Nindë Silverdolk – Del 004

5 maj 2006

När sömmerskorna tagit mått på mig visade det sig att Aidien haft nästan rätt. Jag var fyra och en halv fot, och fyra tum. Det är hundrafemtioåtta och en halv centimeter.
Nu, vid närmare hundrafyrtiofem års ålder är jag ungefär en meter och sjuttiofem centimeter. Efter att ha tagit mått på mig, vilka alla inte var så smickrande – ni förstår, jag är var ganska lång för min ålder, och midjemåttet var det inget fel på. Men måttet kring min byst var jag definitivt inte nöjd med. Kort sagt var jag platt som en planka. Lyckligtvis har det förändrats, men det går vi inte närmare in på, tycker jag.
I alla fall, efter att ha tagit en del mått på mig, försvann skräddarna iväg för att påbörja något som med åren skulle bli en försvarlig garderob. Aidien talade med någon tjänare, vars titel jag har glömt, och såg till att jag fick använda kläder som en viss prinsessa använt när hon var ungefär trettio år.
Det var så jag först fick höra talas om prinsessan Ànië, som senare i mitt liv skulle bli något mycket, mycket speciellt.

Det uttryckte jag lite klumpigt, inte sant? Hur det än låter blev hon en vän, ingen älskarinna.

Till min stora förtret fick prinsessans kläder läggas in en avsevärd bit i livstyckets överdel. Hon hade uppenbarligen inte varit lika intetsägande med sin figur.

Jag vet att jag uppehåller mig för mycket vid mitt dåvarande bystomfång, men jag retade mig verkligen på det.

Hur som helst beslutade Aidien att jag skulle installera mig – och inte minst få en egen garderob – innan jag skulle bli presenterad för drottningen.
Eftersom att jag inte fick hälsa på Haldir förrän kommande dag, visade Aidien mig runt. Den första dagen lade grunden till en mycket stark vänskap.
Först visade han mig naturligtvis alla saker som var nödvändiga för att jag skulle klara mig i Lórien. Sådant som toaletter, utgångar, stallarna, och annat tråkigt som vi inte behöver uppehålla oss vid.
Sedan visade han mig dammarna. Och jag menar inte dammar i ordets vanliga betydelse. Det låg en bit utanför den silverne staden, glasklara dammar med vattenfall av olika storlekar. Vissa uppvärmda tills de ångade, andra kalla och uppfriskande. Vissa fanns avdelade så att man kunde bada privat – åtskiljda av naturliga väggar, såsom buskage och vattenfall. Det fanns grunda dammar – uppenbart för barns bruk – och några så djupa att man inte kunde se dess botten, trots att vattnet var klart som kristall.
Som ni kanske märker blev jag hänförd av åsynen av detta vattenparadis, som omslöts av klippor. När jag satte min fortfarande bara fot på en av dessa klippor för att se ned i vattnet kunde jag inte låta bli att ge upp ett förvånat utrop.
”Den är varm!”
Aidien skrattade, och som alltid när han skrattade verkade han mycket trevligare.
”Ja, vissa av dammarna, och klipporna också värms upp från jordens innandöme.” Han gjorde en avvärjande gest när jag öppnade munnen för att fråga. ”Jag har ingen aning om hur, så fråga mig inte. Drottning Galadriel eller Kung Celeborn kanske vet.”
Jag bestämde mig för att fråga dem istället.

Det var tre saker som verkligen gjorde intryck på mig den dagen. Först var det dammarna, som jag redan har beskrivit. Det andra var åsynen av staden Caras Galadhorn. Den var verkligen vacker med sina dels istappsliknande, dels klotformade, dels helt vanliga hus uppe i träden. Och hela staden utstrålade liksom ett silverne sken som nästan verkade blått. Verkligen vackert.
Och det tredje var soldaterna. Jag och Aidien hann dit precis i tid för att se träningen med svärd, när en ung alv gjorde en parad så snabb att jag knappt hann med att se den, och hejdade sitt svärd några centimeter från sin motståndares hals.
Jag blev mycket imponerad, men det blev tydligen inte Aidien.
”Soldat! Under hela paraden lämnade du din högersida oskyddad, vem som helst hade kunnat sticka svärdet i dig!”
Den unge alven gjorde en stram givakt.
”Ber om ursäkt sergeant, det skall jag tänka på.”
”Be din nuvarande svärdsmästare att visa dig paraden så att du även skyddar högersidan.”
”Det skall jag, sergeant. Tack.”
Jag stirrade på soldaten som fortfarande stod i givakt när vi gick.
”Tyckte du inte att han var duktig, Aidien? Vad var det för fel?”
”Han är mycket duktig, Nindë, men som jag sade lämnade han högersidan blottad hela tiden. Så här skall det se ut.”
Utan vidare förklaringar drog han sitt böjda svärd och visade en liknande parad, snabbare och jag kunde se att han skyddade högersidan.”
Jag var mållös.
Aidien stoppade tillbaka svärdet i skidan, och log mot mig.
”Acceptabelt?”
”Kan du lära mig att slåss på det sättet?”
”Det kan jag, och kapten Haldir kan säkert lära dig ännu mer. Vill du det?”
Jag nickade, och där började min vapenträning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *