Nerevande – Del 1. Blodros – Kap 3

10 februari 2008

Lana vankade omkring i rummet. “Kommer dom någon gång?” Hon spände ögonen i Blodtår. Blodtår log lugnande mot henne. “Ja, det gör dom!”
Lana gick fram till fönstret. “Vilket liv det är där ute.” Blodtår gick fram och ställde sig bredvid henne. Hon nickade. Lana vände sitt ansikte emot henne och granskade det noga. “Vad gjorde du med kvinnan?” Blodtår svalde och såg ner i golvet. “Det skedde en liten olycka..” Lana tog tag i hennes arm och Blodtår grimaserade vid smärtan. “Det hände vadå, sa du?” Blodtår undvek hennes blick och svarade undvikande, “en olycka..”.
Lana släppte taget och gav henne en örfil. Blodtår bara stod kvar. Hon visste inte vad hon skulle göra.
Lana såg åter ut genom fönstret. “Är det hon?” Blodtår såg fundersam ut, sedan sade hon, “Det ser så ut.” Lana spände ögon i henne och Blodtår såg hur ilskan steg i hennes ansikte. “Vi skulle ju inte göra oss av med henne!”

Blodtår vred på sig där hon stod. Hon insåg med ens att hon var ute på djupt vatten. Att göra sig av med kvinnan hade varit emot Lanas order, men hon hade gjort mycket väsen av sig när Blodtår skulle gömma henne i skogen bakom värdshuset. Hon hade kvävt henne, och med ens insett att hon gjort fel. Hon visste inte vad hon skulle göra med henne och hon hade gömt henne i stallet. Det hon inte hade räknat med var att någon skulle hitta henne medans Blodet fortfarande var kvar i byn.

“Jag ber om ursäkt, Lana..”
Lana höjde handen och Blodtår tystnade. “Jag vill inte höra dina lama ursäkter, Blodtår!”
Det knackade på dörren och Lana bad dom komma in. Dörren öppnades och in kom två av deras medlemmar, Jana och Krista. De bugade sig och Lana nickade avmätt.
“Vad vill ni?” Lana satte sig i en fåtölj vid fönstret medans Jana och Krista satte sig vid bordet mitt i rummet. “Har inte Morida och Loyola kommit än?” frågade Jana och såg sig omkring i rummet. “Ser du dom?” frågade Lana irriterat. Jana skakade på huvudet. “Då så!” grimaserade hon.

Blodtår stod fortfarande kvar vid fönstret. Hon vågade knappt andas, långt mindre röra sig. Lana hade varit på uselt humör hela dagen och den bistra nyheten om kvinnans olycksaliga död hade bara gjort det hela värre.
Blodtår undrade om det verkligen fanns något som kunde göra saken ännu värre än vad den redan var?

Krista såg fundersam ut och satt och pillade på en knapp till kappan. “Lana..?” sade hon sen.
Lana såg upp och såg frågande på henne. “Ja, Krista?”
Krista reste på sig och började gå omkring i rummet. “Jag vet inte hur jag ska säga detta.. Men jag tyckte mig se Fåglarna springa till stallet, när jag och Jana kom hit!” Lana for upp ur sin stol. “VAD SA DU?” färgen började åter stiga i hennes ansikte. Men denna gång visste inte Blodtår om det var ilska eller rädsla.
“Fåglarna, Lana! Dom är här. I Pahle. På Blå Draken!” Lana började vanka omkring i rummet. Hon gned förtvivlat sina händer. “Nej. Det kan inte vara sant! Det får inte vara sant!” Krista gick fram och lade handen på hennes axel. “Tyvärr är det sant, Lana!”

Dörren öppnades igen och in kom Morida och Loyola, med sig hade dom en liten flicka.
De såg frågande på människorna i rummet och stängde tyst dörren bakom sig. “Vad är det som står på?” frågade Morida efter att Lana sjunkit ihop på golvet. Hon såg på Jana som mimade F-å-g-l-a-r-n-a till henne. Hon kände paniken krypa på. “Fåglarna?” Hon skakade på huvudet. “Det kan inte vara sant.” Jana nickade. “Tyvärr är det sant, Morida. Krista såg dom när vi kom hit. Dom sprang mot stallet och hade hela värdshuset efter sig. Varför vet jag inte!” Loyola släppte sin väska i en stol och lutade sig mot ryggstödet. “Varför dom sprang till stallet bryr jag mig inte om. Det är det att dom är här som oroar mig!”

Lana såg upp och såg på sina medlemmar. “Har ni henne?”
Loyola nickade mot Morida och Lana följde hennes blick. Vid Morida stod en liten flicka. Knappt fyllda 10. Lanas ansikte klövs av ett litet leende. “Bra. Åtminstone någon som kan sköta sitt arbete!” Hon reste på sig. När hon såg deras ansiktsuttryck svarade hon avmätt, “Blodtår sjabblade sig och ‘råkade’ döda vårt vittne.”
Den andra vände sina ansikten mot Blodtår och hon kände ansiktet hetta till. “Det är väl typiskt dig, Blodtår? Att alltid sjabbla till det?” log Loyola kyligt.

Lana gick fram till den lilla flickan som stod vid dörren. Hon såg vettskrämd ut.
Lana sjönk ner på knä framför henne. “Hej” log hon. Flickan svarade inte utan såg bara ner i golvet. “Är du rädd?” frågade Lana. Flickan nickade försiktigt. “Det behöver du inte vara, vi är inte farliga.” provade Lana. Det funkade, flickan tittade upp och mötte hennes blick. “Vad heter du?” frågade flickan. “Mitt namn är Lana. Hon vid fönstret heter Blodtår. Det där är Loyola, Morida, Jana och Krista.” svara Lana och pekade på var och en av dom medans hon presenterade dom. Flickan såg fundersam ut. “Blodtår?” sade hon, “Kan man verkligen heta det?” Lana skrattade, “Hennes tårar är av blod. Det är därifrån hon fått sitt namn!”
Flickan såg på Blodtår och log. “Stackare.” var det enda hon sade.

Krista såg på flickan. Hon var lång för sin ålder, hade långt illrött hår, djupgröna ögon och hennes hy var vit som snö. Hon såg ut som en varelse ur sagorna.
‘Hon kommer bli vacker när hon bli vuxen’, tänkte hon.
Hon sträckte på sig där hon stod. “Är du hungrig?” hon väntade på svar, men fick inget. Flickan bara såg på henne. Plötsligt gick flickan fram till henne och såg in i hennes ögon. “Du behöver inte vara ledsen. Dom saknar dig också!” Krista ryckte till. “Dom letade efter dig, men slutade. Dock har dom aldrig gett upp hoppet om att få träffa dig igen!”
Hon kände tårarna bränna bakom ögonlocken, och vände sig om. Hon gick fram till sängen och satte sig. Loyola följde efter. “Vad var det där?” Krista ryckte på axlarna. “Det..” viskade hon. “Dom minns mig” fortsatte hon. Loyola kramade hennes axel, men sade ingenting. Hon visste att det inte behövdes. Krista hade alltid funnits hos henne då hennes förflutna kom ifatt. Hennes vänskap var det enda som räknades.

Plötsligt bankade det på dörren och utifrån hördes någon ropa,
“Öppna dörren! Vi vet att ni är där!”

* * *

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *