Nindë Silverdolk – Del 008

21 augusti 2006

Haldir var otäckt blek i ansiktet när vi kom in i hans rum. Han halvsatt i sängen med täcket upp till midjan. Ett bandage som var mörkbrunt av torkat blod var hårt lindat om hans midja hela vägen upp till armhålorna.
Velorin rynkade pannan när vi kom in.
”Kapten Haldir”, sade han och fångade genast den sårade soldatens uppmärksamhet. Den unge helaren gick fram till sängen och lade fingertoppen på det orörda vattenglas som stod på nattduksbordet. Sedan fortsatte han med lugn och försonlig röst, medan han tippade glaset fram och tillbaka med fingret. ”Ni lider av svår blodförlust. Unga fröken Nindë här slet som ett djur i flera dagar för att få er hit, och hon var svårt utmattad när ni kom. Kort sagt räddade hon livet på er, med risk för sitt eget. Om hon inte hade hittat vägen hit, eller om ni hade fördröjts med bara en dag, hade ni – och sannolikt hon också – dött av blodförlust och utmattning. Och för att vara ärlig bryr jag mig inte om ifall ni lever eller dör – soldater har vi många. Men om ni dör så kommer Nindës vedermödor att ha varit i onödan. ”
Han tippade farligt långt på glaset medan hans röst liksom hans blick fick en underton av stål.
”Så för att unga fröken här inte ska ha riskerat livet för en fullkomlig främling så har jag sagt åt er att dricka mycket för att återställa vätskebalansen i kroppen. Och när jag säger ’drick mycket vatten’, så menar jag också drick mycket vatten!” det sista sade Velorin samtidigt som han utan att röra en min välte ut det fulla glaset över kaptenen.
Haldir satte sig tvärt upp i sängen med ett rop av förvåning, kort följt av ännu ett av smärta. Han gjord en grimas och lade armen mot sidan, vartefter han bleknade betänkligt.
”Nå, nå.” Sade Velorin med förmanande röst. ”Så, sluta upp med det där, kapten. Ni bara förvärrar era skador.”
Han tog ett lätt tag om Haldirs armbåge och flyttade undan hans arm. Så skakade han på huvudet och fortsatte.
”Jag tror att det är dags att byta ert bandage.” Utan att vänta på något gensvar vände Velorin sig mot oss och tillade:
”Jag hoppas att ni kan talas vid i alla fall. Det här tar inte så lång tid.”
Medan den unge helaren bytte Haldirs bandage talade vi om fulständigt onödiga saker. När han sedan var färdig reste han sig, bugade och lämnade oss ensamma.
En kort stund lägrade sig en pinsam tystnad över rummet, sedan vred Haldir på sig en aning, gjorde en grimas av smärta och muttrade:
”Han tror att han är min mamma…”
Jag tror faktiskt inte att det var avsett för att vara roligt, men det tyckte både Aidien och jag att det var, så snart skrattade vi båda två högt.
Det var allt som krävdes för att vi skulle komma igång igen. När jag tänker närmare efter borde våra skratt ha ekat ungefär till mellersta Harad.
Det dröjde inte länge innan jag visste det mesta som var värt att veta om Haldir. Jag charmade honom intill den milda grad att han samma dag skulle gå barfota över glödande kol om jag bara bad honom.

Det visste du inte, inte sant, Haldir?

Det hann bli både förmiddag, middag och kväll innan Velorin kom och körde ut oss. Jag blev ganska förvånad när jag upptäckte hur sent det var, och att vi inte hade ätit på hela dagen. Jag var inte så litet hungrig när vi gick bort till Cuthelinens smedja.
Den smärte mannen hade skissat upp ett tiotal olika rustningar, men jag fastnade för en speciell, som påminde om Vattnadalsalvernas rustningar.
Den hade en överdel av míthril, och utöver det bara armskenor och benskenor, den var dekorerad med inläggningar av någon slags svart sten, och olika sorters metaller. Cuthelinen höll helhjärtat med mig när jag pekade ut skissen.
”Det har ni rätt i, fröken. Jag tror inte att ni har den rätta kroppsbyggnaden för att bli samma sorts soldat som finns i armén, utan ni behöver mer rörelsefrihet.” när Aidien höjde på ögonbrynet lade smeden till: ”För att utnyttja sin snabbhet till kompensation till den bristande kroppsvikten.”
Han hade också ritat upp en hjälm som var väldigt lik Vattnadalsalvernas, och jag gillade den genast.
”Jag gör rustningen först”, sade han när vi skulle gå, ”och så kan vi prata vapen sedan. Och jag varnar er redan nu, fröken Nindë – rustningen kommer inte att bli exakt som skissen. Jag kanske finner andra inläggningar, legeringar och skyddsskenor mer passande, och med er tillåtelse skulle jag vilja använda dem, om så blir fallet.”
Jag nickade åt honom, och följde sedan Aidien tillbaka till min bostad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *