Nindë Silverdolk – Del 023

10 december 2006

Snart hade våra riddjur blivit inkvarterade och omhändertagna. En sak som jag faktiskt tyckte var ganska rolig var att Lindir höjde på ett frågande ögonbryn när jag yrkade på att sköta om Tinros själv – men varken han eller jag sade något.

Lindir ledde in mig och min eskort genom vad man måste kalla Stora Porten till Elronds boningshus. Jag måste erkänna att själva konstruktionen med hus som står på marken, med grund och golv och väggar fascinerade mig, och jag insåg att den sortens boning mycket lätt kunde bli mycket ful. Missuppfatta nu inte detta, och tro att Imladris är fult; nej, tvärtom, det är mycket, mycket vackert. Trots att huset – Det sista hemlika huset, kallas det visst – stod på marken och hade väggar och tak och golv, så var det lika luftigt som vilken talan som helst. Medan Lindir gick för att hämta och förvarna Vattnadals konung sade jag till min eskort att de kunde gå om de ville. Till sist försvann de allihop, för att hälsa på gamla vänner och återupprätta gamla bekantskaper, och jag ställde mig med händerna knäppta framför mig, och manteln böljande omkring mig och betraktade förundrat alla ornament och konstverk som fanns i Elronds hus.
Mitt första intryck av Elrond var hans väldiga vishet. Jag kunde känna den lika tydligt som ett slag i ansiktet, och jag fattade omedelbart stor respekt för honom. Det var antagligen för det första intryckets skull som neg jag djupt, och vände ned blicken mot marken.
”Res dig, Nindë av den Gyllene Blomman”, hans röst var mild, men det rådde inget tvivel om att den såg till att han blev både uppmärksammad och åtlydd när det behövdes.
”Tack, min lord.”
Jag log på ett sätt som jag hoppades var litet blygt och ganska respektfullt, men jag tror att jag misslyckades. Åtminstone med det första, eftersom ett leende lekte i lord Elronds mungipa när han sade att han hoppades att jag skulle närvara vid banketten som skulle hållas samma kväll, och att Lindir skulle visa mig till min bostad.
Efter det bugade han sig avmätt för mig, men höjde en hejdande hand när jag tänkte niga; så vände han på klacken och försvann in i ett närliggande rum.
Jag blev visad till mitt rum med försäkran om att Lindir själv skulle se till att min packning kom upp.
Min svit låg i husets västra flygel, på gaveln, så att jag åt ena hållet hade en fantastisk utsikt över dalen, vars sluttningar Imladris klamrade sig fast vid, och åt andra hållet hade en stor paviljong med tak och en privat rosenträdgård på marknivå. Sovrummet låg åt rosenträdgården till, och vardagsrummet vätte mot dalen. Däremellan fanns en stor toalett och ett arbetsrum.
Stilen på både byggnadsverk och möbler skiljde sig så mycket från Lóriens att jag måste ha stått med öppen mun i flera minuter när jag kom innanför dörren; men samtidigt var det något över hela sviten som var så alviskt att jag omedelbart visste att jag skulle trivas.
Lindir visade mig runt, och jag tänkte att Galadriel måste ha ett finger med i görningen – annars skulle jag inte fått en så överdådig bostad, och jag lade på minnet att jag skulle tacka henne nästa gång jag träffade henne.

Det har jag förresten inte gjort ännu… Tack, Galadriel!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *