När Rosorna Vissnar

3 mars 2006

Mod.
Vad är mod?
För mig är mod att ställa upp för andra. Att sätta andra före sig själv, trots att man kanske utsätts för hotelser och förolämpningar, smärta och offentlig förnedring.

Denna historia har inga som helst förbindelser med den verkliga världen.

När Rosorna Vissnar
~

Följande händelser utspelar sig under belägringen av staden Kerrami. Mörkret med alla dess varelser bestormar staden, och hela folkets tillit sätts på den beryktade krigare Constantin Nerelin, Iriona Jägarinnans son.
Den som folket skulle komma att dyrka kom från annat håll, men vem var den sanna hjälten?

”Ers nåd! Ers nåd, herr riddare! Riddar Constantin, vakna!”
Constantin slog upp ögonen när han kände sin axel ruskas hårt, och hörde tjänarens enträgna rop. Han rätade på sig i stolen och såg på pagen som tydligt var i upplösningstillstånd.
När han var hel och ren var Constantin en vacker man, vida eftertraktad av de unga damerna vid hovet. Detta skedde då inte så ofta.
När den ungefär sjuårige pagen väckte honom hade riddaren varit ute i striden som utspelade sig på Kerramislätten fem dagar i rad, utan att hinna tvätta sig. Hans silverblonda hår påminde mest om mörkbrun, flottig spaghetti, hans sköna anlete med dess brunbrända hud var ingrott med blod, svett, smuts och tårar, och hans kläder som han bar under rustningen var stela av torkad lera.
”Vad är det?”
Den unge pojken hade ryggat flera steg tillbaka när Constantin automatiskt lade handen på svärdsfästet.
”Det… hennes nåd Tiriana, herr riddare. Hon har gått ut till striden…”
Constantin formligen flög upp från stolen där han suttit.
”Vad?”
Pagen ryggade tillbaka igen när den reslige riddaren tornade upp sig över honom. Constantins röst var så skarp, så hög, att den sjuårige pojken bleknade.
”J-ja, ers nåd”, stammade han. ”På fra-framsidan… hon är där ute nu.”
Constantin tillägnade inte ens pagen en blick när han störtade iväg mot borgens stora port.
Medan hans sprang sjönk det verkliga budskapet av pagens ord in. Tiriana hade lämnat borgen dit han fört henne för att vara i säkerhet. Han visste att hon hade nymfblod i ådrorna, och hennes längtan efter frihet var stark, men inte att hon skulle gå ut för att möta döden för att få frisk luft. Han såg henne framför sig, ensam i stridernas mitt, likt en ensam ros som möter vädrets raseri.
Riddaren sprang förbi sidokorridoren som utgjorde en genväg till entréhallen, tvärstannade, vände om och rusade tillbaka. Han kom ut genom porten till borgen och satte kurs mot stadsmuren. Redan på flera kvarters avstånd kunde han höra människor i alla åldrar ge upp förvånade rop och peka på vad som verkade vara en sensation.
Till sist kom han upp på murens krön, efter att ha sprungit i vad som kändes som en evighet. Constantin tvärstannade när han såg ut över slagfältet. Som dotter till drottning Rewala ägde Tiriana krafter som vida översteg hans förstånd, och de fick han se prov på nu.
Hans älskade svävade, högt ovanför fiendens trupper, hennes gröna hår böljade likt vågor på ett stormpinat hav, och hennes ögon var vita, skinande. Mellan hennes händer samlades en kula av ren energi, bländande vit och hela tiden ökande i storlek.
Men ändock frös Constantins inre till is när han såg henne. Ensam och vän ovanför dessa horder av mörkervarelser var hon, trots sin uppenbara kraft, chanslös.
Det var nu Constantin för första gången i sitt liv kände fasa i sin renaste form. Han hade stridit och dödat och skadats så många gånger att smärta eller död inte längre skrämde honom. Men att se sin älskade på det sättet, svävande över hundratusentals av mordiska varelser, som ansatte henne med pilar och kastspjut, ensam och ren, skrämde honom intill döden.
”Tiriana!”
Han ropade hennes namn, men hon hörde inte. Rädslan växte sig större i krigarens hjärta, rädslan för att Skogsflickan skulle skadas.
Så började klotet mellan hennes händer skälva. Det reste sig över hennes huvud och med ett bländande ljus tycktes det tyst explodera.
Det tog dem alla en lång stund att återfå synen. Och när Constantin till sist kunde se murens konturer vacklade han fram till dess kant och lutade sig ut. Till sist fick han syn på henne. En livlös, svagt skimrande figur som varligt sänktes ned på marken. Hennes vita klänning fick henne att lysa som en vit juvel på den svarta markens grund.
Och så märkte Constantin hur tyst det var. För en sekund släppte han Tiriana med blicken och lät den svepa över det forna slagfältet.
De var borta.
De horder av varelser som kommit för att förgöra dem var borta.
Kvar på marken låg avbrutna spjut, skadade och döda, allt i en röra likt ett slarvigt barns utslängda leksaker.
Men horderna var borta.
Krigaren från Olanca hade inte tid att förundras över miraklet. Han störtade ned från muren så fort benen bar honom, och var först ut på det forna slagfältet. Han sökte inte likt de som kom efter honom efter anhöriga eller fiender, inte heller efter de mördare som till för några minuter sedan stått framför dem, vrålande glåpord och utmaningar.
Han sökte sin Tiriana.
Och hon var inte svår att hitta. Hennes rena kläder och lätta kropp urskiljde sig från de döda och skadade krigarna så till den grad att Constantin kunde springa rakt fram till henne.
”Tiriana…” han kände försiktigt på hennes livlösa kropp. Ljuset hade för länge sedan slocknat och nu fanns endast det skal hennes inre bar, och hennes utmattade själ kvar.
Rosen hade vissnat

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *