Nerevande – Del 1. Blodros, kap 1.

6 juni 2007

upp för backen, ner för nästa.
Benen viker sig nästan på henne.
Men hon måste komma före.
Stugan dyker upp bakom några träd, som redan tappat sina blad.
Hon skyndar in på gården, där hon för några minuter sedan lämnade sitt arbete.
En kort duns och en sten rullar ner från en plats i närheten, vilket måste betyda att ingen märkt att hon lämnat sitt arbete.
Andfådd korsar hon gårdsplanen fram till stugan.
Neråt vägen, vid kröken, hade de två ryttarna blivit halvt synliga bakom kullen.

* * *

Svann sätter sig bryskt ner i soffan. Han kastar en irriterad blick på soluret som står på bordet. Hon är nästan tre på eftermiddagen, och de borde ha kommit för längesedan! Omedvetet förde han handen till stövelskaftet. Handen smekte det runda skaftet. Han kunde inte låta bli att dra på mungiporna, men den plötsliga dunsen fick honom att hoppa till och han kommer tillbaka till verkligheten. Vad var det för ljud? Han lyssnar spänt, men det hörs inte igen. Han reser sig och går fram till fönstret. Härifrån kunde han se över floden, och i buskarna såg han hur fienden med säkerhet riktade sina bågar mot deras uppehåll, om inte hans plan funkade skulle dom överösas med pilar så fort dom lämnade huset.

Han varken ser eller hör att dörren öppnas, och handen som plötsligt sökt sig till hans axel får honom att hoppa till. Han griper tag i handen och slänger ner inkräktaren på golvet, drar sin kniv och är på väg att hugga… ”Silverros?” Flickan under honom nickar, ”Ja.. Svann.. Vad håller du på med? Snälla.. Ta bort kniven!” Svann rycker till och sticker åter ner kniven i skaftet och reser på sig, men han gör ingen ansats för att hjälpa Silverros. ”Vad ville Ni, Silverros?”, Svann ser inte på henne utan går åter fram till fönstret. Hon reser på sig, borstar av sina kläder, och rättar till pannbandet. Hennes långa paus får Svann att ilskna till, ”Vad ville Ni?” ryter han och vänder sig mot henne. Silverros rycker till, ”De.. De har.. Kommit nu, Svann!” stammar hon fram. Han tecknar irriterat åt henne att försvinna iväg ”Och kom inte tillbaka utan Ledaren!” muttrar han. Silverros försvinner ut ur stugan, och Svann skakar på huvudet, ’Vad var det som fick mig att ge henne chansen?’ Ljudet av snabba fotsteg ekar bort och Svann försjunker åter igen in i sin egen världen.

Svann hör inte ljudet av de tunga stövlarna mot trägolvet, så andhämtningen vid hans öra kommer som en chock. ”Vad gör Ni här?” Svann vänder sig mot mannen och ler överraskat, ”Jaså? Ni vet inte?!” Mannens röda blick nålar sig fast i Svann ögon, och trots att han inte vill, måste han titta bort. Mannens ögon skrämmer honom på något sätt. ”Nå?!” Mannens röst är hård och bestämd. Svann vänder sig mot fönstret. ”Ni lämnade Era mannar efter Er, det är modigt!” Ett leende spelar på mannens läppar, ”Om Ni tror att jag, Ministern över Södra Deltat, skulle vara rädd för Er så..” Svann avbryter honom innan han hinner tala färdigt. ”Vem har påstått att Ni skulle vara rädd för oss? Vi har inte kommit för att råna Er, alla era saker finns där dom ska. Dom har inget värde för oss ändå!” Ministern höjer på ena ögonbrynet och ser misstänksamt på honom. ”Men vad gör Ni då här?” Svann svarar inte utan tittar bara ut genom fönstret. Ministern brister ut i skratt. ”Jaså? Ni vill komma över bron?” Svann kommer inte för sig att svara, så Silverros som hela tiden stått tyst i bakgrunden, fyller i ”Ni har makten här. Det enda vi begär är att få över våra mannar. Oskadda!” Ministern vände sig mot henne och spände sina röda ögon i henne, men när han såg på henne kände han en konstig känsla i kroppen och vände bort blicken. Istället vände han sig åter mot Svann och utbrast. ”Ni är verkligen dumdristiga. Om Ni tror att jag ska låta Ert pack ta sig över min egendom har Ni inte mycket innanför pannbenet.” Utan att bry sig om utbrottet satte sig Svann ner i soffan och såg på Ministern med ett bistert uttryck i blicken.

Ställningen började bli obekväm, men Silverros vågade inte ända den. Luften i rummet var spänd och man kunde nästan känna den vibrera. Hon såg på Svann och ibland kunde hon inte förstå att hon valt att gå med i hans rövarband. ”Vi tar bara det de rika inte behöver. Och sen lite som skatt på det.” brukade Svann roat säga till henne när han såg hennes tvivlande min. Hon brukade aldrig veta vad hon skulle svara, för något hos honom gav henne alltid tunghäfta. Trots hans hetsiga humör som kunde vända på 1 rubel, fanns det något hos honom som fick det att flyga fjärilar i magen.
Silverros såg länge på honom där han stod vid fönstret, men hon vågade inte komma med invändningar, för då skulle hon antagligen få straffa för det sen. Han var kapten, hon var bara löjtnant. ”Löjtnant” brukade hon mumla för sig själv. Det var inte så bara egentligen för en flicka att bli löjtnant. Ministerns plötsliga utbrott borta vid fönstret väckte henne från hennes tankar och hon blev åter på sin vakt.

Efter ett par minuter blev Ministern alldeles knallröd i ansiktet, ”Vad stirrar Ni på mig för?!” nästan skrek han. Svann fick ett roat uttryck i ansiktet och kastade en blick på Silverros som hade ryckt till vid Ministerns rösthöjning. Men Ministern såg inte lika road ut. Han gick fram till Svann och tog tag i hans kappslag och lyfte upp honom i stående ställning, ”Lämna mitt hus.. NU!” vrålade han. Men Svann bara skakade på huvudet, ”Nej, jag tänkte föreslå en byteshandel…” sa han. ”Vi får korsa bron och i utbyte får Ni tre rubiner värda tio falt.” Ministern släppte honom och vände sig mot Silverros för att försäkra sig om att han inte skulle bli lurad. Silverros bara log svagt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *