Nerevande – Del 1. Blodros – Kap 2

10 februari 2008

Vinden var obarmhärtigt hård och mörkret hade börjat falla. Kylan var bitande och Jorn drog kappan tätare kring kroppen då hon skyndade över gårdsplanen. Hon suckade stilla. ’Hur många gånger har jag inte fått springa och mjölka kon? Varför kan aldrig Ariel göra det?’
Hon skrattar till. Nej, att Ariel skulle göra något var otänkbart. Hon var sin fars lilla ögonsten. Ariel var hennes syster, men Jorn hatade henne. Hon kastade en blick mot värdshusets små fönster, det lös varmt och välkomnande i dem, men hon drog sig för att gå in. Hon visste att så fort hon kommit innanför dörren, skulle hennes far skälla på henne för något hon glömt att göra, även om det inte stått på dagordningen. Men kylan och den bitande vinden fick henne ändå att skynda på sina steg i riktning mot dörren. När hon väl stod utanför dörren, drog hon ett djupt andetag och drog upp den.
Värmen slog behagligt emot henne och hon log. Hon kastade en blick runt i det yttre rummet, som tjänstgjorde som matsal i hennes föräldrars värdshus. Vid ett bord längst in i rummet satt en ensam man och åt sin soppa. Jorn hade aldrig lyckats få reda på vem han var, även om han bott på värdshuset mer än två veckor.
Förrutom den namnlösa mannen satt det ett par vid ett bord mitt i rummet. Dom pratade lågmält, även om den enes gester tydde på att dom inte riktigt var överrens.

Hon kastade en blick mot bordet vid köksdörren och jo, där satt hennes syskon. Hamlet log stort när hon satte sig ner. “Hur är det, Jo?” Jorn log snett och suckade tyst, “Bara bra..” Hamlet lade huvudet på sned och såg länge på henne. Tillsist sade han, “Nej, Jo, det är det inte!” Jorn log snett. “Nej, Ham, kanske inte.. Men kan vi ta det en ann..” Mer hann hon inte säga förräns deras fader kom stormande ut ur rummet. “Var har du varit, Jorn?” Jorn kastade en blick på sin far, “Jag var ute och mjölkade kon, far.” Han såg ner på henne. “Är du medveten om att det var sex timmar sedan du skulle göra det?” Jorn kände sina kinder hetta till och hon reste sig häftigt. “Ja, far det är jag medveten om. Men jag har haft mina händer fulla hela dagen och inte haft tid förrän nu. Du kunde ju bett Ariel göra det!” Hon såg sin far rycka till vid hennes utbrott, men hon orkade inte bry sig.
Hennes far sade inte ett ord, utan räckte henne bara en tändsticka och sade med en röst som var helt utan några som helst känslor, “När du ändå ska ut, kan du tända lampan. Den har slocknat!” sedan vände han på klacken och lämnade matsalen.
Jorn kastade en nervös blick runt i rummet och såg att de andra gästerna stirrade på henne. Hon nickade försynt och skyndade att slänga på sig kappan och lämna det varma rummet.

När dörren slog igen bakom henne, svor hon för sig själv. Nu hade hon åter igen hamnat ute i kylan. Hon gick långsamt fram till lyktan och steg upp på den vingliga stege som hon måste stå på för att nå upp.
Det tar en stund innan hon får tänt den, då lågan släcks nästan lika snabbt som hon får eld på veken.
Plötsligt hör hon steg på vägen och hon står helt still. Hon vet att det är oroliga tider nu och Blodets Brödraskap är i tågande. Hon ser en gestalt komma fram ur skuggorna och snart hör hon en mansstämma ljuda. “Ursäkta, men vet Ni var värdshuset Blå Draken ligger?” Jorn andas ut och klättrar ner från stegen och går fram till mannen. “Det här är Blå Draken!” säger hon glatt. Men plötsligt ångrar hon sig. Tänk om han är medlem i Blodet? Men mer hinner hon inte tänka förrän han tar till orda igen, “Jag såg ingen skylt..?!” Jorn skakar på huvudet, “Nej, här nere har vi inga skyltar. Vi har lanternor eller lyktor för att markera att det finns mat och rum. Men vår hade tyvärr slocknat!” Hon såg att mannen nickade. Hon såg aldrig hans ansikte då det var täckt av en hätta. “Finns det rum ledigt?” frågade han. Jorn nickade. Mannen vände sig om och vinkade till någon och snart hördes ljudet av hovar. Två hästar uppenbarade sig i månljuset och på en ena satt en ryttare. När personen hoppade ner såg Jorn att det var väldigt graciöst och antog att det var en kvinna, och hon hade rätt, för plötsligt hördes en kvinnostämma, “Var kan vi ha hästarna?” Jorn pekade mot stallet. “Där borta! Om Ni vill finns det lite morotssoppa och majsmjölsbröd, om Ni skulle vara hungriga!” Båda nickade och försvann iväg mot stallet. Jorn log snett och gick tillbaka mot värdshuset.

“Är du säker på att det är här?” Kvinnan lät orolig. Mannen suckade. “Ja, jag är säker.”
Det kom fram till stallet och ställde in sina hästar i boxarna. Tystnaden låg tung mellan dom. “Måtte bara Shaadi vara här!” Kvinnans röst lät hård i tystnaden. Mannen gick fram till henne och tog henne i sin famn. Han hyschade henne och smekte henne över håret. “Lugn. Vi ska hitta henne. Oroa dig inte!” Han böjde sig fram och kysste henne mjukt på pannan. “Är du hungrig?” Kvinnan nickade och de gick iväg mot värdshuset.

Väl inne satte de sig i en avlägset hörn och kvinnan såg sig omkring. “Loyola och Morida ska komma ikväll. Tror du dom har henne med sig, eller är hon redan här?” Mannen såg betänksam ut och dröjde med att svara. “Om jag känner Lana rätt, har dom henne med sig. Jag tror Lana och Blodtår redan är här och väntar.” Kvinnan nickade sakta, “Jo, det har du rätt i, men tror du ho…” mer hann hon inte säga förräns deras soppa blev serverad.
Den värmde skönt och hon kände kroppen fyllas av ny kraft. “Tror du hon är skadad?” forsatte hon där hon blev avbruten. Mannen skakade på huvudet. “Nej, det tror jag inte. Lana har behov av henne. Hon är helskinad.”

I köksdörren stod Jorn och såg på de två främlingarna.
Hamlet dök upp bakom hennes rygg. “Vilka är det där?” Jorn ryckte på axlarna. “Jag vet inte. Dom talar lågmält och tystnar om någon närmar sig. Dom ser ut som vandrare, men jag tror dom är något annat. Typ.. Krigare eller något!” Hamlet skrattade tyst, “Krigare? Är du galen? Krigare i Pahle? Nej du.. Inte en chans!” Jorn vände sig mot honom. “Om dom inte är krigare.. har du en bättre förklaring?” Hamlet ryckte på axlarna. “Nej..” sade han till slut. Jorn vände sig åter om och såg bort mot främlingarna.

Plötsligt rycktes dörren upp och en man kom inspringande, “Vid Rakkel.. Någon måste komma! Det ligger en död kvinna i stallet!”
Främlingarna reste sig snabbt och skyndande sig mot stallet, men för Jorn stannade världen.

***

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *