Nindë Silverdolk – Del 001

20 april 2006

Författarens kommentar: Det här är en novell, vars handling utspelar sig i mäster Tolkiens Midgård, och en del av karaktärerna är lånade från honom. Det finns även namn från Katharine Kerrs Sagan om det Magiska landet Deverry, och jag måste påpeka att den är skriven för nöjes skull, och att inga pengar tjänas på den.

____________________________________________~~~____________________________________________

Nindë Silverdolk

~~~

Jag är Nindë.
Vissa kallar mig ’Ers nåd’, andra ’Mördarnas Kejsarinna’. En del ’Stjärnornas Dotter’, en del ’Monstret’. Men de flesta kallar mig bara Silverdolken.
Det här är mitt liv.

Jag föddes på hösten i en liten alvby i nordvästra Mörkmården år 1305 i den Tredje Åldern. Jag minns inte om jag hade några syskon, men jag tror inte det. Min far fanns aldrig i mitt liv, han blev kallad till krig redan innan jag fötts. Min mor, minns jag, var en liten, späd kvinna med guldbrunt hår, mjuk röst och trösterik famn.
Av de första åren i mitt liv minns jag mycket lite. Jag minns att jag var lycklig i byn, jag lekte med andra barn och bodde hos min mor.
Ett av de få tydliga minnena jag har från tiden i Byn utan Namn, som jag senare kom att kalla mitt första hem, var min fars dödsbud. Han hade stridit vid Mörkmårdens norra gräns mot de vättar som hade börjat invadera vårt rike, och nu fick min mor budet om att han dött i strid. Jag minns vartenda ord som stod i brevet.

Till Vessë Enica
Konung Thranduil av Mörkmården är ledsen att meddela eder att Quingea Vëryan Nandaro har nedgjorts i stridigheterna vid Rikets norra gräns efter tapper insats. Konungen bifogar sitt medlidande och hoppas att tanken på att eder make dog i försvar av sitt land skola lindra eder sorg.
Högaktningsfullt, Mörkmårdens kungahus

Jag hatade de orden.
Min mor grät i flera dagar efter att det brevet kommit. Hon lämnade mig hos en väninna och låste sedan in sig på sitt rum. Efter fyra dagar låste hon upp dörren igen, kom ut, och allt var som vanligt.
Jag såg aldrig min mor gråta igen efter det.

Efter den händelsen minns jag inget mer fram till dagen då mitt liv kastades över ända. Läkarna säger att chocken brände bort minnena ur mig, men de får säga vad de vill, det hjälper mig inte, jag minns inte bättre för att jag vad det hela beror på.
Året var 1320, jag hade just fyllt femton, så det måste varit i september eller början av oktober. Fronten som min far hade stridit och vid hade tvingats längre och längre nedåt landet, samtidigt som orcherna gjorde en lång kringmanöver västerut för att kunna angripa från två håll samtidigt. Vår by låg mitt i deras väg.
De vällde in över den enda riktiga gatan i byn, men det såg jag inte, eftersom att min mor dragit med mig bort från gatan, utanför byn.
När jag tänker efter har jag aldrig sett min mor rida eller på något sätt utnyttja djur för att ta sig fram. Det gjorde hon inte nu heller, hon höll mig i handen och sprang bort mot en liten glänta i närheten.
Jag förstod först inte vad hon gjorde eller varför. Hon tog av sig det halsband hon alltid burit, en perfekt ros av rubin och smaragd, utan några skarvar eller fogar mellan de olika ädelstensslagen, som om de bildats på det sättet.
Detta halsband knäppte hon kring min hals, och lade sina händer över det. Sången son hon sedan sjöng förstod jag inte först, men allteftersom hennes ord klingade ut genom luften förstod jag meningen och innerbörden av denna uråldriga sång.
I samma sekund som sången tog slut började rosen skina med ett sken som jag aldrig sett förut, men skulle komma att se många gånger efter det. Ljuset slingrade sig om mig som ormar eller levande vinrankor, och jag kände hur jag lyftes upp i luften.
När det från min panna sedan bröt ut ett rent, vitt sken som varken bländade eller sved i ögonen kände jag mig plötsligt så hel. Som om jag innan varit trasig utan att veta det, och nu helades.
När jag sattes ned på marken igen såg min mor på mig med en blick fylld av kärlek, samman med vördnad. Jag har aldrig förstått den blicken, men just då hade jag inte tid att fundera på det. Så skrattade hon plötsligt och föll sedan på knä. Hennes ord var inte på sindarin eller quenya eller på det allmänna språket, utan på ett tungomål som endast talades av det Spridda Folket.
”Flyg nu, min drottning, flyg och fly från denna död, och återta din rätta plats.”

Jag skulle inte förstå de orden förrän långt senare.

Så steg hon upp och omfamnade mig hårt. Sedan sköt hon iväg mig och ropade till mig, inte att springa, utan att flyga.
Och jag flög!
För första gången i mitt liv flög jag.
Men jag hade inte tid att heller förundras över det. De sista ord jag hörde min mor säga var när hon höjde handen i avsked och viskade på samma underliga språk.
”Fly nu, mitt barn.”
Jag behövde inte se det för att känna det. Sekunden efter att min mor uttalat dessa ord var hon död.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *