Nindë Silverdolk – Del 010

26 augusti 2006

Nästa dag, efter att ha genomgått den vanliga morgonproceduren, nämnde Aidien att drottningen och kungen skulle ta emot oss idag. Jag blev en liten aning nervös – förstås – men återgick sedan till min frukost.
I huvudet gick jag igenom frågorna jag hade till Galadriel och Celeborn. Jag skulle naturligtvis fråga om min familj – om det fanns någon som helst möjlighet att få reda på något om dem. Sedan skulle jag fråga om arbete. Jag var som ni säkert förstått luspank, och hade inte ens pengar till att betala maten jag åt. Jag bestämde mig för att jag också ville veta lite om platsen jag var på, och då menade jag inte Caras Galadhorn – utan min våning. Aidien hade rapporterat att kungaparet skänkt den till mig, men jag var ändå inte säker.
Efter att noggrant satt upp håret och klätt mig i ljuslila klänning med något formellt över sig, gick jag och Aidien bort mot det kungliga audiensrummet.
När jag trädde in i salen, och kungaparet hälsade mig blev jag ärligt talat förvånad. Jag visste att kungen var en vis, men mild man. Det hade jag förstås hört, och märkte genast. Det som förvånade mig var drottningen. Hon log mot mig, och bredde ut armarna i en slags hälsning. Sedan bad hon mig att göra det lite bekvämare för mig, så jag satte mig i trappan som ledde upp till de tronliknande stolar där kungaparet satt.
Trappan i Caras Galadhorn är faktiskt riktigt bekväm. Den har ganska breda trappsteg, och av någon anledning känns den riktigt mjuk.
Men det som förvånade mig var som sagt drottningen. Hon var vänlig, riktigt älskvärd mot mig; men alla som jag talat med, och som jag hört tala, hade beskrivit drottningen som en oftast god, men bestämd härskarinna med opålitligt humör.

Det visste du inte, eller hur, Galadriel?

Jag fick veta en del om lag och ordning i detta det minsta av alvernas riken, och ställde i min tur frågor om diverse småsaker. Jag blev förvånad av att det här kungaparet kunde konsten att vara… mänskliga och upphöjda på samma gång.
Redan i början – bara kort efter att jag hade presenterat mig – ställde Galadriel en ganska ofrånkomlig fråga:
”Vad heter dina föräldrar, Nindë?”
”De…” jag fick avbryta mig och tänka efter en lång stund innan jag långsamt kunde säga: ”Enica och… Vëryan.” Sedan såg jag upp på henne och sade urskuldande: ”Jag är ledsen, drottning Galadriel, jag minns dem knappt. Min far kallades ut i kriget i norra Mörkmården innan jag föddes, och jag minns inget specifikt av mina första femton år, förutom dagen då min mor fick beskedet om att min far var död.”
”Inget mer?” undrade Celeborn.
”Nja… jag kan beskriva min mor väldigt diffust, och jag vet att jag var lycklig. Och jag vet att min mor också är död, dödades när orcher invaderade vår by. Inget mer.”
Celeborn nickade eftertänksamt. Så såg han på sin hustru, och ett leende lekte i hans mungipa.
”Älskade. Vet du om Mainen, bibliotekarien, har något att göra för tillfället?”
Galadriel sken upp på ett nästan flickaktigt sätt, och hon sade med samma elaka leende:
”Det är möjligt, käraste, men han kan säkert lägga undan det om vi ber honom. Att flickebarnet får veta om hon har några släktingar i livet är väl viktigare än hans eviga katalogiseringar.”
”Precis min åsikt.” Kungen vände sig mot mig. ”Vår bibliotekarie, Mainen, kommer att se efter om ni har några levande släktingar, fröken.”
Jag log, och bestämde mig för att jag älskade det här paret.
”Tack så mycket, Ers nåd.”
Efter det följde en ganska lång diskussion under vilken jag fick veta allt om hur jag skulle uppföra mig, när jag skulle bli förolämpad, och vad jag skulle låta bli att säga i Caras Galadhorn. Jag fick lära mig vilka människor jag skulle undvika, vilka kvarter som jag inte skulle gå till och vilka gränser som skulle garantera min trygghet. Jag fick också veta saker som handelskvarter, de bästa butikerna när jag ville ha kläder, skor, böcker, pennor, smiden och pergament. Galadriel utnämnde, efter kort samråd med sin make, Aidien till den som skulle introducera mig i livet i Lórien, och för att beskydda mig. Han blev snabbt tillsagd att flytta sina tillhörigheter från sin underofficerssvit till den betydligt mer luxuösa bostaden mittemot min. Låt mig säga att min vän inte direkt klagade.
Till sist, när jag hade suttit på trappan i flera timmar, sade Galadriel:
”Har du gått i lära någonstans, Nindë?”
”Jag… jag vet faktiskt inte, Ers nåd. Som jag sade innan minns jag ingenting.”
”Nåväl, vi kan göra ett litet test och se om du behöver någon vidare skolning.”
”Som ni vill, Ers nåd. Det låter bra.”
Till sist hade jag bara en fråga kvar, och den ställde jag när jag precis skulle eskorteras ut ur salen av Aidien.
”Jo, jag har en fråga till, Ers majestäter…” Jag fick inte säger mer innan Galadriel höll upp en hand.
”Låt bli majestätandet. Om du absolut vill titulera oss, så gör det med Ers nåd. Inget mer, Nindë.”
”Som ni vill, Ers nåd”, sade jag lite undergivet. ”Det gällde en ganska pinsam fråga. Jag har inga pengar alls. Jag flydde ur min by med bara kläderna jag hade på kroppen, så även om ni kanske är fel personer att fråga så undrar jag om ni känner till något arbete jag kan utföra?”
”Men kära barn!” utropade drottningen och slog handen för bröstet på ett ganska melodramatiskt sätt. ”Du kan väl inte arbeta, så ung som du är?”
”Faktum är att jag måste, Ers nåd. Jag har inget att betala maten jag äter med. Och eftersom att Aidi… sergeant Aidien har lovat mig att ta mig i vapenträning så håller smeden Cuthelinen på att smida både vapen och rustning till mig.”
”Jag förstår… Celeborn?”
Jag hade noterat att Galadriel var den som pratade, som folk fäste sig vid. Celeborn var en betraktare, precis som jag senare i livet blev.
Hennes make såg ut som om han tänkte intensivt. Sedan sade han:
”Du sade att din far var soldat i Mörkmårdens armé, inte sant?”
”Ja, Ers nåd.”
”Nå, men i sådana fall är pengar inget problem. Alla soldater i alvernas fyra riken, Grå Hamnarna, Lothlórien, Mörkmården och Imladris får sin lön uppdelad i fyra. Först en tredjedel av lönen till vilket rike han nu kommer ifrån, och sedan resten till de tre andra. Det är som en försäkring ifall han kommer bort från sin pluton, eller rentav armé, i ett slag. Han behöver inte kämpa sig hela vägen hem, till exempel efter ett långt fälttåg, utan kan ta sig till det närmaste riket, och ha en liten förmögenhet lagrad där. Och döda soldaters löner betalas ut även efter deras bortgång, till deras familjer. Så eftersom att din far har varit död i – vad var det, femton år?” jag nickade, ”så har du antagligen en smärre förmögenhet här i Lórien. Och ytterligare en i Imladris, och en i Vattnadal. Och en större i Mörkmården.”
Det var nog det längsta tal Celeborn hållit under hela min audiens.
”Nej, det har jag inte, Ers nåd.” Sade jag, ”inte i Mörkmården. De pengarna levde jag och min mor på efter fars död.”
”Men pengarna här och i Imladris och i Grå Hamnarna torde väl ändå räcka.” Han skrev något på en lapp – jag kunde inte läsa på den tiden. ”Här. Ge den här till skattmästaren, så kommer han att berätta hur mycket pengar du har att röra dig med, och ge dig de pengar du vill ha.”
”Tack, Ers nåd.” Jag studerade de smala, vackra tecknen på pergamentslappen noggrant, försökte läsa ut deras innebörd.
”Nindë”, inföll Galadriel plötsligt, ”kan du läsa?”
”Nej”, svarade jag och rodnade.
Drottningen nickade eftertänksamt och sade:
”Jag tror att jag får ta dig i lära i alla fall. Om du kommer hit veckans första, tredje och femte dag, varje vecka, så skall jag personligen lära dig att du behöver veta.”
”Tack, Ers nåd.”
Jag försökte niga på samma graciösa sätt som damerna i Stora Salen nigit för någon dag sedan, men det resulterade bara i att jag snubblade på min långa kjol, och Aidien fick fånga upp mig för att jag inte skulle stå på näsan.
Istället böjde jag ned mitt djupt rodnande huvud och lade vänster hand på hjärtat i samma gest som jag sett många andra alver, främst soldater, använda. Kungaparet nickade åt mig, och jag följde Aidien ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *