När natten rann

16 oktober 2007

Stjärnmakare Tary var bekymrad. Stjärnorna fäste inte stadigt på himlen längre. När hon slungade ut dem på nattens gobeläng halkade de och gled, innan de motvilligt hittade sin plats. När den tredje stjärnan för natten tvekade torkade hon ljuset av händerna och gick ner ur sitt torn. Andra stjärnmakare slog följe med henne och när de kom in i rådssalen var resten redan där.
”Något liknande har aldrig hänt”, mullrade deras Mästare.
De andra medlemmarna i stjärnmakarnas råd skakade på huvudena.
Mästaren vände sig till Tary, som nyss satt sig på sin plats. Hon såg att hans hand darrade, fast han vilade fingrarna mot bordet.
”Det är ingen idé att vi sitter här och pladdrar och inte kommer någon vart. Ta reda på vad jungfrurna vet. De har verkat ovanligt griniga den senaste tiden.”

Tary sadlade Stjärnehov och red ut över himlavalvet, till nattjungfrurnas boning. Det var en järngrå borg med vidsträckta murar, från vilka jungfrurna sträckte ut och halade in natten. Deras ledare, svartögd och barbröstad, kom henne till mötes utanför porten. Svett glittrade på hennes axlar.
”Aria”, hälsade Tary.
Aria nickade.
”Jag kommer från rådet”, sade Tary. ”Det är något underligt med natten och vi vill veta varför.”
”Vi sköter vår uppgift, som vi alltid har skött den. Vi stäcker ut natten och vi halar in den.”
”Ni måste ha märkt något.”
”Vi sköter vår uppgift, som vi alltid har skött den. Vi stäcker ut natten och vi halar in den och om vi tröttnar på att se på människorna utan att få känna som de känner så säger vi inget om det.”
Tary brände Aria med blicken, som om hon försökte se igenom nattjungfruns hud, men Aria varken rörde sig eller talade. Tary manade Stjärnehov några steg närmare och såg ner på henne.
”Tro inte att du kan inbilla mig att du är dum. Du vet vad jag pratar om. Säg det!”
”Jag vet inget”, sade Aria och gick tillbaka in i borgen.
Portarna slog igen och öppnade inte för några svordomar.

Tary sov dåligt. Ilskan kröp under huden och klibbade i nacken. Det var förnedrande, att bli avfärdad av en nattjungfru på det sättet. De var bara arbetare och hon, Tary, var en konstnär och rådsmedlem. De borde lyssna på henne.
Just som hon började glida in i drömmarna igen hördes ett muller.

Natten rann ner på jorden. Först i tunga droppar, sedan i breda floder som sög upp allt ljus. Med följde nattjungfrurna som tumlade över marken. De sprang åt alla håll och spred svärtan, fläck vid fläck från dansande fötter.
På andra sidan jorden ljöd Gryningstornets klockor och lockade solen över horisonten, men natten rann vidare och dämpade ljudet. Klockorna klang allt tystare och solen tvekade. Den hann inte undan innan natten fångade dess strålar i sin sammetsfamn.

Tary red Stjärnehov över våg efter våg, där stjärnor virvlade runt, rotlösa och blinkande. Alla stjärnbilder upplösta, tänkte hon.
Hon fann Aria på en lummig kulle, nattfläckad och berusad av vin, mat och hudhunger. Hon höll in Stjärnehov såg ner på Aria med kallt stjärnljus i blicken.
”Hur länge ska detta pågå? Jorden dör av denna eviga natt och då kommer ni varken ha något att se eller känna på.”
Nattjungfrun log.
”Lugn bara, stjärnkluddare. Du ska få din målarduk tillbaka. Allas vår mor är på väg och jag känner hennes vrede stråla genom flera galaxer.” Aria bet i en honungsfrukt och slickade bort saften som rann mellan fingrarna. ”Men vilket straff hon än hittar på är det värt det. Jag har undrat länge varför vi ser ut som människor, men inte får använda våra kroppar som de gör.”
Tary blottade tänderna och Stjärnehov dansade när han uppfattade stormen i henne. Aria såg den också och skrattade.
”Har du aldrig tänkt att du borde pryda din hals med ett stjärnband istället för att kasta upp det på himlen?”
”Aldrig!” fräste Tary.
”Men du tänker det nu och du kommer att tänka det igen.” Aria log. ”Mor kommer och samlar ihop natten och allt blir som det ska igen. Allt utom en ny liten tanke.”

Och alltings mor kom och ställde jordedygnet till rätta. Gryningstornets klockor klang nyputsade och solen lämnade motvilligt nattens dyningar. Stjärnmakarna plockade fram sina gamla ritningar och började ordna stjärnbilderna igen. Men när de stod och såg upp mot sina skapelser svindlade det lite i dem, som om något var en aning snett och vridet. De mätte och jämförde men svindeln bestod, och de kunde inte förstå vad det var för förmåga som flytt dem.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *