Nindë Silverdolk – Del 015

15 september 2006

Bara någon månad senare avslutade smeden sitt arbete på mitt första svärd. Det var en slank värja som var gjord i en legering av míthril och stål, så att den blev både hård och fjädrande. Parerstången var fint utformad och slingrade sig runt min hand till en liten bur, som var ett skydd i sig, och handtaget hade inläggningar av något som jag inte kunde identifiera, men det gav ett fantastiskt grepp.
Jag betalade smeden, och gick för att leta reda på Aidien.
Jag fann honom inte oväntat vid träningsområdet, i rustning och med svärdet i hand. Vid hans fötter låg min egen rustning, och han gjorde en gest mot den.
”Ta på dig, Nindë. Du är sen.”
Skämtet glittrade i hans ögon, och jag bugade mig för honom.
”Jag ber ödmjukast om ursäkt, mästare.” Utan mer prat eller plåga tog jag på mig rustningen, och njöt när jag kände hur den satt som gjuten på min kropp.
Eftersom mitt fjäderlätta bröstharnesk var stelt, och inte böjbart som en ringbrynja, kunde man vänta sig att jag skulle få begränsad rörlighet i den. Men så var nu inte fallet. Cuthelinen hade utformat harnesket på sådant vis att jag kunde böja mig i alla tänkbara vinklar, så långt den alviska kroppen tillät. Men däremot var den stel nog att det var praktiskt taget omöjligt att får armarna eller axlarna vridna ur led med harnesket på.
Jag kan inte säga det på annat sätt – Cuthelinen är ett geni.
Sedan tog jag upp min värja. Jag älskade genast vapnet som Cuthelinen smitt till mig. Det fjädrade underbart, men samtidigt var det starkt och obevekligt som Döden själv. Jag svingade det prövande genom luften några gånger och noterade till min belåtenhet att svärdet verkade reagera mer på mina tankar, än på mina rörelser med hand och arm.
Och något som förundrade mig med svärdet, var att det sjöng när jag svingade det genom luften. Och det var inte de kalla, metalliska toner som man ofta får höra om, i sagor och sånger, utan min värja framställde de skönaste melodier av glasklar musik. Det var vacker musik, den sorten som endast kan framställas av en mästare bland alviska barder.
I mitt stilla sinne döpte jag svärdet till Eldalin, Alvsång, och Aidien nickade när jag sade det.
”Ett gott namn åt ett svärd.” Han höjde sin egen klinga, Qualinár – Dödseld, och klingan flammade verkligen med ett dödligt sken i solljuset. ”Skall vi se om ditt svärd strider lika väl som det sjunger?”
Istället för att svara höjde jag Eldalin och gick till anfall. Aidien hade väntat sig just den reaktionen, och han parerade mitt lekfulla slag lika lätt som han viftade undan en fluga. Sedan gjorde han själv ett utfall, som jag i min tur lätt slog undan.
Och så fortsatte vi en lång stund, prövade varandras styrka, föll in i känslan av våra vapen, rustningar och varandras rörelser.
Sedan – plötsligt som en storm i april – gjorde Aidien ett allvarligt utfall. Jag retirerade, gled undan och slog efter hans rygg, bara för att bli stoppad av hjaltet till hans svärd. Gång på gång anföll Aidien mig med en glöd som jag endast med svårighet kunde släcka. Till sist stod vi, ansikte mot ansikte med svärden korsade mellan våra kroppar, så nära att vi kunde känna varandras andetag.
”Kan du inte bättre, Nindë?” frågade han med ett litet hånfullt leende. ”jag hade väntat mig att du lärt dig mer under den långa tid vi tränat – det här är ju som att fäktas mot ett småbarn.”
Jag vet inte riktigt vad som hände, men Aidiens ord – hånfulla för att väcka min vrede och kampkänsla – träffade mig hårt. Precis som när Haldir skulle blivit dödad av orcherna för flera månader sedan lade sig en röd dimma för min blick, och jag stötte bort Aidien med en kraft som dolts någonstans djupt inom mig.
Utnyttjande luckan när han försökte återfå balansen gick jag till anfall. Med en intensitet som jag aldrig tidigare känt – utom nyssnämnt tillfälle – attackerade jag honom på ett sätt som tvingade min lärare att parera med hela sin förmåga, backa och ibland använda armskenorna som skydd för ansiktet.
Eldalin och Qualinár blixtrade förbi i en dödlig dans, snabbare än vad varken alviskt eller mänskligt öga kunde uppfatta. I eftermiddagssolen brann Aidiens klinga med gyllene lågor, medan min värja sjöng sin sång, sången som snart blev triumferande.
Jag slog med svärdshjaltet mot hans ansikte, och när han höjde svärdsarmen för att skydda sig, dök jag ned och sparkade honom hårt i magen. När Aidien böjde sig dubbel och flämtade efter andan såg jag min lucka, jag gav honom ett kraftigt rapp med svärdsklingan över ryggen, slog honom med knytnäven i ansiktet när han rätade upp sig. Snabbare än vad jag själv hann uppfatta böjde jag sedan benen och svepte undan hans fötter under honom. Medan Aidien föll sprang jag upp som en vildkatt och mindre än en sekund senare låg han flämtande på marken med handen för hakan där jag slagit honom och min svärdsspets darrade över hjärtat.
”Död!” sade jag som vi gjorde när vi besegrat vår motståndare.
”Bravo!” utbrast Aidien. Hans ögon var häpet uppspärrade och hans bröstkorg höjde och sänkte sig häftigt medan han med blicken sökte efter sitt svärd.
Qualinár låg flera meter bort, och jag hade bara ett vagt minne av att jag gav honom ett rapp över handen så att han tvingades släppa vapnet.
Jag hjälpte honom upp, och kände hur ett leende spred sig i mitt ansikte.
”Mycket, mycket bra, Nindë”, sade Aidien och klappade mig på axeln. ”Det där var bättre än någonsin förr.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *