss överlevt ett annat?
Alla förutom Janko och Esmeranda nickade instämmande.
– Därför att en hel stad har utplånats. Därför att någon har beordrat sina soldater att förstöra vårt hem. Och denna man är fortfarande ostraffat. Bara för att en man är kung betyder inte det att han står över lagen. Men du är fortfarande ung, min vän. Visst dog några i din släkt också, Joseph? Visst dog många människor utav de du älskade, Joseph?
Joseph tittade sig oroligt omkring efter ett svar.
– Nog har jag också lidit, Javelius. Nog finns även min familjs blod på Ravems öde gator. Men det finns en gräns mellan mod och dumdristighet. Du vill att vi ska utmana konungen själv? Du vill att vi ska utmana världens mäktigaste man? Javelius, min gamle vän, även du måste se att gränsen är överskriden. Eller har kriget gjort dig blind för att se det självklara?
Javelius höjde handen och hans röst fick bergen att skaka.
– Jag är inte blind. Om något så ser jag klarare än någonsin. Denna man som du kallar konung har dödat våra familjer. Det måste man vara blind för att inte förstå. Du menar alltså att denna man ska gå ostraffad? Du menar att våra familjer och släktingars död ska gå ohämnad? Jag tänker inte ge mig förrän den man som gjort detta mot oss fått sitt straff. Och jag vill även ha ett svar. Jag vill veta varför. Varför dessa soldater kom till det en gång så fredliga Ravem. Joseph, om du har någon heder kvar så lyssna nu på mig. Öppna ögonen. Det är du som är blind, min vän. Feghetens slöja har sänkt sig över dig och du glömmer alla de som dött. Alla de som mördats utan en vetbar anledning. Vill inte ni veta varför?
Ett jubel spred sig över gruppen. Männen höjde sina svärd och skrek ut all den sorg som så länge dolt sig inom dem. Nu hade de en ledare.
– Leve Javelius! Leve Javelius! Leve Javelius! Leve Javelius!
Janko vände sig om och såg på sina vänner. Såg in i deras ansikten. In i deras ögon. För första gången på flera dagar syntes det nu hopp i dem. Janko skrattade lite tyst. Javelius hade verkligen konsten att tala så att folk lyssnade. Trots värmen och törsten hade de nu en ledare. En ledare som vägledde dem.
– Bra att ni är på min sida, började Javelius. Huvudstaden Solan ligger ett par dagar härifrån. Vi har inte en tid att förlora. Låt oss fortsätta.
De började sakta gå längs den torra vägen. Solen hade gått i moln och en efterlängtad skugga sänkte sig överallt. Janko gick med stadiga steg fram till Javelius, sin ledare.
– Jag förstår inte hur du har planerat detta, började han. Ska vi bara tåga in till Kungen? Han har med säkerhet trupper och livvakter överallt. Han är för guds skull världens mäktigaste man, Javelius. Hur har du planerat att vi ska kunna ta oss in i hans palats utan att bli dödade på kuppen? Jag vill inte att du leder oss in i ett självmord, Javelius. Du har fått dessa män och kvinnor att tro på dig. Men det är endast för att de är trötta, hungriga och viktigast av allt, de är hemlösa. Dessa män har ingenstans att ta vägen. Därför följer de dig. Självklart vill jag också ha hämnd, Javelius. Men inte till vilket pris som helst. Hur ska tio personer kunna besegra Kungen? Jag är väldigt skeptisk till det här.
Javelius skrattade lite tyst för sig själv.
– Hur länge har vi känt varandra, Janko? Alltid. Har jag någonsin gjort något överilat? Något oplanerat och dumdristigt?
Janko tänkte efter.
– Aldrig. Men det här luktar hämnd och dumdristighet lång väg, Javelius. Människor förändras. Dessa män har jag känt sedan liten. Jag minns Joseph, Esmeranda, Ross. Herregud, jag känner ju dessa människor. Och fan ta dig, Javelius, om du leder dem till döden.
Javelius lade sin hand på Jankos axel.
– Hur många soldater tror du det finns i Konungens palats, Janko?
Janko ryggade tillbaka, förvånad över frågan.
– Jag vet inte. Säkert flera tusen. Om inte fler.
Javelius skrattade.
– Just precis. Flera tusen. Tror du då att man lägger märke till åtta extra soldater som ej här hemma där? – Åtta extra soldater? Nej, kanske inte. Nu förstår jag vad du är ute efter, Javelius. Vi ska alltså ta oss in i palatset utklädda till konungens egna soldater. Det finns bara ett problem. Hur ska vi få tag på uniformerna?
Javelius vände bort blicken och såg upp i himlen.
– Visst är den vacker, Janko? Himlen.
– Du undviker frågan, Javelius. Håll dig till ämnet.
– Du har rätt, Janko. Innan vi kommer fram till Solan stöter vi på en annan stad vid namn Sasi. Där har jag varit många gånger. Det finns en affär där som säljer gamla rustningar till ett kanske inte så rimligt pris, men de är väldigt välgjorda. Jag är säker på att vi där kan få tag på sju rustningar som är identiska med konungens. Jag är säker på att du förstår att vi måste lämna Esmeranda utanför detta.
Janko nickade. Sedan vände han bort blicken. De skulle alltså infiltrera konungens palats. Janko skakade på huvudet. Rena självmordet. Han tittade på ansiktena omkring sig nu tända med ett nytt hopp. Janko önskade att han själv kunde känna samma hopp. Han suckade djupt. Solen kom fram bakom molnet igen och dess dödliga strålar sänkte sig återigen över den lilla gruppen. Esmeranda skrek till och Ross svor en förbannelse över det helvete de hamnat i. Herregud, de var ju redan så gott som döda.

Fredrik Wollentz 2003

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *