Nerevande – Del 1. Blodros, kap 1 (2).

19 juni 2007

Svann satte sig åter i soffan och plockade fram en lite tygpåse. Han kastade en blick på Ministern för att försäkra sig om att han verkligen såg den. Ministerns lystna blick försäkrade Svann om att så var fallet. Han öppnade den försiktigt och ut på bordet trillade tre blodröda safirer, liknande rosknoppar.

Det ryckte till i Ministerns mungipa och ett hest skratt kom över hans läppar. ”Försöker ni lura i mig,” han såg länge på Svann, ”Ministern över Södra Deltat, att ni har lyckats stjäla de ovärderliga Rossafirerna?”
Svann nickade. ”Som Ni ser, så ja, så är fallet.” Han slog ut med handen mot Silverros. ”Det är Henne Ni ska tacka, det är hon som lyckades.”
Ministern vände sig mot Silverros och såg på henne. Gestalten framför honom var lång och kurvig. Det långa korpsvarta håret hängde ner över hennes axlar och hennes isblå ögon mötte hans. Hon var vacker. Plötsligt lade han märke till smycket hon bar i pannan. Drakklon. Ett smycke som visade att hon var av hög rang. Inte inom dessa tjuvkretsar, nej. Hon var hövdingadotter, hon var dotter till Mallrea Drakriddare, hövding över alla Drakar.
Silverros frågande blick fick honom att rycka till, han kastade en ilsken blick på henne och vände sig åter till Svann.
”Så ni försöker få mig att tro att denna kvinna ska ha stulit Rossafirerna från Det Heliga Templet? Där självaste Lajos är mästare?” Svann nickade lugnt.

Silverros kände obehaget växa. Inte nog med att Ministerns ögon kändes genomträngande, han tycktes känna igen henne. När han såg på henne visste hon inte var hon skulle ta vägen, hon ville bara bort. Plötsligt insåg hon att han stirrade på hennes pannsmycke. Direkt visste hon, han kände igen henne. Hon visste att hon sett honom någonstans, men mindes inte om det var från hennes barndom eller det nya liv hon levde. Hennes far, Mallrea, Drakriddaren, hade sagt att hon aldrig fick lägga smycket, för hon skulle aldrig glömma varifrån hon kom. Hon var hövdingadotter, och i själen skulle hon alltid vara det. Till sist kunde hon undgå från att se frågande på mannen som stod framför henne, då ryckte han till och vände sig åter mot Svann.

”Ja, det var jag som stal dom.” med ens visste hon att hon var ute på djupt vatten. Hon såg att Svann kastade en ilsken blick på henne och hon såg ner i golvet.
Men Ministern verkade inte bry sig om deras blickutbyte utan gick fram till bordskanten och böjde sig fram för att plocka upp stenarna. Utan att blinka drog Svann fram kniven som han gömt i stövelskaftet och tryckte den genom handen på Ministern så att han kilades fast i bordsskivan med en smäll. Det ända som hördes efter det var ett svagt rosslande då Ministern drog efter andan, han var alldeles vit i ansiktet och svettpärlor började bildas i hans panna. Hans mun var öppen i en förvånad min och hans fingrar ryckte i nervspänningar.

Silverros blundade hårt då hon såg Svann dra fram kniven. Hon avskydde när Svann höll på såhär. När smällen kom öppnade hon ögonen så pass att hon kisade. Hon såg Ministern rycka i kroppen och blodpölen som började bildas på bordet. Hon ryste.

Svann visade inga tecken på att skynda sig då han plockade ihop safirerna och lade ner dom i påsen igen. Han lade lugnt ner påsen i sin ficka och log ett snett leende. ”Nu vet Ni att man inte leker med oss, Ministern!” Han drog ut kniven och Ministern ryckte åt sig handen. ”Det är ert hus, ni hittar nog något att förbinda er med.” Ministern reste sig och såg ilsket på Svann, sedan väste han till svar, ”Detta ska ni få ångra!” Han skyndade fram till dörren och Silverros släppte ut honom. De kunde höra hans stämma ilsket fräsa åt sina mamma och sedan försvinna i en viskning.

Svann spände ögonen i Silverros. ”Ja, det var jag som stal dom?!” Han reste sig häftigt från soffan och gick emot henne med långsamma steg. ”Vad har jag sagt om att ni lägger er i förhandlingarna?” Hans stämma vibrerade av ilska. Silverros såg skrämt på honom och skakade på huvudet. ”Jag vet.. Förlåt mig Svann.. Det ska aldrig hända igen! Jag svär!”
Nu stod han alldeles framför henne och han kunde se att hon väntade på slaget, hon darrade. Men det kom inget, istället kysste han henne. ”Jag borde slå dig. Men jag gör det inte.. Inte denna gång!” sa han. Han gick åter fram till fönstret och ställde sig. ”Inte denna gång..”

* * *

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *