Nindë Silverdolk – Del 007

20 augusti 2006

”Nindë? Nindë, vakna.” Jag slog upp ögonen, och med sömnig blick kunde jag se Aidien rynka pannan.
”Mår du riktigt bra, Nindë?”
”Vad?” jag blinkade några gånger för att få sömnen ur ögonen. Sedan blev bilden av alven framför mig klar, och jag kunde se Aidiens oroade ansiktsuttryck.
”Ja, jag mår bra”, skyndade jag mig sedan att säga, och gned mig lite i ögonen. Mina ögonlock var ömma, och jag mindes hur jag hade gråtit natten innan.
Jag reste mig ur sängen, och såg hur Aidien hastigt vände sig bort.
Pryd.
När jag såg mig i spegeln förstod jag varför Aidien frågat. Mina ögon var rödsprängda, ögonlocken och området omkring ögonen flammande, och långa strimmor gick från mina ögon ned över kinderna.
Jag vaskade av mig i ansiktet, och kände hur jag vaknade till. Jag visste att strimmorna i ansiktet skulle gå bort av vattnet, och vi talade inte mer om det.
Medan jag klädde mig bakom en vikskärm talade jag med Aidien om dagen göromål.
”Imorgon skall vi se om du kan få audiens hos kungen och drottningen.” Sade Aidien med halvkvävd röst, eftersom att han trots vikskärmen stod med ryggen mot mig. ”Idag tycks jag mig minnas att jag har lovat att ta med dig till läkestugan.”
Jag mindes också hans löfte om att ta med mig till Haldir, och jag höll med honom.
”Sedan kanske vi kunde se hur långt skräddarna har kommit. Prinsessans klänningar är aningen för långa för mig.”
”Det beror på att du inte sträcker på dig”, svarade han med en retsam underton.
Jag stack fram huvudet från skärmen och räckte ut tungan mot hans breda ryggtavla. Jag tror att han märkte det, eftersom han skrattade.
”Som du vill, Nindë, det gör vi. Om vi får tid kanske vi skulle gå ned till vapenförrådet för att se vilken sorts vapen du ska träna med.”
”Alla”, sade jag genast. Jag ville verkligen lära mig att slåss som Aidien visat mig, dels för att jag ville hämnas min mors – och eventuella familjs – död, och för att något sade mig att jag skulle behöva det i framtiden.
Han skrattade igen.
”Naturligtvis, men jag tror att vi för börja med till exempel värja eller båge tills du blivit stark nog att lyfta ett tvåhändigt slagsvärd.”
Jag tänkte över saken.
”Det har du nog rätt i. Sedan kanske vi skulle titta lite på mått på vapnen också, så att vi kunde gå med dem till Cuthelinen. Nu är jag färdig.”
Jag steg ut från skärmen, och visade upp mig i en lång, vit klänning med silverfärgad spets och något som påminde om en väst i ljusblå chiffong. Prinsessan var verkligen förtjust i de där färgerna, hade jag noterat.
Hon kom även på tal när jag och Aidien intagit vår frukost och gick mot läkestugan utan någon speciell brådska.

”Vem är den här prinsessan, vars garderob jag länsar?” undrade jag och såg upp på den längre soldaten.
”Ànië, heter hon.” Svarade han. ”Lustigt att du skulle föra det på tal när vi är på väg till Haldir, han är nämligen hennes förkämpe. Han har praktiskt taget uppfostrat henne. Hon är nog…” han räknade snabbt på fingrarna, ”jo, hon fyllde hundraåttiotvå i år. Kung Celeborn ansåg att hon skulle få utveckla sin utbildning och det här är det andra året av tjugo som hon ska spendera i Vattnadal. Galadriel var förstås skeptisk till resans säkerhet, men Haldir övertygade henne om att prinsessan inte behövde honom hängande över sig stup i ett. Efter Vattnadal skall hon åka till Alvhem i Mörkmården, och kanske också till Sjöstad för att hämta mer kunskaper.” Aidien avbröt sig för att göra en rapp honnör och givakt för någon som han föregående dag pekat ut som general eller kapten eller något sådant. Sedan fortsatte han:
”Hon är lovande, den lilla prinsessan. Det är inte helt tomt bakom hennes alabastervita panna, som med många andra adelskvinnor som tillbringat hela sitt liv bakom palatsets väggar. Synd att hon antagligen kommer att giftas bort till Mörkmården, jag skulle inte ha något emot ännu en begåvad drottning.”
”Varför kommer hon giftas bort till Mörkmården? Får hon inte välja själv?”
Han skrattade.
”Nej, min lilla Nindë -”

Jag måste avbryta här. Märker ni att han redan refererade mig som sin lilla Nindë? Efter en och en kvarts dag. Säger det något om hur djup vår relation var efter tjugo, trettio år?

”Nej, min lilla Nindë, det får hon inte. Så är det sällan med adeln. Så är det sällan över huvud taget, faktiskt. Har du inte märkt det? En skomakares flicka gifter sig ofta med en garvares pojke, eftersom att om familjeföretagen slås ihop kan flickans far skaffa billigare läder, och garvaren delar på förtjänsten tillsammans med skomakarfamiljen, eftersom att det är han läder som de får för mycket bättre pris än något annat. De slår ihop sina företag och kan sälja billigare skor än alla andra – och då får de mer kunder. Likadant är det med adeln. En markis försöker alltid få sin dotter gift med en greve – eller bättre en hertig eller baron. Det handlar om att gifta upp sig. I kungafamiljerna är det nog värst. Där skickar man iväg sina söner och döttrar till familjer som man kanske inte ens känner – för ett avtal om till exempel bistånd i krig. Om paret tycker om varandra är ju allt frid och fröjd – om inte är det deras problem. Giftermål över hela världen är ofta strikt affärsgynnande.”
”Så hemskt!”
”Kanske, men det är väl värre om skomakarfamiljen och garvarfamiljen svälter ihjäl för att de inte har råd med mat – när de kunde gift in sig i varandras familjer och blivit rika nog att hjälpa andra fattiga?”
Jag anlade en trumpen min. Tanken på att giftermål världen över egentligen var affärsöverenskommelser tilltalade mig inte; men när Aidien framlade det på det sättet hade han naturligtvis rätt.
Min finkänslige beskyddare bestämde sig för att inte fortsätta samtalet och sade istället:
”Du får ha vilken åsikt du vill, vi släpper det. Där är läkestugan.”
Han pekade på ett enormt träd med en ännu större talan i kronan.
När jag tänker närmare efter måste minst två tredjedelar av rummen i läkehuset haft balkong; huset var helt översållat av plattformer med staket som stack ut på alla möjliga – och omöjliga – ställen.
Hur som helt vinkade en ung man mot oss från någon av dessa otaliga balkonger. Han hävde sig över räcket, och utan att jag riktigt fattade hur det gick till gick han nedför en lägligt placerad trappa som löpte längs trädets utsida.
När han kommit fram till oss studerade jag honom på samma sätt som jag märkt att Aidien betraktade alla som talade med oss.
Det var en alv med ett ungdomligt ansikte, men visa ögon. Hans hår var ljusbrunt, vilket vittnade om att han inte var fullblodsalv. Hans ögon var grågröna och hans leende vänligt.
Han var den sortens person som man lätt tycker om.
”Mitt namn är Velorin.” Han bugade sig elegant och fortsatte sedan. ”Jag hörde att ni ville hälsa på kapten Haldir, fröken…?”
Han höjde ett ögonbryn.
”Nindë.” Sade jag. När han såg fortfarande ut på samma sätt tillade jag, ”Caranîr.”
Velorin nickade.
”Vackra namn. Nå, sergeant Aidien känner jag sedan innan”, han såg på Aidien. ”Ni har inte varit här för benbrott på tre veckor nu, sergeant. Är inte det rekord?”
Aidien log.
”Det är det nog”, svarade han med låtsad förvåning. ”Så märkligt, det måste vi genast åtgärda. Du råkar inte ha en slägga till hands, Velorin?”
Velorin gjorde en grimas, sedan skrattade vi alla tre.
Medan den unge helaren visade oss upp till huvudentrén vände han sig åter mot Aidien.
”Och vad är dina planer för fröken Nindë, då? Vad jag menar är – när står bröllopet?”
Han flinade, men i hans ögon fanns allvar.
Aidien rodnade. Djupt.
”Det var inte särskilt roligt, Velorin. Jag har inga som helst avsikter med Nindë. Dels är jag soldat, och den sortens människor är inte menade för giftermål, dels har jag börjat se henne som min lillasyster. Och så är hon så ung.”
Velorins flin försvann.
”Ung – ja. Men hon håller redan på att utveckla den mest häpnadsväckande skönhet jag någonsin sett.”
Aidien såg på mig.
”Det har du rätt i.”

Det korta samtalet både smickrade mig och berörde mig djupt. Dels för att det hade blivit påpekat att jag kanske skulle bli vacker i alla fall. Men det som påverkade mig mest var att Aidien redan såg mig som sin lillasyster.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *