Nindë Silverdolk – Del 019

18 oktober 2006

Efter att vi hade badat och torkat oss gick vi upp till min talan. Jag satte gick in bakom skärmen för att klä mig. Klänningen jag hade var ny, grå och skiftande åt blått eller lila. Den hade ljusgrå insida och enkel men smakfull skärning.
Sanningen att säga blev jag faktiskt förvånad när jag ställde mig framför spegeln. Eftersom jag definitivt inte var nöjd med min figur när jag var i femtonårsåldern hade jag medvetet undvikit speglar, och jag kände knappt igen den unga kvinna som såg på mig från spegeln. Hon var slank, kurvig, javisst, men mer slank än timglasformad, ovanligt välproportionerad och hennes långa, svarta hår glänste med en inre lyster. Hennes armar var gracila och aningen rundade, och hennes ben likaså. Flera års träning hade gett henne en helt platt mage, och ryggen – som syntes i hennes smakfullt skurna klänning – var slät, och man kunde i vissa ställningar se skulderbladen röra sig under huden. Hon rörde sig med ovanlig grace, och hennes smäckra hals påminde om en svan. Huvudet hölls högt, men inte nedlåtande, och händerna var fina med avsmalnande fingrar.
Det tog en stund för mig att inse att kvinnan i spegeln var jag.
Jag lutade mig framåt och betraktade mitt ansikte. Allt spädbarnshull som jag haft kvar på kinderna och hakan när jag kom till Lórien var borta. Jag hade en underlig blandning av alvernas skarpa, precisa drag, och älvornas mjuka, välformade, symmetriska ansikten. Mina ögon hade fått en ganska smickrande mandelform, och jag noterade leende att de var blanka och tämligen stora. Eftersom jag har både svart hår och mörka ögonbryn var mina ögonfransar naturligt svarta och ramade in mina ögon, också på ett relativt smickrande sätt, och de var så långa att de nästan kittlade mig på kinderna när jag blundade. Mina läppar var – på grund av mitt älvablod – naturligt röda och fylliga – och munnen var lagom bred.
Jag blev som ni kanske förstår förvånad när jag betraktade mitt ansikte. Jag hade under hela den tid som den här berättelsen hittills berört haft för mig att jag såg underlig ut, på gränsen till ful. Nu började jag inse att man inte behövde se ut som alla andra för att vara söt. Och att jag faktiskt var mer än söt – jag var vacker.
Jag log litet år mig själv, och gick fram bakom skärmen. Aidien såg på mig, och han log på ett sätt som han aldrig gjort innan; och hans röst verkade tjock på något sätt när han sade:
”Jag tror att min lilla flicka håller på att bli vuxen.”
Utan att låta mig svara ledde han bort mig till toalettbordet, och satte mig där. Han tog upp hårborsten och hjälpte mig med håret som han gjort så många gånger innan. Han log litet grann när han satte upp mitt hår i de flätor som symboliserar en ung krigare som precis lämnat sin tid som novis. Det var två inbakade flätor längs tinningarna, och två till precis ovanför som flätades ihop i nacken, ovanpå det andra håret.
När han var färdig, och jag reste mig grep Aidien mig vid axlarna och höll mig på en armlängds avstånd.
”Jag känner knappt igen dig, Nindë”, han log, ”du är verkligen vacker.”
Jag kände hur jag rodnade, slog omedvetet ned med blicken, och skuggade ögonen med ögonfransarna.
Som ni kanske förstår var jag inte särskilt bra på att ta emot komplimanger, jag brukade faktiskt aldrig få några.
Ett knackande räddade mig från att behöva komma på ett passande svar, och Haldir stod i dörren. När jag vände mig mot honom for hans ögonbryn upp till hårfästet, och han log förvånat.
”Nindë…” han skrattade till, ”jag kommer inte på något att säga… Varför har du aldrig visat den här sidan av dig själv innan?”
Jag hade som du kanske förstår aldrig förr burit kläder som satt åt. Eftersom jag tyckte att jag var så fruktansvärt ful.
”Jag… jag vet inte. Jag trodde att jag såg hemsk ut. Jag menar, jag är så annorlunda…”
Haldir kom fram till mig, och strök min kind, och hans blick påminde om en stolt brors.
”Den blomma som växer i skuggan, blir sällsyntast och fagrast av alla.”

Nu vill jag klargöra en sak som många har feltolkat när jag har berättat något om min tid med Aidien och Haldir. Vi levde tillsammans och var som bröder och syster, inte som älskande. Det har aldrig funnits den gnistan mellan varken mig och Aidien eller mig och Haldir, och det kommer aldrig att finnas. Jag älskar min make, och Haldir och Aidien är fortfarande som mina bröder, i den mån det går.
Ni förstår vad jag menar senare.

Inte heller denna gång behövde jag komma på ett passande svar, då Aidien från sin mantel tog upp en låda, långsmal och litet längre än min underarm. Han räckte fram den till mig, och sade samtidigt som han ryckte på axlarna.
”Jag tyckte att du skulle få något nu när du reser från oss till Vattnadal. Jag hann inte slå in den, men…” hans röst dog ut och han gjorde en vilsen gest med händerna. ”Antagligen är det inte ens något man ger till en dam, men jag…” Han tystnade när jag öppnade lådan.
Ett föremål insvept i svart sammet låg i dess mitt. Jag lindade förväntansfullt upp tyget, och ned i min hand rullade en dolk i skida.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *