Nindë Silverdolk – Del 022

1 december 2006

Det första som slog mig när vi kom in i den dal där Imladris är beläget var lukten – hur konstigt det än låter. I Lórien hade det hela tiden luktat av Athelas (kungsklöver för den som inte visste det – mycket bra mot infektioner i sår orsakade av vapen som påverkats av mörk magi) och den lukten tycks hela tiden öppna ens luftvägar och göra andningen lätt och effektiv.

Som ett litet instick måste sägas att denna doft av Athelas inte fanns i soldaternas kvarter, hur man nu lyckats med det. Detta på grund av att soldater som tränats där det är svårt att andas får bättre syreupptagningsförmåga, och kan därför prestera ännu bättre i vanlig luft. Det var faktiskt svårare att andas i soldaternas kvarter än det är i den övriga världen.

Även i bergen hade det varit lätt att andas, och det doftade hela tiden av natur – regn och mossa och blommor och fuktigt trä.
Men i Vattnadal luktade det liksom… varmt, om ni förstår hur jag menar. Solljuset i Imladris var guldfärgat, och det var som om det påverkade hur luften luktade, och i sin tur medförde en lugnande, litet sömnig atmosfär. Det bästa sättet att beskriva hur det luktar i Imladris är om man föreställer sig en riktigt varm sommardag, när man vänder ansiktet mot solen och drar ett djupt andetag genom näsan.

Nej – jag är inte tokig.

Hur som helst möttes vi på vägen av alver. Alver som klättrade i träden, skrattade och sjöng. Alla sjöng de olika sånger, men tillsammans blev det ändå en aldrig slutande symfoni, som smekte allas öron. Ingen musik behövdes för alvernas skratt var musik i sig självt.
Om alverna i Lórien har något fel, så är det att de är för allvarliga. Det är i och för sig förståeligt, med tanke på förlusten av Nimrodel och den Stora Sorgen, men ändå.
Alverna i Vattnadal skrattade hela tiden, och deras sätt var vänligt och välkomnande. De fanns överallt, men ändå kände man sig inte iakttagen, eftersom man visste att de var där.
Vattnadalsalvernas dialekt är annorlunda – inte svår att förstå för en annan alv, men det tar litet tid att vänja sig. Medan vi red genom dalen mot Imladris vande sig mina öron vid ljudet av detta underliga sätt att tala, och det lät inte längre sällsamt för mitt sinne. Jag förstod sedan sångerna, och kunde anpassa mitt tal för att de skulle förstå mig.

Ännu ett instick, alvernas förmåga att förstå varandra beror på deras fallenhet för tankeläsning, det är därför jag nästan aldrig behöver lära mig ett språk. När man ska lyssna på vad en person säger på ett främmande språk måste man vara ytterst känslig, för att inte inkräkta på privat område – den andres sinne – utan bara känna av nyanser och känslor, och meningen i vad de säger.
När jag kom till Vattnadal var jag inte överdrivet duktig på det här, utan kände mig fram på måfå – det var därför det tog så lång tid. Det var nämligen Elrond som finslipade min förmåga att läsa tankar och se in i framtiden.
Jag är färdig.

När vi kom till vad som kunde kallas huvudporten sträckte vakterna på sig en aning, men det var tydligt att de inte alls var strikta på samma sätt som Lóriens soldater. Vattnadal hade inte varit i krig, och det kunde man se. Den ena av vakterna – en rank, mörkblond soldat – skrattade till och utbrast när jag red förbi:
”Vilken tur jag har!”
Jag, influerad av Imladris öppenhjärtliga och glada natur, log och frågade:
”Hurså?”
”Att jag hade vakten just nu, för annars hade jag inte fått se er, min dam. Då hade jag fått vänta till den gång det passade er att förgylla vårt kvällsvardsbord med er skönhet, och vetskapen om att andra soldater utom jag fått vila sina ögon på ert anlete hade gjort mig verkligt modfälld.”
Jag rodnade, ännu inte bra på att ta komplimanger, men sade:
”Åh, ni hade inte behövt vänta länge, för jag ämnar att närvara under den gemensamma kvällsvarden redan ikväll.”
Han bugade sig.
”Men ändock. Varje sekund av er fägring som berövats mig skulle jag sörjt som ett förlorat barn.”
Jag skrattade, och noterade att hans ögon vidgades en aning vid det porlande ljudet.
”Får jag veta min smickrares namn?”
”Lindir, min dam. Soldat och litteraturkunnig och även lord Elronds rådgivare, när så krävs. Med risk för att vara framfusig ber jag att få veta namnet på den sköna varelse som just stulit mitt hjärta, skickligare än någon mästertjuv.”
”Det är inte framfusigt, soldat Lindir, det är endast god ton. Mitt namn är Nindë från Mörkmården ”, jag fick en skarp blick av en av soldaterna som jag kände bättre, ”eller Nindë av den Gyllene Blomman, om du vill ha ett namn som jag tror att du redan känts vid.”
Lindir bugade sig, mer respektfullt denna gång, och hans ton var mindre skämtsam.
”Det är en ära att få talas vid, och att se ert ansikte, min dam Nindë. Om jag vetat vilken släkt ni tillhörde hade jag vaktat min tunga bättre, jag ber om ursäkt.”
Jag gjorde en gest som jag hoppades inte var alltför högdragen.
”Var inte det, Lindir”, han ryckte till och såg på mig när jag använde hans förnamn, ”jag vet inte vilka damer du tidigare träffats, men den här lägger inte så stor vikt vid personers titel som vid deras personlighet. Och din personlighet, Lindir – eller det jag sett av den hittills – är skämtsam och lätt och det tilltalar mig.” Jag gjorde någon slags halvbugning i sadeln och tillade: ”Om ni vill göra mig den äran, Lindir, vill jag gärna kunna omnämna er som min vän – och hos vänner krävs inga titlar.”
Lindir log, och sade med en ton av samma skämtsamhet han tidigare haft:
”Det skulle vara mig en ära, o du Gyllenblommans mörka skönhet.”
”Det var bättre.”
”Skall jag meddela herr Elrond och herr Glorfindel om er – förlåt, din – ankomst?”
”Det skulle vara snällt. Du kan väl också visa mig och mina vänner var det finns stall och saker för att ta hand om våra hästar?”
”Med nöje.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *