Nindë Silverdolk – Del 003

27 april 2006

Jag tror att det var uppgiften som den skadade soldaten gav mig som fick mig att börja tänka rationellt.
Jag mindes att min mor någon gång talat om ett fjärran alvrike som kallades Laurelindórinan, eller Dwimordene. Jag hade någon gång sett på en karta var det låg, och nu satte jag kurs dit. Jag visste också att det även fanns två andra riken bebodda av alver, Vattnadal och de Grå Hamnarna, men jag visste inte var de låg.

För att vara ärlig visste jag knappt var Lórien låg heller, men jag gissade, och hamnade rätt – vad spelar det då för roll?

Så gott jag kunde stoppade jag Haldirs blödningar; om jag skall vara ärlig så gick det mesta av hans mantel åt till det.
Jag tog en annan alvs mantel till att göra en anordning som påminde om en bår – eller en stor påse.
I alla fall hade den handtag, så jag kunde – med möda – lägga Haldir i den, sedan ta den i handtagen och flyga med honom.
Det var en lång väg att flyga till Lórien. I början fick jag ofta rasta, mina armar värkte av tyngden och mina axlar kändes som om de skulle gå av.

Ta inte illa upp, Haldir, men du väger en hel del.

Till sist nådde jag i alla fall den gyllene skogen. För att vara ärlig så var jag alldeles för utmattad för att förundras över dess skönhet. När jag tänker efter är jag ganska säker på att alverna som bebodde skogen såg mig hela tiden, ända från det att jag kom in i deras land till det ögonblick jag kollapsade utanför Caras Galadhorns murar.

När jag vaknade igen låg jag i en mjuk, varm säng. Jag hade blivit tvättad, mitt hår hade blivit kammat och jag var iklädd ett nattlinne som var aningen för stort för mig. Jag befann mig inte i vad man kan kalla ett rum, utan mer på en plattform med utsmyckade pelare som höll taket uppe. Längst in mot trädet, för nu hade jag insett att jag befann mig i ett träd, fanns en silvergrå trappa, och vid den stod en rakryggad soldat.
Jag kände mig trygg, mådde bra och var fruktansvärt hungrig.
”Ehm… ursäkta mig…?” jag måste medge att jag lät ganska förskrämd.
Soldaten såg på mig, han verkade rätt ung och hade ett vackert, ganska allvarligt ansikte.
”Ja?” han log, vilket tog ur mig den värsta rädslan, och samtidigt såg han mycket vänligare ut.
”Jag… är ganska hungrig”, Det var väl århundradets underdrift, ”Vet du – ni – vart jag skall gå för att…”
”Ni behöver inte gå någonstans, fröken. Jag kommer strax tillbaka.” Han bugade sig och försvann nedför trappan innan jag ens hann öppna munnen.
Medan han var borta upptäckte jag att mina vingar var försvunna, men som av instinkt visste jag att de skulle dyka upp igen på mitt kommando. Stjärneraden i min panna var kvar, och halsbandet likaså, så jag hade väl ingen anledning att oroa mig.
Medan soldaten som tydligt skulle göra allt för att vinna min uppskattning var borta såg jag mig om. Talanen jag befann mig i var stor; smäckra, ornamenterade pelare höll ett kupolformat tak uppe, i golvet fanns ett hål som vid första anblick såg livsfarligt ut, när jag såg närmare på det insåg jag att under det hängde en våning till likt en fjärilskokong.
Min säng stod uppe på en avsats, i ensamt majestät över resten av bostaden, det var en himmelssäng som jag genast fäste mig vid, med dubbla draperier, ett med pärlkedjor och ett med ett tunt tyg.
Efter att ha levt hela mitt liv i en enkel by var denna bostad i det närmaste kunglig för mig. Jag stirrade på möblerna i vitt trä i flera minuter och kunde inte slita blicken från dammen som fanns nedsänkt i golvet. När jag noggrannare granskade talanens kant märkte jag att det även där fanns draperier som skulle skänka ytterligare avskildhet.
Jag reste mig ur sängen och tittade ned genom golvhålet. Där fick jag syn på en trappa som slingrade sig nedför en pelare lik de som höll taket uppe. På den undre våningen fanns toalett och något som liknade ett sällskapsrum.
Hela bostaden gav intrycket av något smäckert, vackert och till synes skört, med en inre styrka som inte kunde beskrivas.
En respektfull knackning fick mig att hoppa till och snabbt sätta mig i sängen igen.
”Fröken?”
Jag såg upp och fick syn på den unge soldaten. I händerna bar han en bricka, vilket fick honom att se tämligen komisk ut. Han var lång, smärt och muskulös på samma gång, och bar en silverskinande rustning. Vid sidan bar han ett krökt svärd, och en dolk och på ryggen hade han ett enkelt, men vackert pilkoger och en vit båge. Sammanfattat såg han ganska rolig ut med den fullastade brickan i händerna.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att fnittra.
Med händerna tryckta för munnen försökte jag kväva det skratt som bubblade upp inom mig, oundvikligt som en vulkan. Det hela gjordes ännu roligare av att soldaten i en halvt skämtsam, halvt förnärmad min, höjde på ena ögonbrynet. Jag föll tillbaka på rygg i sängen och vred mig bokstavligt av skratt.

Jag kan inte ens i denna stund komma på varför jag tyckte att just den synen var så komiskt, men som alltid skyller jag på min älvhärstamning. Älvor har en benägenhet att finna de minsta saker roliga, och det gjorde även jag mina två första decennier.

Men den här soldaten var professionell, så trots att han satts på posten att utfodra och övervaka en gapskrattande femtonåring rörde han inte en min, mer än det där förbaskade ögonbrynet.
Jag intog den dagens frukost på sängkanten, och mellan varje tugga fick jag påminna mig själv att inte skratta, när bilden av soldaten med brickan flöt upp för mina ögon.
När jag till sist inte kunde få ned en bit till drog jag ett djupt andetag, samlade mig, och satte undan brickan. Så satte jag armbågarna på knäna och huvudet i händerna och såg på honom.
Morgonens mjuka, så att säga lite luddiga tystnad fyllde bostaden.
Liksom det där med skrattet avskydde jag tystnad de första tjugo, tjugofem åren av mitt liv.
”Så… vad heter du – ni?”
Jag visste inte riktigt hur jag skulle tilltala honom, men vad som helst var bättre än den där tystnaden, som lät som lugnet före stormen.
Han ryckte till, och jag lyckades att inte börja skratta igen.
”Aidien, fröken”, sade han sedan, med den tränade soldatens rapphet i talet.
Det satte ju inte igång några vidare samtal.
”…Och kan du förklara läget för mig?”
Det hade jag ett stort behov av, jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig i denna stad, hur jag skulle vara mot andra, hur jag skulle känna igen folk som jag borde visa respekt för, och så vidare, och så vidare.
Aidien såg väldigt förbryllad ut, och återigen fick jag avhålla mig från att skratta.
Det var faktiskt inte lika lätt som det låter.
Till sist sade i alla fall den stackars förvirrade soldaten:
”Jag förstår nog inte riktigt vad ni menar, fröken.”
Det var bättre, en möjlighet till konversation.
”Jo, för det första heter jag Nindë, och inte ’fröken’, men eftersom att jag kommer från en liten avkrok i Mörkmården vet jag inte alls vad ni har för seder och artighetsregler här. Vidare undrar jag vad jag har för ställning här, om jag är en gäst, fånge, ädling – men det betvivlar jag starkt – eller en vanlig civil. Rent allmänt vill jag veta vilken dag det är, och när på dagen, och exakt var i Dwimordene jag befinner mig. Dessutom vill jag veta hur jag skall bemöta folk, till exempel dig – er – eller vad jag nu skall säga. Och till sist skulle jag gärna vilja träffa Haldir, om han nu klarade sig…”
Jag avbröt mig. Tanken på att Haldir kunde vara död slog mig i just den sekunden. Han kanske inte hade klarat den långa resan från Mörkmården till Lórien, utan jag kanske hade släpat runt på ett lik.
Tanken fick mig tydligen att se ut på något sätt som oroade Aidien, för han lutade sig fram en aning från sig plats vid dörren och såg på mig med en lite ängslig min.
”Fröken… eh, Nindë? Mår ni bra?”
Jag såg upp på honom, som nu kommit nästan hela vägen fram till sängplattformen, på något sätt verkade han mänskligare nu – om man nu kan säga det om en fullblodsalv. Då kanske det heter att han verkade alviskare – men jag förknippar genuint alviska saker med lite stel högtidlighet och skönhet. Aidien verkade… mänskligare – eller mindre korrekt och mera…

Jag snurrar till det här – ni förstår vad jag menar.

Utan den långa tankegång som jag nyss kom på svarade jag honom i alla fall.
”Vad? Ja… jag kom bara på… hur mår Haldir? Om han…”
”Haldir… menar ni kapten Haldir för styrkorna vid västra gränsen?”
Jag rynkade pannan.
”Inte vet jag. Jag vet att han kom till Mörkmården, tre dagars…” här avbröt jag mig igen, jag höll på att säga ’flygtur’, men ändrade mig, ”färd från byn…” och där avbröt jag mig ännu en gång, eftersom att jag just insett att jag hade glömt vad min hemby hette. ”Han ledde en styrka alver mot norra Mörkmården, och de borde ha varit härifrån, eftersom att han inte talade som man gör i Mörkmården eller Vattnadal”, sammanfattade jag min sönderhackade mening.
Det där om Vattnadalsalvernas sätt att tala flög bara ur mig, men jag antar att jag hade träffat någon därifrån tidigare.

Hur underligt det än låter så minns jag inte.

”Det är han. Kaptenen var svag när ni kom, men jag tror att ni räddade hans liv, fröken Nindë. Han har hämtat sig nu, och frågat efter er några gånger, men läkarna vill inte låta honom träffa någon förrän tidigast i övermorgon.”
Jag andades ut.
”Tack! Jag var rädd att han hade…”
Jag visste inte riktigt varför jag reagerade så starkt, men jag hade tårar i ögonen som jag lite generat torkade bort.
”Det var nära, hade ni dröjt endast några timmar mer hade han varit bortom räddning.”
Jag nickade, för tårarna hade fått mig att tvivla på om min röst skulle bära. Samtidigt undrade jag vad min plötsliga känslosamhet kom ifrån.
Men Aidien gjorde, till min stora tacksamhet, ingen större affär av detta. Han log bara åt mig, och sade:
”Om ni vill kan jag visa er till läkestugan imorgon.”
”Det skulle jag uppskatta”, min röst darrade, och jag lät fånigt ynklig.
Hans leende blev en aning bredare, och han verkade ännu mindre militärisk. Så betraktade han mig i min helhet, och sade nyktert:
”Jag skall se mig om och se om jag kan hitta lite kläder åt er, fröken, ni kan ju inte springa omkring i bara ett nattlinne.” Lite på skämt satte han handen till hakan och såg på mig med beräknande min. Så rynkade han pannan och frågade:
”Hur gammal är nu, fröken Nindë?”
Jag kvävde en plötsligt fnitterattack som av allt att döma framkallats av hans min och svarade:
”Jag är femton, och sluta upp med att kalla mig ’fröken’.”
Han höjde båda ögonbrynen i en förvånad min.
”Inte mer?” han nickade långsamt. ”Då tror jag faktiskt att jag skall hämta skräddaren och sömmerskorna – om ni inte vill att vi skall hämta era gamla kläder någonstans ifrån?”
Allt mitt fnitter försvann, och mitt ansikte måste ha antagit en ganska vemodig min, eftersom Aidien genast tog av masken av skämtsamhet, satte sig på huk framför mig och frågade:
”Sade jag något fel, frö… Nindë?”
Jag skakade långsamt på huvudet.
”Nej, du kunde ju inte veta… det finns inga kläder att hämta. Faktiskt så finns det ingen plats att hämta dem ifrån heller.”
Han rynkade pannan och lutade sig framåt.
”Vad menar ni?”
”Jag menar att jag är en flykting, och min by har antagligen jämnats med marken. Det var på god väg när jag flydde. Och…” jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara det. ”… och jag minns ingenting.” När Aidien gjorde en förvånad min utvecklade jag mig. ”ingenting annat än mina föräldrars namn, och hur de, min mor, såg ut… Och jag minns när – och hur – jag flydde. Men inget mer.”
Han nickade.
”Jag skall låta dig träffa drottningen. Men först skall du ha kläder.” Han måste ha uppfattat hur smärtsamt det var för mig att tala om vad som hänt, för han återtog den beräknande minen och frågade. ”Hur lång är du, Nindë?”
Jag ryckte på axlarna.
”Vet väl inte jag. Min mor sydde kläderna så de passade mig, utan att bry sig om mått och storlekar.”
”Vettigt”, mumlade han. ”Nå, jag skulle gissa på att du är en… fem fot, ungefär.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *