Nindë Silverdolk – Del 020

18 oktober 2006

Bladet och skaftet tillsammans, när den var i skidan, var lika långt som min underarm – handen medräknat. Handtaget var aningen kortare än min hand från loven till långfingerspetsen, och skidan var av svart horn och prydd med några få silverinläggningar. På dess sida, ganska nära spetsen, fanns den varmt gyllengula liljan, och dolkens skaft var gjort av pärlemor. Medan jag drog dolken sade Aidien med tvekande röst:
”Jag vet inte riktigt om liljan där passar sig… Men du är ju Nindë av den Gyllene Blomman nu, och Cuthelinen sade att han kan ta bort den om du vill…”
Jag granskade dolkens silverblad, och noterade att det smalnade mot dolkens spets, och att det var vassare än något annat vapen jag hållit i. Mina fingrar fann en ojämnhet någon tum från där bladet slutade och skaftet tog vid. Medveten om att Cuthelinen aldrig skulle göra en sådan tabbe granskade jag bladet och fann en ros graverad i bladet.
Med en liten gest sade Aidien:
”Eftersom rosen du har om halsen verkar vara så personlig för dig ville jag inte kopiera den. Så du fick en gravyrros istället.”
Han verkade så nervös för att på något sätt ha förolämpat eller upprört mig, att jag inte kunde låta bli att skratta. Jag återförde dolken till sin skida och kramade honom.
”Aidien, den är fantastisk.”
Bakom mig skrattade Haldir lågt.
”Ja, jämfört med det där mästerverket verkar ju min avskedsgåva bara vara nonsens. Jag vill inte veta vad du fick betala för den, Aidien.”
Över min axel log sergeanten, och han och Haldir tog var sin av mina väskor.
”Kom”, sade Haldir, och ledde mig ut.
Medan vi gick spände jag fast dolken i min gördel, och fann att den varken tyngde ned eller veckade tyget.
När vi kom ned från det enorma träd som inrymde Lóriens palats föll min blick omedelbart på en glittrande vit häst – en valack om jag inte misstog mig.
Haldir log när jag beundrade hästen. Den glittrade som om det i dess vita hår fanns silvertrådar, manen böljade för vinden, och svansen likaså.
Det var ett intelligent djur, det kunde jag se, nästan för intelligent för att kallas ett djur, och Haldir sade med ett leende.
”Du klappar just nu min avskedsgåva. Tinros, heter han, för att han glittrar som av silver och hans sinne är liksom… skummigt, eller bubbligt.”
Han skrattade åt sitt eget ordval, och Tinros ögon gnistrade som av eget skratt. Han strök med händerna över hans lena flanker och utbrast:
”Han är underbar, Haldir!”
Jag gav den leende kaptenen en kram, sedan kramade jag hästen som nu var min.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *