Nindë Silverdolk – Del 005

18 maj 2006

Soldat som han var sparade Aidien ingen tid. Han tog med mig raka vägen till vapen och rustningssmedjan, under förevändning att han tänkte visa mig staden.
Smedjan var stor, och dess förmak var, trots ässjan innanför, svalt och väl upplyst. Långa rader av högkvalitetsdolkar, svärd, och sköldar. I disken fanns smycken av silver, guld och míthril uppradade, med stenar i olika färger infattade.
”Och härifrån beställer armén alla sina vapen och rustningar”, sade han innan han skyndsamt vände sig till den smärte smeden som just kommit ut till oss. ”Cuthelinen, det här är Nindë Caranîr, jag har lovat henne vapenträning, och för det behöver hon vapen.”
Smeden nickade kort, och sade sedan:
”Har ni inga egna?”
”Jo, men ingen rustning liten nog, och inga vapen som hon kan behålla.”
Den silverhårige smeden nickade igen.
”Kom hit, flicka.”
Jag hann inte röra mig innan en hög smäll fick mig att sluta med allt som jag eventuellt höll på med. Aidien stod med Cuthelinens hand i ett järngrepp och såg honom rakt in i ögonen.
”Respekt, Cuthelinen av Fingolfins hus, respekt. Hon räddade kapten Haldirs liv, och om inte han dödar dig när du är respektlös mot henne, så kommer jag att göra det.”
Den smärte, men muskulöse smeden nickade, och bugade sig sedan för mig.
”Jag ber om ursäkt, fröken Nindë. Var vänlig och kom hit, så skall jag ta några mått på er.”
Jag bestämde mig för att låta bli att säga något om Aidiens häftiga reaktion, utan gick fram till smeden. Cuthelinen hade ett öppet ansikte med mungipor som strävade uppåt, blågrå ögon och något effektivt över sina drag.
Medan han mätte mina armar, ben, midja och så vidare frågade han Aidien:
”Ungefär vad hade du tänkt dig, Aidien?”
Min självutnämnde beskyddare ryckte på axlarna.
”Jag vet inte riktigt. Nindë, du är för lätt i kroppen för att kunna hantera ett riktigt slagsvärd, åtminstone nu. Det får bli något som du lätt kan röra dig i, för jag tror vi får göra fäkterska av dig först.” Med ett litet leende noterade jag att allt som ”fröken Nindë” och ”ni” hade försvunnit ur hans tal. Jag sade inget och lät min nye vän fortsätta: ”Så jag tänker mig ett överstycke ungefär som arméns egna rustningar, men inga skyddsplåtar på armarna eller höfterna, utan hellre något ringbrynjeaktigt. På benen vet jag faktiskt inte, men där kan du säkert komma på den bästa lösningen”, det sista sade han med ett oförskämt flin mot smeden som synbarligen mörknade i blicken, men sedan skrattade.
”Jag tror jag vet vad du menar, Aidien. Jag ska rita lite på det, och sedan skicka efter er med några idéer, går det bra?” Aidien såg på mig, och jag nickade. ”Bra. Sedan tänkte jag lite på vapen, som du nämnde. Vore det inte bäst om fröken Nindë fick träna med arméns vapen, så att jag kunde ordna något lite mer personligt åt henne? Ett vanligt svärd kan vem som helst knacka ihop på ett par dagar, men om man vill ha något riktigt fint tar det lite tid.”
Aidien nickade tankfullt.
”Du har nog rätt.” Han drog sitt eget svärd och betraktade det fundersamt. Först nu upptäckte jag att vapnet var ett konstverk med guld och silverinläggningar, och här och var en vackert slipad ädelsten. Som svärdsknapp satt där en stor, svart opal, och den skimrade i fler färger än jag kunde namn på. ”Jo, det är nog bäst. Vi vill inte ha vilken kökskniv som helst.” Han såg på mig medan han förde tillbaka svärdet i skidan. ”Vad säger du, Nindë? Kan vi vänta lite?”
En tanke hade slagit mig, och jag rodnade ordentligt när jag sade:
”Saken är den… jag har inte ett öre att betala med. Och Aidien har redan beställt flera klänningar åt mig, så jag vet faktiskt inte om jag kan…”
Min röst dog generat bort, men Cuthelinen bara log.
”Det är ingen fara. Åtminstone inte med rustningen, se den som en gåva från mig till er för min tidigare oförskämdhet. Nej, säg inte emot”, han höll avvärjande upp händerna när jag öppnade munnen för att protestera. ”Och svärd och vapen kommer att ta sin lilla tid, och till dess har ni säkert skaffat fram betalningsmedel. Om inte kan säkert den gode Aidien eller Haldir hjälpa er på traven.” Han började fösa ut mig och Aidien ur smedjan och fortsatte: ”Nu får ni kila iväg, ungdomar, jag måste ha lugn och ro när jag arbetar. Sjas!”
Innan vi hann säga ett ord fann vi dörren till smedjan stängd, och en skylt dök upp ”Är och fiskar, väntas inte tillbaka förrän solnedgången”.
”’Lugn och ro’”, fnyste Aidien, ”som om han skulle få lugn och ro när hans arbete är att banka på metallbitar.” Sedan verkade den i smedens mening inbakade förolämpningen gå in. ”Cuthelinen! Vad menar du med ’ungdom’?! Jag är tvåhundratrettio år äldre än du!”
Sedan såg han ned i mitt förvånade ansikte och brast i skratt.

I det ögonblicket tänkte jag att jag aldrig skulle förstå mig på Aidiens humor.

När han slutat skratta, såg Aidien på mig, och han log med hela ansiktet.
Jag har nog inte nämnt det, men Aidien hade ett riktigt vackert ansikte. Hans ögon var stora och blå, och dess form påminde faktiskt om ett rådjurs. Hans drag var finskurna som hos en flicka, men skarpare på något vis, och hans hår var blont, nästan silverfärgat – trots att hans ansikte var ungt. När han inte gjorde något åt det – som att le eller skratta – hade han ganska allvarliga drag, och jag fick känslan av att han förr varit rätt tystlåten av sig.

Jag vet inte varför, men jag har den effekten på folk att de börjar prata när jag kommer i närheten – vare sig jag vill lyssna eller inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *