När döden kom 8

9 december 2003

Åttonde delen.

Javelius gick sakta längs gatan. Han behövde få tid. Tid till att tänka. Tid till att bearbeta sorgen. Han hade nästan varit beredd att döda. Hatet hade gjort honom till ett monster. För bara en timma sedan hade han varit ett monster Som lät hatet styra sig. Han hade låtit en känsla styra. Det fick inte ske igen. Aldrig mer. Javelius hade alltid ansett sig själv vara en stark man. Som låter förnuftet styra sina handlingar. Han brukar alltid tänka klart och aldrig göra några överilade handlingar. Men för bara en timma sedan hade han varit beredd att döda sin egen barndomsvän Joseph. Det värsta var att han hade gjort det. Han hade dödat honom om inte…Javelius skakade på huvudet. Han kunde inte annat än anklaga sig själv för det som hänt. Herregud, han var ju deras ledare. Han skulle ju hålla ihop dem. Hålla dem eniga. Javelius kände hur tårarna började komma. Han var tydligen inte en tillräckligt bra ledare trots allt. För länge hade han kört sitt eget race utan att tänka på sina medmänniskor. För länge hade han ignorerat deras smärta och blundat för deras törst och trötthet. Det var först nu han öppnade ögonen och insåg sitt misstag. Han hade gjort sina egna vänner till fiender och de som för alltid skulle hålla ihop hade dödat varandra. Allt var hans fel. Nu befann sig Ravems blod här på Sasis gator. Allt var hans fel. Javelius hade alltid velat bli en ledare. En general. Som gav order till sina män under strider. När han såg Joseph sticka in sitt svärd i Ross hade den drömmen för alltid krossats. Det var hans män som hade dödade varandra. Det var hans egna män. Om han inte ens kunde leda sju män utan att misslyckas, hur skulle han då kunna leda en hel arme? Han skulle aldrig kunna bli en general. Javelius skakade på huvudet och började snabba på stegen. Joseph hade hela tiden haft rätt. Även Javelius insåg att utmana konungen själv är rena självmordet. Även Javelius insåg att han höll på att leda sina egna män till döden. Det kunde han se nu. Det var hämndens steg som styrde honom. Men det var för sent att sakta ner nu. Javelius kunde minnas sitt sista löfte till sin fru. Han kunde minnas det som om det var igår. Soldaten som stack in svärdet i hans dotters mage. Soldatens elaka flin när han sakta såg på hur barnet föll till marken. Javelius fru hade skrikande sprungit fram till sitt barn. Han hade sett på när soldaten högg ihjäl även henne. Han hade sett på när båda de människor han älskade högst av alla dött. Soldaten hade sedan tittat upp på Javelius och skrattat. Hans elaka skratt hade ekande hängt kvar i luften länge. Sedan hade soldaten ridit därifrån lämnande Javelius kvar ensam. Javelius mindes hur han sakta hade krupit fram till sin dotters kropp. Hur han hade hållit i hennes hand och bett gudarna om ett mirakel. Det kom inget mirakel. Det fanns inga mirakel i denna värld. Javelius hade länge suttit vid sin dotters och frus döda kroppar skrikande ut sin ilska över det helvete som drabbat honom. Allt han tidigare levt för var dött. Han hade lovat sin fru en enda sak. Han skulle straffa den skyldiga. Det sade han om och om igen till hennes döda kropp och sig själv tills det hade blivit en mening med livet. Att straffa den skyldiga. Hämnden var det som drev honom. Det var därför han fortfarande levde. Ett löfte till sin fru om att hämnas hennes och sin dotters död. Det var det enda som höll Javelius vid liv. Löftet. Det var hans livskraft. Han var tvungen att hålla det. När väl det löftet var infriat så var det dags för honom att dö. Då hade han levt klart sitt liv och hade inget mer att leva för. Men nu insåg han att löftet hade gått ut över hans vänner. Hans vänner hade lidit för hans löfte. Det var oförlåtligt.
Javelius insåg plötsligt att han låtit tankarna flöda iväg utan att tänka på sin omgivning. Han var snart framme vid sitt mål. Affären låg bara runt hörnet. Han svängde in på en sidogata och var nära på att gå in i en halvjätte som blängde ilsket på honom. Javelius bad hastigt om ursäkt innan han fortsatte gå. Där låg det. Huset var målat i spyrosa och Javelius skrattade återigen åt halvjättarnas konstiga smak. Han öppnade ytterdörren och stegade in i affären. Rummet luktade som vanligt unket och bakom disken stod en dam vid namn Rosie.
– Välkommen, Javelius. Jag har hört att din hemstad är förstörd och lider med dig och dina vänner.
Javelius suckade djupt. Affären var som vanligt tom på folk. Det verkade som om halvjättar inte var så intresserade av uniformer och rustningar.
– Tackar.
– Jag antar att du är här av en anledning, min vän. Du vill köpa en rustning?
Javelius harklade sig högt.
– Just precis, Rosie. Det finns alltid en anledning. Jag behöver fem av Konungens uniformer.
Rosie nickade instämmande.
– Fem av konungens uniformer blir det. Jag kan ju fråga varför men får antagligen inget svar?
Javelius nickade.
– Det får räcka med att jag behöver dem. Det är allt jag är villig att avslöja.
– Då får vi nöja oss med det svaret. Låt mig bara hämta uniformerna. Priset för detta är 1000000 solarer. Du förstår säkert varför det är dyrt?
Javelius nickade. Han förstod.

Larry dränkte sig i sprit. Det var det lättaste för honom. Enda sättet att försöka glömma smärtan var att dricka sig ifrån den. Larry hade dödat sin egen vän. Larry hade kallblodigt mördat Joseph. Den man han så ofta lekt med som liten. Nu fanns inte Joseph längre och det var hans fel. Joseph var blott ett minne. Och så Ross. Larry skakade på huvudet. Ross var död och det fanns inget att göra. Hans egen bror var död. Larry skakade på huvudet och svepte ännu ett glas sprit. Ross var död. Larry hade nog ännu inte fattat det själv. Ross hade tidigare alltid funnits vid hans sida och tanken på att han nu var borta var på något sätt overklig. Det som inte fick hända skedde. Livet var verkligen orättvist.
Janko lade sin hand på Larrys axel. Han förstod vilken smärta Larry måste genomgå nu. Vad han måste lida inom sig. Att först se sin egen bror dö och sedan mörda sin vän måste vara något av det värsta man kan vara med om. För Janko var det nästan obegripligt. Han bad bartendern (en fyllig kvinna) om ett nytt glas sprit och satte sig ned bredvid Larry. Efter den hemska händelsen hade Javelius gett tillåtelse för dem att ta med Larry till krogen medan han själv skötte sitt så kallade ärende. Janko skakade på huvudet. Han förstod sig inte längre på Javelius. Han hade förändrats så mycket sedan han senast träffade honom för femton år sedan. På den tiden hade Javelius varit vänlig och omtänksam. Nu var han bara kall och hård. Som om han var immun mot smärta. Janko hade efter den hemska händelsen sett in i Javelius ögon och bara sett kyla. Som om han inte hade berörts ett dugg av händelsen som nyss utspelats framför sig. Javelius var verkligen inte sig lik. Han var otäck. Janko kände sig rädd i hans sällskap. Janko rös varenda gång Javelius öppnade munnen. Krig och död omvandlar verkligen människor till det sämre. Javelius skulle aldrig bli sig själv. Janko undrade om inte den omtänksamme Javelius dog tillsammans med Ravem.
Plötsligt bröts hans tankar av att dörren till den lilla krogen öppnades. I dörröppningen stod Javelius bärande på en stor säck.
– Låt oss ge oss av, sade han och hans röst fick glasen att skaka.

De fem männen stannade upp. Värmen hade nu återigen förbytts till kyla och vinden som svepte in över landskapet var kall. Janko rös. Herregud, så kall den var. Snön slöade även ner deras framfart vilket var Javelius största bekymmer. Men nu var de snart framme och Solans höga torn syntes bakom kullarna. Kareena ställde sig bredvid Janko och viskade några ord i hans öra. Janko hörde inte. Han orkade inte lyssna. Nu hade Javelius fört dem hit. Det var nu den riktiga faran började. När de skulle smyga sig in i Konungens palats och ställa den ansvariga till svars. Det var nu de riktiga mödorna skulle börja. Allt innan detta hade varit ett förspel på allvaret. Nu skulle de vara tvungna att använda allt det de senaste dagarna lärt sig. All deras skicklighet skulle nu ställas på prov. Antingen skulle de överleva dagen eller inte. Så enkelt var det. Det lät som om Jankos hjärta försökte tränga sig ut ur bröstkorgen. Han var verkligen nervös. Janko tog ett djupt andetag och viskade några ord för sig själv. Fan ta dig, Javelius, om du leder oss till döden. Kareena nickade instämmande. Han hade tydligen hört de ord som Janko viskat. Nu eller aldrig, Javelius. Visa oss din plan.
– Det är nu det börjar, mina vänner, sade Javelius. Många av er har säkert undrat varför jag den senaste tiden burit på en säck? Nu ska jag berätta svaret.
Han vände säcken uppochner och ut föll det fem uniformer. Precis enligt planerna.
– Var och en ska ta på sig en utav dessa uniformer. Nu tror jag att ni förstår resten men jag har bara en sak att säga innan vi tar oss in i staden. Jag är glad för att ni har följt mig hit och ni som vill dra er ur har jag full förståelse för.
Ingen rörde sig.
– Bra. Då ber vi för att vi får bevittna ännu en solnedgång tillsammans.
– Låt oss be för det, viskade Janko. Låt oss be för det.
Han hörde själv hur tomma hans ord lät.

I början gick allt planenligt. När de kom till Solans högra port började Janko till och med känna hopp. Men när en utav soldaterna vid porten stoppade Javelius och hans lilla följe försvann hoppet lika fort som vattnet om sommaren. Hjärtat började återigen slå som en hammare. Soldaten vid porten tog till orda.
– Vilket kompani tillhör ni?
Javelius gjorde honnör innan han öppnade munnen.
– Vi tillhör Konungens privata livaktsgarde, sir. Utbildade i närstrid.
Vakten gjorde ett par anteckningar på ett papper innan han återigen tog till orda.
– Stig in.
De steg in i den stora porten. Solan var med sina fyrtiofem miljoner invånare världens största stad. Janko kunde inte hejda sig att bli imponerad av alla människorna, husen och vagnarna som körde längs vägarna. Då och då gick det även förbi soldater för att hålla ordning. Janko rös när han såg dem men skakade med ens av sig rädslan. Ingen kunde ana något. För en sekund lät sig Janko glömma sitt uppdrag och bara såg sig omkring med häpnad. Men Javelius väckte alltför fort honom tillbaka till verkligheten.
– Palatset ligger här framme. Kom, vi har ingen tid att förlora.
De började återigen tåga framåt längs gatan och så fort de stötte på några soldater vinkade Javelius glatt till dem. Janko ryste. Nu befann de sig i lejonkulan. Det var härifrån världens mäktigaste man hade gett sina soldater orden att förstöra hans hem. Undra om Konungen visste om att några hade överlevt massakern och att just dessa var på väg till honom för att utkräva hämnd? Naturligtvis inte. Hur skulle han kunna ana det? Janko undrade med ens vem det var han försökte övertyga? Han måste sluta oroa sig. Allt skulle gå bra. Återigen var det någon han försökte övertyga och insåg med förskräckelse att det var sig själv. Han skakade av sig tanken och såg sig oroligt omkring. Larry gick stapplande framåt längs vägen. Larry hade inte varit sig själv sedan sin brors död. Han var väldigt svår att få kontakt med och befann sig ofta i sin egen värld. Janko anklagade honom inte för Josephs död. Även han hade en gång drivits av hatet och visste hur det var. Larry brukade ensam prata högt för sig själv och Janko var allvarligt oroad för hans förstånd. Även Kareena som så ofta var pigg såg nu att befinna sig i sina egna tankar. Naturligtvis var alla oroliga inför vad som komma skulle. Snart skulle de utmana konungen själv. Krankie däremot som oftast brukade gå för sig själv såg nästintill road ut. Han hade hela tiden pratat om hur han längtat efter denna dag då den skyldiga skulle få ta sitt straff. Janko skakade på huvudet. Det här handlade inte om rätt och fel utan snarare om stolthet. Janko visste att Javelius kände det som sin heder att hämnas Ravems öde. Janko visste att Javelius hade älskat den staden över allt annat förutom sin fru och barn, och visste också att livet aldrig skulle bli det samma för Javelius. Han hade nämligen förlorat för mycket av sitt en gång så lyckliga liv för att någonsin känna sig levande igen. För Janko var det annorlunda. Han kunde nämligen se sin framtid framför sig. Lika klart som vatten såg han ett rött litet hus på landet, med fru och två barn. Allt detta såg han. Janko skakade på huvudet. Han var helt enkelt tvungen att överleva dagen. Javelius hade kanske inte så mycket att förlora, han som redan förlorat allt, men Janko riskerade genom detta hela sin framtid. Misslyckades han nu skulle det lilla röda huset bli blott en krossad dröm. Det fick inte ske. Han hade fått nog av krossade drömmar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *