När döden kom 9

11 december 2003

Nionde delen.

Javelius höjde handen.
– Nu är vi framme vid palatset. Ta det försiktigt nu, mina vänner, och uppför er precis som vanligt. Idag ska rättvisans timme slå.
Javelius röst lät kall och spänd, som om det var detta han de senaste veckorna längtat efter med spänning. Janko kunde inte se det på samma sätt. Återigen förbannade han det faktum att han valt att stanna kvar. Men som sagt var, tiden är en konstig sak. Det som har gjorts kan inte göras ogjort. Det som har sagts kan inte göras osagt. Livet är sådant. Man får leva med sina beslut och handla därefter. Göra det bästa utav situationen.
Javelius gick sakta fram till soldaten som vaktade dörren in till palatset.
– Vilka är ni? frågade vakten tröttsamt.
Javelius gjorde återigen honnör innan han tog till orda.
– Vi är Konungens privata livgarde. Utbildade i närstrid, sir.
Även denna vakt skrev ner något på en lapp innan han öppnade dörren för dem.
De steg in i ett stort rum fyllt med flotta möbler, ståtliga tavlor och dyra lampor. Då och då gick det förbi tjänare bärande på brickor och även soldater patrullerade runt. Man kunde se att detta palats var värdigt världens mäktigaste man. Bra. Det var dags att skrida till handling. Janko gick fram till Javelius och viskade in i hans öra.
– Vart ska vi nu, Javelius?
Javelius vände sig om för att viska tillbaka.
– Andra våningen, min vän. Andra våningen.
Janko nickade för att visa att han hade förstått. Då var det till andra våningen de skulle. De gick upp för en trappa och stegade in i en korridor kantad av porträtt på gamla Konungar och Drottningar. Då och då stötte de på soldater som nickande hälsade. I soldatlivet kände alla alla men ingen väl. Kände man någon väl blev man lätt sorgsen och deprimerad ifall han dog. En deprimerad soldat var en dålig soldat.
Plötsligt stötte Javelius till Janko och alla stannade.
– Vi är framme nu. Här inne bor världens mäktigaste man.
Javelius pekade på en dörr gjord av guld. Det var alltså där inne konungen bodde. Det kunde man ju nästan ha gissat sig till.
– Låt oss knacka på då, stammade Kareena oroligt.
Alla drog sina svärd och Javelius knackade försiktigt på dörren gjord utav guld. De hade nästan gett upp hoppet när en dam i trettioårsåldern öppnade dörren.
– Vad vill ni konungen? frågade hon oroat.
– Vi är hans privata livgarde, började Javelius, och vill gärna tala med Konungen personligen.
Damens ansiktsutryck blev med ens chockat.
– Men hans privata livgarde är ju tillsammans med honom nu. Vilka är ni egentligen?
En sekunds tystnad, sedan drämde Javelius till kvinnan så att hon föll till marken med en duns.
– Vi är rättvisan.
De klev över den medvetslösa kroppen och stegade in i rummet. På golvet låg det en röd matta och hela rummet vittnade om dess ägare. Längst bort stod det ett skrivbord, bakom Konungen satt med ett leende på läpparna. Runt honom stod det fyra soldater alla med svärden redo för strid. Konungen brast plötsligt upp i ett skratt innan han tog till orda.
– Ända sedan jag hörde om överlevarna från Ravem har jag väntat på er.
Mannen reste sig upp från stolen och med knaggliga steg gick han mot mitten av rummet.
Man kunde se att Konungen inte längre var en ungdom. Hans hår var vitnat och ansiktet var fyllt med rynkor.
– Min väntan har varit lång men nu är den äntligen över. Kan ni vara vänliga och säga era namn. Men tala högt för hörseln har sedan länge svikit mig.
Var och en sade de sina namn högt men det var först när Janko sagt sitt som Konungen brast ut i skratt. – Äntligen är du här hos mig, Janko Morsin. Du skulle bara veta vad jag har letat efter dig. Och nu har jag dig äntligen i mitt våld.
Konungens flin var elakt och i hans ögon såg man ondska.
– Vad vill du mig? började Janko Vad har jag gjort dig?
Konungen höjde handen.
– Allt har sin tid. Var sak sin plats. Jag vill först be er att lägga ifrån er vapnen.
Soldaterna bakom skrivbordet gjorde ordern än mer allvarlig. De gjorde som de blivit tillsagda.
– Svara nu på min fråga, konung, så ska jag försöka besvara dina, sade Janko.
Konungen skrattade.
– Jag gillar dig, Janko. Du har den glöd som jag gillar hos folk. Tråkigt att vi inte träffas under andra…omständigheter. Det är en lång historia. Om jag ska vara ärlig så är den äldre än världen själv. I alla fall den värld vi känner till. Det fanns en Jätte som var annorlunda. Den hade vissa speciella egenskaper. Bland annat kunde den se in i framtiden och skrev en bok om sina profetior, eller såkallade drömmar. Jag fick boken i julklapp av min kusin förra året. Han hade nämligen hittat den i sin gamla vinkällare men det är en helt annan historia. Jag trodde naturligtvis att boken var bluff och båg, skriven av en galen jätte. Endast gudarna visste hur fel jag hade, för när jag öppnade boken upptäckte jag dess sanning. Det stod om stormen som förstörde Jankiebyn förra året. Det stod om västfråntskriget. Boken var ren klar sanning. Så en dag bestämde jag mig för att läsa dess innehåll. Läsa om alla jättens drömmar och förutseelser. Till en början var det intressant och spännande. Sedan läste jag ett stycke, en förutseelse som fick mitt hjärta att skutta och mina drömmar att krossas.
Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte.
– Jag ska citera stycket. Det stod så här: År 40127 ef (det är i år) skall världens mäktigaste man bli störtad av en man vid namn Janko Morsin. Det är det enda som står. Inget mer. Det får inte ske. Jag kan bara inte tillåta detta. Jag är för guds skull världens mäktigaste man, på höjden av min karriär. Ingen kan krossa mig. Jag är vinden som blåser. Jag är snön som faller. Jag är människorna på gatan. Jag är denna världen och denna världen är min. Inget kan ta den ifrån mig. Inte ens du, Janko Morsin. Inte ens du. Och i slutet av boken står det att profetiorna kan ändras ifall man vet om dem. Man kan alltså genom att veta om sanningen förändra den. Då finns det fortfarande hopp och jag hade trots allt ett namn att gå på. Janko Morsin. Har du hört talas om världens arkiv?
Janko skakade på huvudet, chockad över det han fick höra.
– I vilket fall som helst är det ett arkiv innehållande alla världens namn plus deras födelseort. Jag slog helt enkelt upp namnet Janko Morsin och fann dig född i staden Ravem. Detta var trots allt den enda ledtråd jag hade att gå på. Ett namn och hans födelseort. Det var min enda chans. Du kunde ju trots allt bo kvar i Ravem. Ofta är det så att man väljer att bo kvar i den stad man föds i. Bara jag är ett praktexempel på det. Så jag skickade min arme till Ravem med ordern att döda allt levande i hopp om att du var där, Janko. Men nu är du här, i mitt våld. Och jag kan bara ge mina män ordern att döda dig på fläcken. Ett enda ord och du är död och mitt fortsätta herravälde över världen säkrat. Känns skönt att ha den makten.
Janko skakade på huvudet chockat. Det här var över hans fattningsförmåga. Han förstod det inte riktigt själv. Stod han med i profetian?
– Skall inte konungen skydda och försvara sitt folk istället för att döda dem? Du dödade min familj och värst av allt. Du dödade en bit av dig själv. För det är människorna som gör världen, inte tvärtom. Så när du dödar medborgare av denna värld så dödar du även en del av själva världen som du äger. Skall inte Konungen skydda sin egen värld stället för att förstöra den?
Konungen skrattade.
– Jag är beredd att göra vissa…uppoffringar. Men bara för det är jag är ingen ond man. För trots allt, Janko, handlar denna värld först och främst om sin egen överlevnad. Medmänniskorna kan bara komma på en andra plats. När det gäller sin egen överlevnad kan man praktiskt taget göra vad som helst. Det borde väl du om någon veta?
Janko skakade på huvudet.
– Jag tror att du har fel där. Sin egen överlevnad och medmänniskornas ska vara i symbios med varandra. Man ska både tänka på sin egen och sina medmänniskors liv. Det är endast så samhället fungerar. Det borde väl du om någon veta?
Konungen slutade skratta och nu prydde hat hans ansikte.
– Jag tror att det är dags för er att dö nu, så kan samhället fungera som det vill. Bara det har mig som ledare. Döda dem!
De fyra soldaterna bakom skrivbordet steg med ens fram för att ta hand om problemet.
Javelius och Janko kastade sig ner på marken för att ta tag i sina svärd. Janko lyckades med nöd och näppe undvika en säker död genom att rulla runt ett varv på golvet. Han körde sedan in svärdet i soldatens ben som skrikande föll till marken. Han vände sig om och fick se Krankie bli spetsad av ett svärd. Det fanns ingen tid för sorg nu. Bara döda. Janko vände tillbaka blicken och såg med ens en soldat stega mot honom med höjt svärd. Han lyckade i sista sekunden undvika slaget. Skriken som ekade i rummet var outhärdliga. Janko körde in svärdet i soldatens huvud som fort föll till marken. Så mycket blod och död överallt. Han var nära på att spy åt den förskräckliga synen när han plötsligt fick se Javelius och en soldat i strid med varandra. Det såg ut som om Soldaten hade övertaget för Javelius fick hela tiden backa från soldatens dödliga klinga. Nu handlade det om sekunder. Om han inte var tillräckligt snabb så skulle Javelius dö. Han sprang fram mot Javelius och när det precis såg ut som om slaget var förlorat för Javelius, körde Janko in sitt svärd i soldatens rygg som förvånat föll till marken. Janko såg sig omkring i rummet. Alla soldaterna var döda och kvar stod konungen med ett krampaktigt utryck i ögonen. Både Krankie och Kareena var döda och Janko bad en stilla bön för att de skulle finna ro i himlen. Larry låg och led på golvet med ett stort blodigt hål i magen. Janko kunde snabbt se att hans skador inte var livshotande.
Men kvar stod Konungen och det var dags att hämnas Ravems öde. Det var dags att fullfölja profetian. Janko böjde sig ner för att torka av sitt svärd på en utav soldaternas byxor. Snart skulle sanningen om profetian avslöjas. Nu eller aldrig. Han reste sig upp och beredde sig för den avgörande striden när en hand lades på hans axel. Det var Javelius.
– Det här är min strid, Janko, inte din. Du har en framtid som du inte får riskera. Det har inte jag. Min framtid dog tillsammans med Ravem. Håll dig utanför det här, Janko, och låt mig sköta dödandet.
Janko blev med ens chockad över Javelius hjätemod.
– Men det är mig profetian handlar om. Det är jag som ska döda Konungen, inte du.
Javelius skakade på huvudet.
– Jag ska ändå dö inom kort, min vän. Jag har levt mitt liv här färdigt. Jag har inget att förlora. Håll dig utanför nu.
– Lycka till.
Javelius stegade fram till Konungen som sakta drog sitt svärd. En kamp tog sin början. Ljudet av stål mot stål ljöd i rummet och ett enda misstag skulle leda till en omedelbar död. Javelius slog och Konungen parerade. Så fortsatte det tills plötsligt Javelius gjorde ett misstag. Han missade ett slag och lät större delen av sin överkropp vara oskyddad. Svärdshugget gick rakt genom magen. Javelius föll till marken och en blodpöl bildades fort under honom. Janko ville bara skrika ut sin ilska. Skrika ut sin ilska. Konungen tittade med ens upp mot Janko och backade ett par steg. Konungen visste att han var dömd att förlora denna strid. Janko gick fram till Javelius kropp och böjde sig ner. Hjärtat slog fortfarande, om än svagt och hans röst var inte längre kall utan varm. Som den Javelius han lärt känna i sin barndomen. – Janko, min vän, började han stammande. Jag lovade min fru att hämnas hennes död. Nu vill jag att du lovar mig samma sak, Janko. Lova mig att profetian är sann och hämnas Ravems öde. Du måste döda Konungen.
Janko fick tårar i ögonen.
– Det ska jag göra, Javelius. Jag lovar dig det av hela mitt hjärta. Profetian är sann. Snart är Ravems öde hämnat.
Janko hörde hur Javelius andetag kom allt mer sällan tills de slutade helt. Nu var det dags att uppfylla en profetia och hålla ett löfte. Löften var något som Janko trodde väldigt starkt på. Dom fick man bara inte bryta. Han gick fram till Konungen som med fasa stirrade upp på honom. Kungen visste att slaget var förlorat. Han var för guds skulle dömd att förlora. Så istället för att ta upp striden kastade han sig ner på knä framför Janko.
– Visa mig nåd, Janko. Jag kan ge dig världen. Jag kan ge dig allt du vill ha. Bara du ger mig nåd. Jag är för guds skull inte ond!
Han kysste Jankos fötter och tårarna välde nerför hans kinder. Mannen var desperat.
– Jag är ledsen, men jag har ett löfte att uppfylla. Hela den här historien är egentligen ganska ironisk ju mer man tänker på den. Detta skulle ju inte ha skett om inte du hade skickat dina soldater för att förstöra mitt hem. Herregud, allt detta är ju din kusins fel som gav dig boken. Eller kanske inte. Jag vet ingenting längre. Men två saker vet jag. Ett: Jag har ett löfte att uppfylla. Två: Jag har en framtid men det har inte du.
Han högg av Konungens huvud. Sedan vände han bort blicken för att aldrig vända sig om igen. Nu skulle han bära Larrys kropp ut ur palatset och föra honom till en läkare. Sedan fick han se vad ödet hade i beredskap för honom. Man ska alltid gå dit vinden blåser. Det röda huset väntade på honom.

Fredrik Wollentz 2003

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *