Nindë Silverdolk – Del 013

12 september 2006

När jag kom ned till barackerna åtföljdes jag på min väg mot kontorsbyggnaden av många blickar. Vissa fick mig att rysa, andra var rent smickrande.
Jag tog mot till den enkla byggnaden som inhyste officerarnas arbetsrum. Där fick jag tag i en soldat som precis lämnat ett bud, och som var villig att föra mig till Aidien.
Min vän stod tillsammans med en pluton på femtio man på ett stort, uppröjt område, täckt med grus.
Han gav order, och alverna följde dem med en symmetri och en synkronisation som nästan var hypnotiserande. Glansen i soldaternas rustningar och deras samfällda rörelser fick mig att inse att det var det här som gett stora slagfält sin felaktiga ära. När man beskrev dessa skådeplatser för död och förstörelse tänkte man alltför ofta på den sortens uppvisningar som jag nu fick bevittna. Istället för att ha i sinnet, hur många liv som släcktes i krig, så föreställde man sig de blänkande rader med rustningar som paraderande soldater utgjorde.
Aidien fångade min blick, och jag rycktes upp ur mina funderingar. Han log en aning, men höll fortfarande koncentrationen på soldaterna framför sig. Så sade han någonting som jag inte uppfattade, efter en samfälld givakt löstes de raka raderna upp, och – efter att ha letat reda på sina vänner – drog sig soldaterna tillbaka till barackerna.
”Nindë!” Aidien vinkade åt mig, och gick mig till mötes. Han gav sina män en bedömande blick, och frågade: ”Vad tycker du?”
”Mycket imponerande. Men vad har de för nytta av raka rader och samfällda rörelser i en strid på liv och död?”
”Inte särskilt mycket. Men den här sortens övningar tränar deras tålamod, lydnad och samarbetsvilja.”
”Jaså”, svarade jag, ovillig att sätta igång en långdragen diskussion – och han hade ju faktiskt en poäng, ”då förstår jag.”
Aidien såg ned på sina dammiga, svettiga kläder, och frågade med ett snett leende:
”Har du något emot att vänta medan jag byter om?
”Nej”, svarade jag, också leende, medan jag betraktade hans allt annat än rena kläder och rynkade näsan, ”faktiskt hade jag blivit irriterad om du inte gjorde det.”

När Aidien hade bytt om – och vaskat av sig litet också, tror jag – gick vi till handelstorget. När vi hade letat reda på ett matstånd som intresserade oss köpte vi vår lunch där, och satte oss vid marmorfontänen i torgets mitt.
Våra samtal under måltiden berörde inte något särskilt viktigt ämne, och när vi ätit färdigt gick vi tillbaka till barackerna, och Aidien visade mig vapenförrådet.
”Bågskytte och fäktning”, sade Aidien, ”är de ämnen jag hade tänkt börja med. Eftersom att du inte vuxit färdigt ännu på ett tag är det lönlöst att försöka oss på slagsvärd eller andra riktigt tunga vapen. Däremot kunde vi träna precision och snabbhet med hjälp av värja och bågskytte.”
Jag nickade och tog upp en av arméns slanka, outsmyckade värjor. Eftersom jag bar klänning, lät jag bli att göra alltför drastiska rörelser, utan provade bara vapnet i handen.
Aidien verkade ha samma sorts tankar. Han log åt min långa kjol, och sade med ett litet leende:
”Vi kanske ska börja först när skräddaren gjort färdigt dina kläder.”
Jag tänkte efter, och bestämde mig snabbt. Jag ville inte behöva vänta tills mina klänningar och mantlar var färdiga, så att han kunde börja arbeta på andra sorters kläder till mig, och skakade på huvudet. Dessutom hade jag en konstig känsla av att jag skulle behöva känna till alla vapenkonstens gångar och stigar senare i livet, men jag visste inte när.
”Ju förr vi kommer igång, dess bättre”, fastslog jag. ”Vilken dag i veckan är det?”
”Andra”, svarade Aidien, ”tisdag.”
Jag nickade.
”Nå, drottningen ville att jag skulle söka upp henne imorgon, och vi vill ju inte göra henne besviken. Så i övermorgon – torsdag – kan vi väl börja. Jag klarar mig bra med samma kläder som alla andra soldater.”
”Tja”, Aidien ryckte på axlarna, ”om vi kan hitta något som är tillräckligt smått, så.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *