När döden kom 7

8 december 2003

Sjunde delen.

De gick utan uppehåll. Hela dagar gick de utan raster eller uppehåll. Javelius ville komma fram så fort som möjligt. Det fanns ingen tid för vila, hade han sagt. Men människorna var trötta. Man kunde se det i deras ögon. Det hopp som alldeles nyss lyst i dem var nu som bortblåst. Hoppet var med ens förbytt till trötthet och likgiltighet. De gick för att de inte hade någonstans att gå, att ta vägen. Esmeranda hade dött igår. Precis som med Sam hade hon bara fallit ihop på marken. Janko skakade på huvudet. Hon hade den sista tiden av sitt liv velat dö. I sina stunder av klarhet (även om de var få) hade hon ofta talat om den stora tomhet hon kände inom sig. Att hon inte längre ville leva sitt liv. Allt hon levt för var dött. Allt hon någonsin drömt om var krossat. Janko förstod henne. Det finns ingen mening att leva om ens liv redan var dött och krossat. Han kunde ibland också känna samma meningslöshet inom sig. Samma tomhet. Den enda som inte hade sagt ett endaste negativt ord om situationen var Javelius. Eller så försökte han bara visa ett lugnt yttre för att lugna de andra. Egentligen kände säkert Javelius samma tomhet och meningslöshet inom sig som alla andra. Han vågade bara inte visa det.
Janko gick sakta fram längs vägen. Bredvid sig hade han Ross och Larry. Trots att Ross och Larry knappt ens var lika varandra så var de bröder och Janko hade ofta umgåtts med dem i sin ungdom. Ross var en ganska fet man som ofta kom med en rolig kommentar eller två. Larry var nästan hans motsats, iallfall utmässigt. Larry var nämligen både kort och smal. De tre var ungefär lika gamla och hade mycket gemensamt med varandra. Han trivdes med det faktum att iallafall några av hans vänner hade överlevt den hemska attacken. Ross sade ett roligt skämt och både Janko och Larry skrattade hysteriskt. Ross hade verkligen förmågan att liva upp även den dystraste av dagar.

Framför dem tornade nu staden Sasi upp. Den staden där Javelius skulle köpa sina rustningar. Sasi var den första staden någonsin byggd. Den byggdes för flera miljoner år sedan av våra urinvånare jättarna. Nu var jättarna utdöda sedan länge och man kunde endast läsa om dem i sagorna. Denna stad var det enda som fanns kvar från den tiden och är också därmed det enda som överhuvudtaget bevisar jättarnas existens. Nu beboddes staden av en ras som hette halvjättarna. De var varken jättar eller människor utan en blandning av båda två. Det sades att de var besläktade med jättarna i ett rakt nedstående led och hade därmed valt att bo kvar i denna enda stad som fanns kvar av deras en gång så stora förfäder.
Halvjättarna var allihop ungefär en meter längre än människorna. De var trots det en väldigt trevlig ras. Det bodde inte en enda människa i staden men alla olika raser var välkomna dit på besök. Staden skyddades av en stor mur så att ingen ond varelse kunde ta sig in osedd. Javelius ledde dem till en stor port där det stod två halvjättar på vakt. En utav Vakterna kände tydligen igen Javelius för ett brett leende prydde hans enorma ansikte.
– Javelius, min gamle vän. Det var länge sedan sist.
Javelius omfamnade den tre meter långa mannen.
– Rankin, det var verkligen länge sedan sist. Jag och mina vänner behöver bara mat och vatten. Vi har haft en lång resa bakom oss.
Vakten, som tydligen hette Rankin, slutade le.
– Jag hörde att Ravem är helt jämnat med marken. Vilka hemska krafter kan göra något sånt? Vi, halvjättar, lider med dig och din stad.
– Det är bra, Rankin. Vi sju är de enda överlevande från den en gång så ståtliga staden. Kan du släppa in oss nu, och be för att vi återigen inom kort möts, halvjätte.
– Låt oss be för det, människa. Låt oss be för det.
Halvjätten som hette Rankin, öppnade den stora porten och släppte in Javelius och hans följe.
De steg in i en stor stad fylld av halvjättar, som sakta men säkert gjorde sina vardagssysslor. De flesta husen var målade i alla möjliga färger. Janko kunde se såväl gula som rosa hus och var nära på att spy åt den hemska färgsättningen. Ross skakade på huvudet.
– Tänk att förstöra en så här annars fin stad. Det är skamligt.
Janko skrattade lite tyst. Halvjättarna var en konstig ras, men ändå inte så olik människan. Janko skakade på huvudet. Deras syn på färgsättning var i vilket fall som helst något av det värsta han någonsin sett. Larry däremot verkade road och ett leende prydde hans ansikte.
– Du skulle ha sett din egen min när vi steg in i staden, Janko. Som om du såg en strypt katt.
Janko skrattade.
– Jag blev bara chockad av den…Något annorlunda färgsättningen.
Javelius steg plötsligt fram och avbröt samtalet.
– Affären som säljer uniformer ligger bara runt hörnet. Låt oss skynda oss så att vi lämnar staden innan solnedgång.
Joseph ansikte blev plötsligt chockat. Sedan förbyttes det i vrede.
– Vill du ta död på oss, människa? började han. Vi har nästan inte fått något att dricka på flera dagar och nu när vi äntligen är i en stad så ska vi lämna den så fort som möjligt. Javelius, jag följer dig för att de andra gör det. Bara därför. Just nu känner jag för en riktigt kall öl på en krog och unnar inte du oss det, Javelius, så lämnar jag er här och nu. Du får bestämma vad som är viktigast, Javelius. Och du får göra det nu. Vi har känt varandra länge, Javelius. Nog har vi haft många trevliga stunder tillsammans värda att minnas. Hur mycket är den vänskapen värd, min vän? För en sak är säker, Javelius, svarar du fel nu så är den för alltid över.
Javelius ansikte var rött och hans röst lät kallare än någonsin.
– Joseph, min vän, utmana nu inte ödet. Vi har ett uppdrag, ett mål.
Joseph drog plötsligt sitt svärd och hans ansikte lös av hat.
– Åt helvete med dina uppdrag. Jag har spelat med länge nog nu, Javelius. Jag har lekt din lek färdigt. Tillräckligt länge har jag instämmande nickat när du talat. För länge har jag följt dina fotspår och hoppats att du inte blir allas vår död. Det får bli ett slut på det nu. Inser du inte att du kommer att bli vår död, gamling? Inser du inte att tiden för hjältar är över. Sagor är inte sanning. Man kan inte utmana draken och rädda prinsessan utan att dö på kuppen. Livet är inte sånt. Du är ingen hjälte, gamling. Du är ingen riddare.
Javelius drog sakta sitt svärd.
– Utmana mig då, Joseph, så får vi se vem av oss som är riddaren. Utmana mig då så får vi se vem av oss som i slutändan vinner prinsessan.
Ross lade handen på Joseph axel.
– Ta det lugnt nu, kompis. Du är arg. Du tänker inte klart.
Allt gick så fort. Det var som om tiden bara tog ett skutt framåt och ingen hade kunnat förutspå det som komma skulle. Ingen skulle ha kunnat förhindra det heller. Tiden är egentligen en konstig sak. Ett liv kan tas på endast en sekund. Och det som gjorts kan inte heller göras ogjort. Inga misstag kan göras ogjorda. Då är man dömd för livet. Antagligen var Joseph för arg, för hatisk, för att kunna tänka klart. Han var för upprymd av hat. Svärdshugget som spetsade Ross var dödande. Det gick rakt genom hjärtat. Ross ansikte var uppspärrat i chock när han sakta föll till marken med en duns. Blodet spred sig fort i en pöl under honom. Joseph tappade greppet om sitt svärd. Det föll sakta till marken. Herregud, så sakta det föll. Plötsligt stod tiden stilla. Som om någon bara tryckt på en knapp och alla stannade som förstenade. De bara stod där stirrande. Det här kan inte vara verkligt. Det här händer inte. Joseph lade sig på knä och begravde sina händer i ansiktet. Ingen sade något. Allt var så förfärligt tyst. Larrys ekande skrik bröt med ens tystnaden.
– Din jävel! Du har dödat honom!
Josephs ögon var tårfyllda när han öppnade munnen.
– Han kan inte vara död. Janko, det måsta finnas något vi kan göra. Han är för guds skull inte död. Han får inte vara död.
Janko skakade på huvudet medan Joseph böjde sig över liket.
– Vakna då för helvete! skrek han. Res dig upp för guds skull!
Larry drog med ens sitt svärd och gick sakta fram till den hysteriska Joseph.
– Gör det inte, Larry! skrek Janko. Det är inte värt det. Gör det för guds skull inte!
Men Larry gick inte att stoppa. Också han drevs av hatet. Herregud, vad hatet kan göra med människor. Svärdshugget klöv Josephs huvud på mitten. Janko blundade och skakade på huvudet. Den största fienden av dem alla är hatet. Hatet förpestar människor. Hatet gör oss till monster. Larry hade tydligen trott att en del av smärtan skulle försvinna genom att hämnas sin brors död. När han såg blodet som rann från Josephs avhuggna huvud insåg han hur fel han hade haft. Det hade bara gjort smärtan värre.

Fredrik Wollentz 2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *