Nindë Silverdolk – Del 009

26 augusti 2006

Med sitt vanliga, utsökta sätt stannade Aidien utanför min bostad medan jag bytte om inför natten. Istället för att genomgå proceduren med kläder och presentationer nere i stora salen hade vi intagit en lätt kvällsvard i min våning. Det arrangemanget hade passat mig alldeles utmärkt, eftersom att jag då slapp alla blickar på mitt mörka hår, min spinkiga figur och mitt underliga skratt.

Kan ni tänka er; det fanns inget jag hellre ville på den tiden, än att vara som alla andra!

I alla fall kröp jag ned i sängen, och mumlade något till Aidien som bekräftade att han kunde komma in. Vi småpratade en stund, och jag minns att en fråga från mitt håll var:
”Har du sovit någonting sedan jag kom?”
Jag minns att jag frågade detta, eftersom att jag i den stunden kom på att jag vaknat den första dagen med honom stående vid trappan som slingrade sig kring trädet. Samma kväll hade jag somnat med honom stående där, och på morgonen hade jag vaknat, och han stått kvar på samma sätt.
”Nej”, svarade han sanningsenligt. ”Jag har faktiskt inte haft en tanke på det.”
Sedan hade han förklarat att han som soldat var tränad för att kunna gå flera dagar utan sömn, och också hur det, i princip, gick till. Jag bestämde mig naturligtvis för att lära mig det han talade om, när jag fick tid.
Sedan strök Aidien mig försiktigt över håret, och uppmanade mig till att sova. Själv gick han och ställde sig på samma plats som han tillbringat de föregående nätterna, medan jag låg kvar i min säng, och såg ut över natthimlen och dess härskarinna.

Jag vill nu påpeka att jag aldrig sett månen som en man. Folk som talar om ”Gubben i Månen” himlar jag bara med ögonen åt, och lämnar åt sina tokiga fantasier. Månen är en kvinna; punkt, slut.

Jag log, halvsovande, när jag fick syn på en svärm älvor, som virvlade upp från en närbelägen buske. Med hjärnan halvt i dvala betraktade jag dem dansa omkring i Caras Galadhorns nattysta stad.
Så fick de syn på mig – naturligtvis. Med fnittrande små röster kom de farande, och pekade snart hänfört på halsbandet jag bar.
Sedan pekade de mot himlen, och som en naturlig reaktion är, såg jag upp på den.
I ögonblicket som följde trodde jag att jag aldrig skulle andas igen. Av de tunna molnen bildades ett ansikte – eller inte bara ett ansikte, utan en hel person. Molnen böljade som dimslöjor omkring henne, men jag kunde urskilja att det var en liten, späd kvinna med guldbrunt hår. Och hon verkade se på mig. Hennes ansikte var diffust, men jag kände igen henne på något underligt, oförståeligt vis.
Kvinnan log, och då visste jag att min mor skulle vaka över mig, genom livet och döden, och i evigheterna som följde. För alltid.
Den kvällen somnade jag med ett leende på läpparna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *